“Mycket i mitt liv har handlat om revansch”

Framför mig sitter en lagom rund och go man i sina bästa år. Men han har ingen propeller på ryggen. I övrigt har han samma glimt i ögat som Karlsson på taket, och samma jovialiska utstrålning.

– Jag är absolut inte jovialisk, protesterar Kalle Moraeus.

Han kallar sig omväxlande för buttergubbe, glad och lycklig, skild och bitter. Det sista är nog med en blinkning, det känns mest som en ursäkt för att han unnat sig en corvette, ett riktigt amerikanskt vrålåk.

– Jag har alltid varit intresserad av motorer. Och nu har jag äntligen råd med en corvette! Jag har tagit flygcertifikat också. Det var en sorts revansch. Jag hade inget självförtroende från skolan, trodde jag var dum i huvudet. Att jag inte kunde plugga och lära mig saker. Jag var dyslektiker, men har tränat bort det. Och nu har jag lyckats ta ett flygcertifikat! Det var mycket att plugga in.

Nu kör han enmotoriga sportplan och corvette. Snöscooter förstås. Jagar och fiskar. Han har startat ett snickeri också. Det är den andra revanschen. Kalles tumme sitter inte mitt i handen.

– Jag har alltid gillat maskiner, men känt mig ohändig. Nu står jag där och snickrar fina lådor till musikindustrin. Det är fruktansvärt roligt.

Växelbruk

Nog har han många strängar på sin fela, spelmanssonen från Orsa. Han jagar och fiskar, åker längdskidor, engagerar sig i olika saker. Han kallar det växelbruk, som på åkern.

– Att göra bara en sak är inte min modell i livet.

Den omskrivna skilsmässan ligger tre år tillbaka i tiden.

– Det var jobbigt att skiljas, vissa tidningar visade ingen respekt utan skrev vad som helst. Jag fick en chock. Efter det tog jag time out med media. Jag är en offentlig person, men där gick gränsen. Att skiljas är en sorglig privatsak. Min förra fru Anita och jag är goda vänner, vi firar jul och födelsedagar tillsammans.

 Nu kallar han sig nöjd singelman och trivs jättebra. Med bara en gammal surgubbe, den norska skogskatten Benny, som sällskap.

– Benny har blivit lite senil och pratar mycket med mig. Han skriker och vill ha med mig ut och visa något. Det är jätteroligt.

– Jag kanske inte förblir singel resten av livet, men just nu lever jag så rörigt, flänger hit och dit.

Hit och dit, det är Orsa och Stockholm, turnéer och hotell. Kalle är tillbaka i Orsa sedan 12 år men ska nog skaffa lägenhet i Stockholm också. Dottern Johanna bor där, hon går i far och farfars fotspår. Just nu är det musikhögskolan i Stockholm.

– Stockholm har en av världens finaste musikhögskolor! Vi spelar en del ihop, Johanna och jag. Och snart är hon en fullblodig violinist, säger Kalle stolt.

Att vara förälder, det är den enda viktiga saken som Kalle uttrycker det. Resten är egentligen bara trams.

– Det är livets djupaste relation. Anledningen att leva. Halva jag. Vi har nästan daglig kontakt, Johanna och jag. Jag stöttar henne så mycket jag kan. Det kan ju också vara genom att hålla sig borta lite grann, funderar han klokt.

Fick hjälp av kungen

Kalles egen mamma dog i sviterna av hjärnblödning när han bara var 13 år. Då blev mormor Olga en väldigt viktig person. Olga, som emigrerade till Brasilien 1909, 9 år gammal. Familjen flydde från svält och elände, men värre blev det.

– Det var fruktansvärda omständigheter även där. Så 1913 skrev de till kungen och bad om hjälp att komma hem, och det fick de. Båtresan tog sex månader. Olga var en “oäkting”, hennes mor blev med barn när hon jobbade på en gård i Jukkasjärvi. Hennes styvfar emigrerade till ryska Karelen för att få jobb. Han försvann. Troligtvis avrättad som oliktänkande.

Kalle har släktforskat, så han vet. Tack vare det har han också lyckats ta reda på vem som är hans riktiga morfar, en av bröderna på gården där mormor jobbade.

– Det gick att fastställa dna. Så nu har jag fått en massa nya tremänningar, morfars barnbarn!

Mormor Olga fick hjälp av kungen att komma hem, och hennes barnbarn Kalle har fått Hans Majestät Konungens medalj av 8:e storleken. I högblått band. Så kanske kändes det extra bra att vara programledare på Kronprinsessan Victorias 40-årsdag i somras.

Älskar mat

Men trots tumme med kungahuset har Kalle fötterna kvar på jorden. Det är det vanliga livet som räknas. Dalarna, naturen, musiken. Och mat. Kalle älskar mat. Att laga den, äta den, prata om den – och han brinner för sunda kostvanor.

Han kan prata länge om “helvetet” som han kallar det farliga sockret, speciellt majsstärkelsen som tillsätts i så mycket mat.

– Jag är otroligt intresserad av mat och hälsa. Det var när jag själv fick barn och förstod vad de får i sig. Jag drev en barnfond och undervisade föräldrar till överviktiga barn. Men det är så mycket att slåss mot, jag orkar inte. Matindustrin, fördomar, vetenskapen, folk tar illa vid sig och blir arga. Det är fortfarande ett så hett ämne. 

 Kalle har suttit i tv och debatterat mat och hälsa med professorer och läkare.

– Jag har oftast rätt, konstaterar han. Håll barnen borta från socker, så länge det går!
Kalle har själv gått ner i vikt, men lite är det kvar säger han. Men det viktiga är inte vad vågen visar.

– Jag har bra värden och mår fint. Jag är inte säker på att jag vill vara “normalviktig”. Men jag tänker alltid på vad jag äter. Och att jag äter. Mat är min lust. Inte godis eller alkohol. Men med några kilo mindre blir det lättare att knyta skorna.

Ett skogshuggartrix

Kalle planerar en bok om det här med mat och hälsa.

– Det ska bli en rolig bok. Du ska skratta när du läser. Recept också tänker jag.

Han sitter hemma och funderar på det här med boken. Sedan pratar vi om klassiska söndagsmiddagar med älgstek, sås och gelé. Lax och löjrom. Fläsk med löksås. Korv och stuvade makaroner. Torsk med äggsås.

– Det är ju rent beroendeframkallande! Torsk med äggsås. Jag har många matgäster och lagar mycket gott. Eftersom jag jagar blir det ofta vilt, det är fruktansvärt bra mat. Och vill du pröva ett skogshuggartrick? Ta en macka och håll den över en myrstack. Myrorna pissar på brödet och det smakar citron. Överraskande gott!

Ett tips från en naturman.

Men njaaa, nej tack. Hellre torsk med äggsås. Om det går att välja.