• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Allan Svensson: "Det var chockartat att bli farfar!"

    Allan Svensson chockades första gången han skulle bli farfar. Då var han 50 och tänkte: Hur kan jag som är så ung blir farfar?

    – Jag har en svårartad åldersnoja, men som tur är tycker de flesta att jag ser yngre ut, skrattar den folkkäre skådespelaren.

    Snart drar han på turné med humormonologen Mr Morfar. En roll som passar honom perfekt!

    Allan Svensson: "Det var chockartat att bli farfar!"

    Sedan debuten som rävfarmarens son i serien Hedebyborna för 40 år sedan har Allan Svensson haft otaliga roller inom teater, tv och film i allt från drama och thriller – till komedi. Men inte någon endaste gång under karriären har han stått ensam på scenen i en föreställning. Inte förrän nu, med humormonologen Mr Morfar– som handlar om åldersnoja.

    – Bjarni Thorsson har skrivit manuset och jag skrattade högt flera gånger när jag läste det. Jag kände många likheter med mig själv och att det passar in perfekt i mitt liv där jag är just nu, berättar Allan.

    67-åringens egen åldersnoja har i och för sig hängt med länge.

    – Ha-ha, ja, jag minns tydligt när jag som 50-åring skulle bli farfar första gången och fick närmast en chock då min son Daniel gav beskedet. Hur var det möjligt att jag som var så ung plötsligt skulle bli farfar? Jag föreställde mig en väldigt gammal man i rullstol som hade ett långt, vitt skägg.

    Nu har han två barnbarn, båda är flickor, och älskar den rollen.

    – Ja, nu har jag liksom mognat in som farfar, det är inget jag tänker på längre. Inte mer än att det är jättekul och jag gillar att umgås med dem. Det är två underbara flickor.

    Den äldsta är inne på både musik och teater – och det är något Allan tycker är kul.

    – När hon skulle spela upp en audition bokade jag en replokal på Stadsteatern i Stockholm och tränade med henne. Det gick jättebra sedan, roligt att kunna hjälpa till, ler han.

    Aldrig pensionssparat

    Åldersnojan är mest för siffran 67, och att börja närma sig 70, inte för hur Allan känner sig.

    – Nej, jag känner mig tio år yngre än vad jag är och får ofta höra av olika människor att de inte tycker att jag ser ut som 67, utan max som 60 år. Och det har jag ju inget emot att få höra, skrattar han.

    Allan har aldrig pensionssparat. Något som beror på att han helt enkelt inte vill gå i pension.

    – Nej, mitt jobb är ju också min stora hobby. Skulle jag ha lagt av på de stora scenerna, skulle jag garanterat hållit på med någon form av amatörteater i stället. Det är inget jag vill sluta med. Så ni får dras med mig så länge jag kan prata och kommer ihåg vad jag ska säga, ha-ha.

    Han tillägger:

    – Och så länge Mick Jagger turnerar ligger jag ju i lä – han är 75 år och kör vidare med spelandet. Det är imponerande hur han orkar. Men jag förstår honom, musiken är ju det roligaste han vet.

    Att stå ensam på scenen i den nya föreställningen är inget Allan oroar sig över. Däremot förberedelserna inför.

    – Ja, det är ju enormt mycket text att plugga in. Jag är ju inte van att prata så här mycket, men det löser sig väl på något sätt. Och vad gäller just det här med åldernojan kanske teateruppsättningen blir någon form av självterapi, funderar han med ett leende.

    Mr Morfar är också ytterligare ett bevis på Allans kärlek för att hela tiden kasta sig in i nya genrer.

    – En skådespelare som hamnar i ett visst fack får skylla sig lite själv om han eller hon bara tackar ja till en viss sorts roller. Samtidigt gäller det ju också att visa att man klarar av olika typer av karaktärer med helt skilda handlingar. Det är just mixen av allt – och att varva mellan teater, tv och film – som gör mitt jobb extra utmanande och roligt.

    Allan föddes i Stockholm och har i dag levt där ända sedan 1972. Men under uppväxten flyttade familjen ofta i hans pappas fotspår. Den före detta lagerarbetaren på SJ kom inte in på den utbildning till stationsskrivare som han tänkt sig. I stället sökte han till Lärarhögskolan i Jönköping. Det blev fem år i Tranemo, tre i Tidaholm och lika många år i lilla Daretorp i samma kommun.

    Braksuccé i Värnamo

    Efter det bodde Allan två år i Värnamo där han gick i gymnasiet. Någonstans där började drömmarna om att bli skådespelare att födas.

    – Jag trivdes inte så bra i Tranemo, bäst var det i Värnamo. Min mamma lever ju fortfarande, hon och även min bror bor kvar där, så jag åker gärna dit så ofta jag kan.

    Under ett gymnasiespex den 13 december 1969 hade Allan och kompisen Thomas skrivit sångtexter och sketcher till Fiasko 69. Ja, så fick föreställningen heta. De kom inte på något annat namn. Men deras uppträdande blev allt annat än fiasko. I Värnamo Nyheter publicerades den första Allan Svensson-recensionen: "Fiasko 69 blev en braksuccé."

    – Allt gick så himla bra den där kvällen, vi fick ett sådant otroligt gensvar från publiken och jag började verkligen jobba för att bli skådespelare. Men det tog några år innan jag kom in på Scenskolan i Göteborg. Samtidigt som jag gjorde det kom min vän från spexet in på Konstfack. Det var ju lite speciellt, men väldigt roligt. Han är gudfar till mitt barn och jag till hans. Vi kommer alltid vara vänner, det är armerat.

    Det som alltid har lockat Allan med att stå på scenen, eller framför kameran, är att gå in i en annan karaktär.

    – Jag har alltid varit imponerad av skådespelare som kan förändra sig i sin roll, som kan hitta helt nya uttryck. Det är karaktärsskådespeleri. Jag tycker det är spännande och är fascinerad av att kunna åstadkomma något, att kunna påverka min omgivning.

    Efter genombrottet i tv-serien Hedebyborna har det rullat på så gott som hela tiden. Det är bara att ta en koll på hans långa cv-lista för att förstås.

    Bland mycket annat märks Hassel, Svensson Svensson, Maria Wern, Fröken Frimans krig och Gåsmamman på tv, Shakespeare och Strindberg inom teatern. Han har också varit röst i många barnfilmer som Emil & Ida i Lönneberga, Pettson och Findus och Superhjältarna.

    – Något jag tyckt varit extra roligt på senare år är Fröken Frimans krig och Gåsmamman. Den första är ju ett kostymdrama som utspelar sig vid förra sekelskiftet, där jag är motståndare till kvinnlig rösträtt och i den andra är jag en maffialedare som åker i fängelse. Två väldigt olika roller, men båda mycket roliga och utvecklande att göra. Jag både hoppas och tror att båda dessa serier kommer tillbaka.

    Många minns hans figur som brevbäraren Gustav i Svensson Svensson lite extra. Och det kanske inte är så konstigt med tanke på att SVT:s serie var en riktig succé i 50 avsnitt, två biofilmer och två scenproduktioner. Rekordet är så mycket som 3,4 miljoner tittare på ett enskilt avsnitt.

    Gillar att luras

    – Det var väldigt kul att spela mot Suzanne Reuter, vi gjorde varandra bättre. Det enda jag inte var nöjd med var den andra filmen, den hade inte lika bra manus som den första.

    Redan i mycket unga år älskade Allan att hitta på saker för familj och vänner. Att luras lite.

    – Jag minns en gång när mormor frågade hur det var med min lillebror. Då svarade jag: "Men har du inte hört, har inte mamma berättat? Han gick ju över övergångsstället där vid Konsum och då ...". Ha, ha, just den var kanske inte så snäll. Mormor höll ju på att få en hjärtattack. Men jag tyckte det var kul att hitta på något eget och gärna spela någon annan.

    Fast spela Allan, är inget för honom …

    – Nej, jag gillar i och för sig ordvitsar, fast det är nog inte många genom åren som tyckt att jag är tuff eller överlägsen. Det är inte riktigt min stil, avslutar Allan Svensson och ler.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!