• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Det kändes som att festen var slut"

    Vad händer när barnen flyttar hemifrån och man äntligen får rå sig själv? Infinner sig en härlig frihetskänsla eller överrumplas man av en känsla av tomhet? Sexbarnsmamman Helena drabbades av en stor kris när barnen lämnade boet. Här berättar hon och maken Clas om att landa i livet efter barnen.

    "Det kändes som att festen var slut"

    Paret Helena och Clas Harrysson från Sandviken är på besök i Stockholm hos ett av sina barn när vi ses. Paret träffades genom sitt arbete år 1983. 

    – Jag ledde en verksamhet för barn och Clas kom på anställningsintervju hos mig, berättar Helena som då levde tillsammans med en annan man och var mamma till tre små barn. Clas hade däremot inga barn och var singel.

    Helena anställde honom, men blev i stort sett kär på en gång. Det gick inte att motstå. Clas nickar och beskriver hur han kände detsamma för Helena.

    – Ja, det var så starkt. Jag minns att jag fastnade för hennes viljestyrka. Hon var härlig, ärlig och snygg, säger Clas och ger sin fru en flörtig blick.

    Helena beskriver hur hon fastnade för Clas lugnande inverkan.

    – Han var cool och stabil. Jag minns speciellt ett tillfälle när vi var några stycken från jobbet som satt och pratade. En katt kom plötsligt in i rummet. Alla pratade vidare, men Clas såg katten och tog upp den i sitt knä och klappade den ömt. Jag minns då hur jag kände "att den där katten skulle jag vilja vara".

    Clas får en tår i ögat när han hör sin fru beskriva situationen och han förklarar att han gråter gärna och lätt.

    Mamma som 18-åring

    Efter det började de brevväxla och bestämde sig för att ses. Helena förklarar att de inte hade tid med dejtande eller något utdraget trevande med tanke på hennes familj. Dessutom kände både hon och Clas redan från början att de skulle leva resten av sina liv tillsammans. De fick lära känna varandra med barn runt omkring sig, men de kände inget "behov av att få lära känna varandra på tu man hand" eftersom de båda hade och har barn som sitt stora gemensamma intresse.

    – Genom jobbet vet jag hur svårt det kan vara att komma in i en familj och bli bonuspappa, så till en början höll jag mig tillbaka en aning.

    Helena nickar och förklarar att Clas tog det lugnt och fint och det har aldrig varit några större konflikter med barnens biologiska pappor.

    Till en början hade de inga tankar på att få barn tillsammans, men snart tog deras längtan över och genom åren som gick hann de få tre gemensamma barn. De har båda alltid levt med stort fokus på barnen. Helena har länge levt med barn, eftersom hon bara var 18 år då hon blev mamma för första gången och 39 när hon fick sitt sjätte barn.

    – Hela mitt unga vuxenliv försvann. Och under alla dessa år planerade jag allt utifrån barnens behov. När jag funderade på vad vi skulle äta eller vart vi skulle resa på semester utgick jag alltid ifrån vad barnen skulle uppskatta.

    Clas bekräftar att de sällan prioriterade sig själva.

    – Vi hade inte en massa pengar och det blev inga lyxiga utlandsresor, men vi hade det väldigt mysigt som familj och barnen har själva beskrivit sin barndom som "en underbar uppväxt med närvarande föräldrar".

    Den stora syskonskaran med mamma Helena längst bak till höger, samt morföräldrarna Elisabeth och Arne. I mittersta raden från vänster sitter Lina, Tobias, Måns. Främre raden från vänster: Kristin, Oskar, Nelly.

    Foto: Privat

    Funktionshindrat barn

    Viktigast i deras uppfostran har varit att bygga upp en fin atmosfär syskonen emellan, att få dem förstå hur viktiga de är för varandra.

    – Vi har försökt ha en kommunikation där alla pratar gott om varandra. Vi hoppas vi är bra förebilder. Vi har också försökt förmedla hur man hanterar människor och svårigheter, och försökt lära dem att stå på egna ben.

    Helena tillägger att deras barn har valt "bra partners".

    – De är sympatiska personer som vi gillar. Det har vi tagit som ett kvitto på att vi varit bra förebilder.

    Så kom den dag då Helena och Clas barn flyttade hemifrån. Clas förklarar att för honom blev barnens utflytt inte så tuff som för Helena, eftersom han redan gått igenom en större kris några år tidigare.

    – Ett av våra barn är gravt funktionshindrad. Jag fanns till för honom samtidigt som jag jobbade väldigt mycket. Jag hamnade den gången i en utmattningsdepression, så för mig blev det snarare väldigt lugnt och skönt att plötsligt få tid för mig själv. Men visst blev även jag chockad av den tomhet som uppstod i huset.

    För Helena uppstod en större livskris. En gång mamma alltid mamma, men hur förhåller man sig till livet när barnen är vuxna och har flyttat?

    – Ja, jag reagerade absolut djupast. Jag hade levt med barn hemma i 40 år och hade så länge identifierat mig som just mamma. Jag är mamma till sex barn och ofta ville folk höra om det. Jag pratade sällan om mig själv. När någon frågade vem jag var, eller vad jag sysslade med, pratade jag istället om mina barn. När vår yngsta flyttat hemifrån blev allt bara plötsligt så tråkigt. Jag blev ledsen och sorgsen. Det var inte bara själva barnen jag saknade utan även livet runt omkring dem, alla ljud och kompisarna.

    Helena menar att allt plötsligt blev så tillrättalagt.

    – Man var så van att ständigt plocka i hemmet. Men nu när jag kom hem såg huset ut precis som när jag lämnade det. Inte ens en puffad kudde hade flyttat på sig!

    Flydde hemmet

    Helena var medveten om att hon skulle behöva skapa sig ett eget liv. Hon gjorde allt hon kunde för att försöka fylla sitt nya tomrum.

    – Jag provade yoga, gick på gym och tog en kurs i engelska.

    Clas berättar att Helena nästan blev manisk i sin jakt efter sysselsättning.

    – Själv tyckte jag det var ganska skönt att bara kunna vara hemma och ta det lugnt.

    Helena förklarar att hon behövde testa på alla de där aktiviteterna för att komma fram till att det inte alls var något av det där hon ville göra.

    – Tänk, jag köpte till och med garn och försökte leka att jag tyckte om att sticka, skrattar Helena. Jag som sällan gråter grät allt oftare. Jag var ingen rolig fru att leva med då. Jag suckade mycket och var allmänt missnöjd. Jag slutade till och med att tycka om matlagning.

    Helenas brist på glädje påverkade även parrelationen.

    – Jag ville bara få vara helt själv och tog alla tillfällen att åka hemifrån. Så fort jag kunde åkte jag och hälsade på barnen.

    Det gick aldrig så långt att Helena ville lämna Clas, men hon kände att hon plötsligt inte uppskattade sin man lika mycket längre.

    – Visst fanns tanken att han ju faktiskt kunde lämna mig, inte minst med tanke på hur trist jag var att leva med.

    Det tog två år för Helena att känna sig tillfreds med det nya livet. Vändpunkten kom under en av "utflykterna".

    – Vid ett tillfälle bodde jag själv i flera veckor i min dotters hus i Stockholm. Under den perioden började jag känna ett lugn inombords som jag inte känt på två år. Plötsligt kunde jag sova länge på mornarna, jag gick runt i pyjamas och läste minst en bok om dagen. Där och då kom den där känslan, som jag kanske trott skulle infinna sig ganska direkt efter att barnen flyttat, att "nu får jag göra som jag vill". Och jag tyckte att det var så skönt!

    Vågar ha tråkigt

    Långsamt förändrades Helenas mående och hon tyckte allt mer om att bara gå hemma och mysa med Clas.

    – Mina känslor kom tillbaka, både för Clas och matlagningen, säger Helena och Clas fortsätter:

    – Helena och jag har fått lära känna varandra på nytt. Det här är första gången vi gör saker tillsammans, utan barn. Vi har hittat gemensamma intressen som vi inte ens visste att vi delade, till exempel lyssnar vi på klassisk musik tillsammans.

    – Nu kan jag tycka att det är skönt att följa barnens familjer på håll. Jag har även börjat göra saker på egen hand. Jag har faktiskt bokat in en skidresa bara för mig, utbrister Clas.

    Helena erkänner att självklart hade hon inte velat ha barnen boende hemma hos sig livet ut.

    – Å ena sidan är det en katastrof att festen, barnaåren, är över. Å andra sidan skulle jag ju aldrig vilja göra om det. Det ligger en stor sorg i att "jaha, det var detta". Livet går inte i repris och det gör så otroligt ont. Men samtidigt hade det ju varit en enorm smärta om barnen hade skiljt sig eller blivit arbetslösa och behövt flytta hem till oss igen. Det är så paradoxalt. Man har kämpat hela livet för att få sina barn så självständiga som möjligt och när de väl står där på egna ben känns det bara sorgligt.

    Idag mår både Clas och Helena bra.

    – Vi njuter av tvåsamheten, men även av ensamheten. Clas fyller sin tid med att cykla och åka skidor eller att renovera och pyssla i trädgården.

    Helena försöker snarare att "avfylla" sin tid.

    – Ett tag fyllde jag den nya tiden med en massa projekt som jag inte egentligen kände för. Nu vågar jag ha det tråkigt. Det är skönt och jag finner en kraft i att ha det tråkigt.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!