• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Trots sorgen gav vi livet en ny chans!

    Marcus Kowals son Liam dödades av en rattfyllerist och nu kämpar MMA-stjärnan för att förhindra att folk kör onyktra i USA, ett land där en person dör varje timme på grund av alkohol. Efter ett tungt sorgearbete har Marcus och hustrun Mishel lyckats gå vidare och idag har de ett nytt barn, sonen Nico som de gärna vill ge ett syskon.

    Trots sorgen gav vi livet en ny chans!

    I år skulle Marcus Kowal son Liam ha fyllt 3 år, men när han bara var 15 månader blev han påkörd och dödad av en rattfull kvinna. Jag träffar Marcus och hans fru Mishel i Hawthorne, Los Angeles på ett av Marcus fyra gym. De hälsar på alla som kommer och går och Marcus förklarar att av de 500 medlemmarna är säkert 100 stycken barn.

    – Jag älskar barn och tror det är viktigt för dem att få gå på den här typen av aktiviteter, att tidigt lära sig självförsvar och att kunna stå upp för sig själva.

    Mishel nickar instämmande och kramar om sonen Nico som hon har i famnen. Vi går sedan upp till familjens lägenhet som ligger ovanpå gymmet. Här vaknade Marcus, den 3 september 2016, upp till en verklig mardröm, den värsta som någonsin kan drabba en förälder…

    – Jag hade jobbat hårt och lagt mig för att sova en stund mitt på dagen. Till en början trodde jag det var larmet som gått nere på gymmet så jag bad Mishel att gå ner och kolla. Hon sa att det inte alls var larmet som lät utan polissirener.

    Marcus fick en klump i magen och frågade Mishel var Liam var någonstans. Mishel förklarade att hennes lillasyster Allison, som bodde med dem, hade tagit med Liam i vagnen och gått ut för att köpa mat. De blev oroliga båda två och Mishel sprang iväg för att leta efter Liam och systern.

    Strax därefter hörde Marcus en granne som stod nedanför trappuppgången till lägenheten och snyftade "din son, sin son".

    – Jag minns att jag blev alldeles kall. Jag sprang ut på gatan och när jag kom fram bland ambulanser och blinkande polisbilar besannandes mina värsta farhågor.

    Liams barnvagn låg söndertrasad i delar på gatan och en bit längre bort låg Liams favoritgosedjur, grodan Froggy. Mishel stod där och grät förtvivlat. Det visades sig att Liam och Allison hade blivit påkörda.
    De fördes i ilfart till sjukhuset. Där fick Marcus först veta att sonen hade flera brutna revben och att mjälten hade spruckit. Allison hade klarat sig undan med två brutna ben.

    – Familjen är det det viktigaste för mig och jag hoppas att jag och Mishel snart ska kunna ge Nico ett syskon, säger Marcus Kowal.

    – Det gav mig faktiskt ett litet hopp. Som MMA-fighter vet jag att sådana skador kan läka.
    Men läkarna var också oroliga för att Liam hade drabbats av hjärnskador och inre blödningar. Det gjordes snabbt en datortomografi och resultatet av undersökningen blev det värsta tänkbara. Läkarna konstaterade att Liam var hjärndöd och att han troligen inte skulle klara sig. Läkarna ville dock göra två ytterligare undersökningar för att vara säkra.

    – Dessa 12 timmar som vi fick vänta på svaret är de värsta i mitt liv. Jag befann mig i helvetet. Hoppet är det sista som överger människan och även om vi insåg att chansen var minimal att vår son skulle överleva hoppades vi på ett mirakel.

    I sin bok En stund på jorden skriver Marcus: Jag lade mitt huvud bredvid Liams och höll hans hand. Jag sa till honom att jag alltid skulle älska honom, och han alltid skulle vara med mig i mitt hjärta. Jag strök hans mage, vilket normalt skulle få honom att skratta, men det kom inget skratt. Allt som hördes var ljudet från de livsuppehållande apparaterna. Tårarna rann ner för kinderna när jag sa godnatt och kramade hans hand en sista gång. Jag ville komma ihåg exakt hur hans hud kändes och försökte tvinga den sista bilden av honom att för alltid stanna i mitt minne.

    Marcus beskriver hur de satt vid Liams sida, försökte prata med honom och hålla hans hand och sjunga sånger.

    Mishel myser med Nico.

    – Det har vi hört kan hjälpa när en person hamnat i koma. Men jag hade insett att det inte fanns mycket hopp, men Mishel vägrade ge upp tanken på att Liam skulle överleva.

    Marcus ringde sina föräldrar för att berätta att deras barnbarn inte skulle överleva.

    – Då fick vi också läkarnas besked – att Liam var officiellt dödförklarad. Vår Liam, vår lilla bebis, var borta.

    Ganska snabbt därefter fick Marcus och Mishel frågan om de kunde tänka sig att donera Liams organ till andra behövande.

    – Det tog endast en kort stund innan vi svarade ja. Vi tvekade egentligen inte alls. Både Mishel och jag är organdonatorer. Om det inte finns någon chans att man ska överleva och ens organ kan rädda en annan människa, eller till och med så många som nio människor, skulle man då inte vilja göra det? frågar sig Marcus som själv har inrättat en stiftelse för organdonation i sin sons namn.

    Den som hade orsakat olyckan och berövat en människa livet och skadat en annan var en 72-årig rattfull kvinna.

    – Jag har aldrig känt ilska mot henne, däremot mot hela systemet. Att man i det här landet får sätta sig och köra bil trots att man har druckit. Kampen mot rattfylleri kommer jag att fortsätta med så länge jag lever, betonar Marcus.

    I den följande rättegången dömdes kvinnan till sex års fängelse och olyckan väckte stor uppmärksamhet både lokalt och nationellt.

    – Det kändes som vi hade ett helt land bakom oss som stöttade oss i vår sorg. Denna enorma uppbackning från olika människor blev en stor hjälp för oss i vårt sorgearbete, säger Marcus och berättar att Liam var en väldigt social liten pojke som tidigt fick följa med till gymmet, där alla var som en enda stor familj. Och på begravningen förklarade prästen att kyrkan aldrig tidigare hade haft så många besökare.


    – Liam var en glad liten kille som älskade att vara med där det hände saker och det finaste vi kan ge honom är att fortssätta leva så positivt som det bara går, menar Marcus och Mishel.

    Redan från dag ett bestämde sig Marcus att han skulle ta sig igenom sorgen.

    – Jag tror jag har med mig det tänket som fighter. Det går inte att springa ifrån sin smärta, det finns inga som helst genvägar. Det är bara att gå rätt igenom den.

    De tre, fyra följande månaderna som följde grät Marcus konstant.

    – Jag hade inte gråtit sedan jag var litet barn, men nu fanns det ingen hejd.

    Alla föräldrars värsta mardröm var nu min verklighet. Den smärtan var jag tvungen att bära varje dag. Den var min motståndare. Jag visste att det var mitt livs tuffaste match – men jag skulle vinna den!

    Redan innan Liam blev påkörd hade Marcus och Mishel bestämt att han skulle få ett syskon och två månader efter hans bortgång visade det sig att Mishel var gravid.

    – Vi trodde inte att Mishel, som var i sådan djup sorg, skulle kunna bära ett barn och vi var extra rädda för missfall. Men när Nico kom till världen var han ett starkt ljus som lyste upp en mycket mörk tid.
    Marcus berättar hur lika Nico och Liam är, nästan som tvillingar. Nico är också, precis som Liam väldigt glad och social. Han är också en i gänget nere på gymmet. En stor skillnad är att Nico nog är ännu lite vildare än vad Liam var. Men för Marcus och hans fru har det varit viktigt att inte bli allt för överbeskyddande, vilket är lätt när man förlorat ett barn.

    Vad har du för framtidsdrömmar?
    – Jag kommer att fortsätta kämpa för att motverka rattfylleri, dessutom brinner jag för Liams stiftelse där vi vill öka kunskapen om organdonation så att fler kan och vågar donera. Jag kommer fortsätta att utöka min gymverksamhet och viktigast av allt för mig är familjen. Nu vill vi ge Nico det allra bästa och önskar att han ska få minst ett syskon till.

    Hur mår du idag?
    – Vi har börjat känna oss glada över saker igen. Men med det sagt så kommer sorgen alltid att finnas där. Vissa dagar, som hans födelsedag och dagen han dog, kommer alltid att vara extra tuffa. Men jag tror Liam ville att vi skulle leva vidare, annars tog den där kvinnan inte bara ett liv utan fyra den där dagen. Det finaste vi kan ge Liam är att leva så positivt som det bara går.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!