• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Annas driv inspirerar oss att kämpa!"

    När skicross-stjärnan Anna Holmlund kraschade i Italien för drygt två år sedan, förändrades livet i grunden inte bara för henne själv, utan även för föräldrarna Margaretha och Lars. Det lugna pensionärslivet lades åt sidan för att hjälpa Anna i kampen tillbaka.

    "Annas driv inspirerar oss att kämpa!"

    Lars och Margaretha Holmlunds fjärde barn var en sladdis, ett riktigt kärleksbarn.

    – Anna var omtyckt och ompysslad av alla sina tre äldre syskon. Vi bodde då i en villa inne i stan men när Anna hade flyttat hemifrån flyttade Margaretha och jag till ett hus ute på landet strax utanför Sundsvall, säger Lars.

    Han och Margaretha hade precis börjat se fram emot livet som pensionärer.

    – Allt var ju så bra. Kärleken vi har till varandra, fyra fina barn och alla barnbarn. Det var ju ingen som hade tänkt att det skulle bli så här, säger Margaretha.

    De hade varit förskonade från större motgångar och tragedier i livet. Ända fram till den 19 december 2016 då Anna, hyllad skicross-stjärna, kraschade under ett träningspass i italienska Alperna.

    Strax före målet i San Candido får Anna ett felskär på skidorna och en av dem sticker iväg. Hon fortsätter upp på en puckel och landar därefter med en smäll på nästa. Med pannan före studsar hon in i den tredje puckelns hårda isvägg i omkring 70 kilometer i timmen. Därefter är det tvärstopp.

    Efter olyckan förs Anna omedelbart till sjukhus. Lars och Margaretha blir uppringda från Italien och ombeds flyga ner omedelbart.

    – Vi packade en väska omedelbart, bokade flyg och drog iväg. Vi reflekterade inte så mycket över hennes status just då utan ville bara komma till henne så fort det bara gick. Vi förstod inte vidden där och då.

    Satsade på skicross

    Anna föddes mer eller mindre med skidorna på fötterna. Alla hennes tre äldre syskon åkte skidor så det var nästan en självklarhet att hon också skulle göra det.

    – Redan som 5-åring lekte hon att hon tävlade i OS hemma på gräsmattan. Hon höll på med en rad olika sporter och hade som mål att bli bäst i allt hon tog sig an. Vilket hon också blev, säger Margaretha.

    Även om tävlingsinstinkten alltid funnits inom Anna har hon alltid varit ödmjuk. Som väldigt ung vann Anna alla grenar i alpin skidåkning men därefter lade hon av med skidåkningen för att istället satsa på fotboll. Om Anna ville något, då blev det så.

    – Hon har alltid haft enorm integritet på så vis. Det var aldrig så att hon bollade sina tankar med oss. Hon tyckte helt enkelt att fotbollen var roligare och hade fler kompisar där.

    Efter gymnasiet kom Anna in på Handelshögskolan i Stockholm men hon saknade idrotten och spänningen i sitt liv. 20 år gammal återupptog hon därför skidåkningen och bestämde sig för att satsa på skicross. Det är en mer riskfylld alpin gren än många andra men Margaretha och Lars insåg att de bara hade att acceptera sin dotters val.

    Parallellt med idrottandet har Anna alltid haft toppbetyg i skolan. En mönsterelev, men alltid vänlig och ödmjuk.

    – Anna är ju en solstråle på alla olika sätt. Och hon hade ett driv och en målmedvetenhet redan som riktigt liten. Det var egenskaper som tog henne dit hon ville.

    Annas karriär i skicross är fenomenal. Hon har startat i 67 världscuptävlingar, stått på prispallen 33 gånger och vunnit 19 gånger. Tre år i rad vann hon världscupen totalt och hon vann brons i både OS och VM.

    En helt annan Anna

    När Margaretha och Lars kom ner till sjukhuset i Italien, där Anna låg, fick de en chock. Anna låg i respirator, ansiktet var svullet och skadat. Föräldrarna fick ingen kontakt alls med sin dotter.

    – Det var tuffa möten med Annas läkare. På knagglig engelska förklarade de att de inte trodde att Anna skulle kunna tala och inte kunna gå igen. Kanske inte ens andas själv. Hon hade fått två hjärnblödningar och försatts i medicinsk koma.

    Efter en dryg vecka transporterades Anna till Karolinska Institutet i Stockholm. Där gjordes nya undersökningar som i stort sett gav samma budskap som det läkarna i Italien förmedlat.

    – Den första månaden var vi nog mer chockade än ledsna. Det var först när ett par månader gått, och vi ännu inte fått kontakt med Anna, som den riktiga sorgen kom ikapp oss.

    Margaretha och Lars kände en enorm hopplöshet. De lånade Annas lägenhet på Stora Essingen och tillsammans promenerade de till sjukhuset varje morgon, vakade hela dagen och promenerade sedan tillbaka.

    Men så plötsligt, i april 2017, vaknade Anna plötsligt upp. Därefter började den långa resan, en resa där varje litet framsteg har varit en stor seger.

    – Visst, Anna hade vaknat. Men det var en helt annan Anna. En Anna som behövde hjälp dygnet runt. Hennes ord var svåra att förstå.

    Utvecklingen har sedan uppvaknandet hela tiden gått framåt men i långsam takt. I ett tidigt stadie gjorde läkarna klart för Margaretha och Lars att de inte gör prognoser.

    – Vi försöker resonera likadant. Vi vet inte vad hon kommer klara av, eller när, utan tar en vecka i taget och försöker acceptera läget som det är just nu.

    Idag kan Anna gå några steg med hjälp av en käpp, hon kan sitta upp och stå en stund. Hon kan prata ganska bra men det är svårt att förstå vad hon säger.

    – Hennes mål har alltid varit att kunna gå och finns det någon som kommer klara sitt mål, är det Anna, tror Margaretha och Lars.

    Oro för framtiden

    Största oron just nu gäller framtiden. Lars och Margaretha funderar på hur det kommer att se ut för Anna när de inte längre finns vid liv.

    – Vi försöker så klart vara här och nu men visst tänker jag mycket på vad och hur hon ska sysselsätta sig. Och kommer hon träffa någon? Hon hade ju pojkvän men efter olyckan ebbade deras förhållande ut. Alla hennes närmaste vänner har fått barn och jag vet att Anna är otroligt barnkär. Hon tänker på det och det är en sorg för henne. Det där är funderingar jag har, säger Margaretha.

    Anna är idag, precis som innan olyckan, generellt väldigt glad.

    – Vi har alla väldigt roligt i hennes närvaro och hon skrattar ofta. En viktig del för Anna har alltid varit att hon önskat få bidra på olika vis. Hon känner aldrig att hon bidrar tillräckligt och behöver ständigt nya utmaningar.

    Ända tills ganska nyligen tyckte Anna om att vara ute på stan och hon var inte rädd för folksamlingar utan vinkande och hälsade på var och varannan.

    – Hon vill gå och jobba som alla andra, hon vill gå på bio och restaurang med sina vänner utan rullstolen, säger Margaretha. Jag tror det kommit ikapp henne nu och det är inte alltid som hon uppskattar att folk kommer fram och vill ta kort tillsammans med henne längre. Hon vet och förstår idag vad hon en gång var. Hon tycker om att titta på gamla filmer där hon tävlar och jag tror det är en del av bearbetningen för henne.

    Margaretha och Lars känner också oro för den ekonomiska biten. En elitidrottare i dagens Sverige har ingen speciell försäkring eller arbetsgivare och den svenska arbetsmodellen omfattar inte elitidrottare.

    – I princip är hon oförsäkrad och därför har vi skapat ett konto för de sponsorer och människor som vill bidra med pengar som hjälp till hennes rehabilitering och för hennes framtid.

    Sörjer på olika sätt

    Margaretha och Lars har sörjt olyckan på olika sätt. Deras ambition har varit att hitta tillbaka till ett liv som innefattar annat än att bara ta hand om och tänka på Anna. För sin egen skull måste de lämna över allt mer till assistenter och andra människor i Annas omgivning.

    – Varje dag är det något nytt med Anna. Det kan gälla hennes vård, försäkringar, sponsorer, rehabilitering, assistans. Vi hoppas få minska de uppdragen nu och istället bara få umgås med vår dotter när vi ses. För att själv få balans måste jag stänga av Anna och engagera mig i annat, säger Margaretha.

    De senaste åren har Margaretha fått dra ner på motionen, som alltid varit viktig för henne, och även den sociala biten har förändrats.

    – Jag har blivit mer inbunden och engagerar mig inte så mycket i andra saker som jag tidigare gjorde.

    Helst vill Margaretha inte prata om Anna när de träffar andra medan Lars tycker det kan vara skönt att bolla tankar de har kring sin dotter med andra som bryr sig. De är båda tacksamma för sina vänner som ställt upp för dem och som givit dem kloka råd och meningsutbyten.

    När blir det för tungt för Lars söker han kraft i naturen.

    – Havet är en plats jag gärna återkommer till när tillvaron känns för tung. Jag går till platser där jag och Anna brukade hänga när hon var mindre. När jag sedan lämnar havet känns alltid livet lite lättare igen.

    Ett helt annat liv

    Relationen mellan Margaretha och Lars, som varit ett par i 43 år, har såklart påverkats. Det har känts viktigare än någonsin att hålla ihop.

    – Vi har ett otroligt stöd i varandra. Men vår kärlek utmanas idag på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt under alla dessa år. Vardagen består plötsligt av så många praktiska frågor kring Anna och är vi inte överens så frestar det på hela relationen, berättar Margaretha och tittar kärleksfullt på sin make.

    Han klappar henne på axeln och säger:

    – Trots det är kärleken lika stark, åtminstone från mitt håll.

    Båda skrattar.

    – Vi hade en ambition av vad vi skulle göra som pensionärer men det blev något annat. Vi hade byggt ett nytt hus på landet, har en stor trädgård och ett par småstugor vi hade tänkt att pyssla med. Men allt det där avstannade och vi fick dra i handbromsen. Våra andra tre barn och nio barnbarn har fått stå tillbaka. Även om vi aldrig kommer känna att vi räcker till, så är ju det Annas önskan att vi också ska leva för de andra och oss själva. Hitta ett så "normalt" liv som möjligt, helt enkelt.

    I nuläget bor Anna själv i en lägenhet som med sovrum, kök och träningsrum. Hon har ständig hjälp av assistenter med allt från medicinering och toalettbesök till att klä på sig och få hjälp att förflytta sig.

    – Hon har stor hjälp av sitt sätt att träna från den tid då hon tillhörde eliten, säger Lars.

    Båda föräldrarna försöker vara ute och röra på sig tillsammans med Anna och under det senaste året har Margaretha och Anna cyklat 50 mil tillsammans på en parcykel, något de båda mår bra av.

    – Det som gör Anna glad idag är att se sina egna framsteg, vännerna, familjen och den tryggheten som vi ger, säger Lars. Annas framsteg är det som får oss att kämpa och se glädjeämnena i livet. Olyckan har lärt oss att inget är för evigt. Förutsättningar kan förändras för oss alla. Hennes kamp, driv och kämparglöd inspirerar andra både före och efter olyckan. 

    Läs mer om fonden för Anna Holmlunds rehabilitering på www.annaholmlund.se.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!