• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Drottning Silvia: "Det spökar på Drottningholm"

    En sen kväll syns en gåtfull gestalt i den stora trappan. En tidig morgon skymtas en dunkel siluett i slottsparken. En mörk natt rör sig en svart skepnad i allén. Det vackra gamla Drottningholms slott, kungaparets bostad, bär på flera mystiska hemligheter...

    Drottning Silvia: "Det spökar på Drottningholm"
    Foto: Kungahuset.se

    – Det finns … spöken, det finns många ... Kom och känn själv, gå omkring här när det är mörkt och så ...

    Drottning Silvias överraskande uttalande i SVT-dokumentären Drottningholms slott – ett kungligt hem blev snabbt en världssensation. Drottningen avslöjar där helt oväntat att kungafamiljens bostad faktiskt är hemsökt av spöken och att hon själv känner av deras närvaro.

    Någon ytterligare förklaring ger inte drottningen i reportaget. Hennes svägerska, prinsessan Christina, säger senare i samma program att en spöklik skepnad ska ha skymtats på slottet genom åren.

    Själv har prinsessan i sin bok Dagar på Drottningholm beskrivit en egendomlig händelse som utspelade sig när hon som barn firade jul här 1946. Hennes far, arvprins Gustav Adolf, berättade senare att han den kvällen sett en gåtfull gestalt som böjde sig ner över honom från balustraden i den stora trappan. Händelsen kom senare att betraktas som ett dödsvarsel, eftersom prinsen omkom i en flygolycka bara en månad senare.

    Var detta den gengångare som under århundradena kallats Vita frun, som vid sällsynta tillfällen ska ha visat sig på Drottningholm? En skepnad lika anonym som många andra vita fruar genom historien. Någon vars namn alla har glömt, och ingen tycks längre veta vem hon en gång var när hon levde.

    I den höga trapphallen tyckte sig arvprins Gustav Adolf julen 1946 se en gåtfull gestalt som böjde sig över honom, månaden innan han dog. Ett omen?

    Vandring på slottet

    Bakom det praktfulla 1600-talspalatset sträcker sig den symmetriska franska barockträdgården. Med sina hårt tuktade buskar och perspektivlinjer ser den ut att fortsätta i evighet i detta mini-Versailles. Längst bort skymtar något obestämt vitt, kanske är det en skulptur? Och i den romantiskt böljande engelska parken intill tittar gäckande figuriner och marmorstatyer fram bland träden och speglar sig i de mörka dammarna. 

    Bleka gestalter tycks också röra sig inne i slottet, där de majestätiskt skrider fram längs med trappan mellan våningarna. Det är de höga, vita gudinne-skulpturerna, som i skymningens tätnade skuggor lätt kan uppfattas som spöken här på Drottningholm, där det främst är just kvinnorna, särskilt tre drottningar, som satt sin prägel på slottet.

    Sitt namn fick Drottningholm redan på 1500-talet, då ett mindre stenhus byggdes här på Lovön vid Mälaren. Det var en gåva från kung Johan III till hans gemål, drottning Katarina Jagellonica.

    – Men det var den kraftfulla änkedrottning Hedvig Eleonora som lät uppföra den nuvarande, betydligt mer palatsliknande byggnaden i mitten av 1600-talet, med hjälp av arkitekten på modet, Nicodemus Tessin den äldre, berättar vår guide medan vi går upp på första våningen som präglas av barockens tunga, överdådiga interiörer. 

    Här finns Hedvig Eleonoras berömda paradsängkammare i guld och blått med gyllene änglar kring den grandiosa himmelssängen. Där utvalda gäster en gång fick den oerhörda äran att bevittna kungligheternas "Grand Lever", då de inför åskådarna steg upp och gjorde sin morgontoalett med hjälp av hovets speciella påklädare. En ceremoni med ursprung i franske Solkungen Ludvig XlV:s hov i Versailles.

    Vi går igenom de långa, nu mörknade gallerierna med militäriska kungaporträtt och heroiska bataljmålningar tillägnade de mytomspunna krigs- och hjältekonungarna, de tre "karlarna" i stormaktsdrottningen Hedvig Eleonoras liv: äkta maken Karl X Gustav, sonen Karl XI och sonsonen Karl XII.

    Därefter tar de mer kvinnliga, betydligt ljusare 1700-tals-gemaken vid, med lekfullt sirliga, buktande och blommiga rokokomöbler, gröna sidentapeter och kinesiska porslinsfigurer från Ostindiska kompaniets handelsresor till Fjärran Östern.

    Magnifika Drottningholms slottsteater tillhör också anläggningarna kring slottet. (Foto: TT)

    Skenbilder och falska rum

    Att vandra genom Drottningholms slott är som att röra sig i ett slags gränsland. Mellan skilda stilar och tidsepoker, men också mellan vår tredimensionella värld och flera parallella verkligheter.

    I takmålningarnas djupa skenperspektiv blickar gudomliga, symboliska och heraldiska gestalter ner på oss från sina ouppnåeliga, himmelska sfärer. Och i den höga trapphallen mellan våningarna är
    vi omgivna av onåbara, gåtfulla rum innanför varandra som ser ut att sträcka sig långt in i byggnaden.

    Det är väggarnas nästan kusligt verklighetstrogna trompe l'œil-målningar som verkar öppna sig mot en annan, okänd dimension. I de falska, illusoriska salarna tycks barockens myller av människor ha stelnat i tiden, fastfrusna mitt i rörelsen som av en magisk formel. En förtrollning som vilket ögon-blick ser ut att kunna brytas ...

    I ett av dessa skenbara rum syns en grupp damer och herrar i 1600-talskläder samlade kring ett bord, kanske pågår en lek eller ett spel av något slag. Men en av dem tycks inte alls passa in i bilden. Medan de övriga är verklighetstroget framställda i minsta detalj, med tydliga ansikten och uttryck, har denna figur bara en enda jämngrå yta. En egendomlig, färglös siluett som omärkligt smugit sig in mitt ibland dem ... 

    Vem är då skuggestalten och varför finns den alls med på väggmålningen? Har den spöklika bilden något samband med den skepnad som prins Gustav Adolf såg böja sig över trappans balustrad?

    Gudinnestatyerna tycks majestätiskt skrida fram mellan våningsplanen. (Foto: Sjöberg bild)

    Oförklarliga händelser

    Jag kommer att tänka på ett tidigare reportage om Drottningholmsteatern, där en kvinna beskrev en gåtfull upplevelse när hon promenerade i slottsparken med sin hund.

    – Detta var en tidig morgon och helt folktomt överallt. När jag närmade mig teaterhuset syntes en mörk siluett röra sig intill byggnaden. Det var bara en skugga och det underliga var att den saknade kropp! Den strök tätt inpå ena väggen fram till hörnet, där den vek av och bara försvann, berättade hon.

    Det talas också om en av vakterna som stått på sitt pass intill den södra flygeln i slottsparken. En natt uppfattade han en rörelse i lindallén. Där finns ett knotigt träd som brukar kallas "allémannen", eftersom grenarna har formen av en människa som kikar fram bakom stammen. Men till sin fasa såg vakten nu hur den faktiskt tycktes röra sig! Plötsligt lösgjorde sig en mörk kontur från trädet. Det var en svart, människoliknande skepnad som kom allt närmare, tills den med ens bara upplöstes i allén lika plötsligt som den visat sig.

    Kan denna kusliga skugga på något sätt vara förbunden med väggmålningen? Gömmer den sig här inne i det falska rummet?

    Och vilka är det då som kan ge sig till känna i kungafamiljens hem när mörkret faller? En fråga som inte får något svar. Trots drottningens eget uttalande i tv-reportaget blir de som arbetar här genast tysta och avvaktande när ämnet kommer på tal. Jag följer därför drottning Silvias uppmaning att själv känna efter och går efter guideturen ensam runt på första våningen precis före stängning.

    Jag möter inga irrande vålnader i de nu folktomma salongerna och gemaken. Bara de många porträttens vitbleka, nästan självlysande ansikten, som ter sig obehagligt påträngande så här i skymningen. Nu börjar det faktiskt kännas rätt olustigt att dröja sig kvar här, när vakterna släcker ner i rum efter rum ...

    Jag skyndar mig ut till trapphallen och stannar till vid en av balustraderna. Räcket har en liten glasruta, och genom den kan man se rakt ner på den målade, skenbara salongen på väggen under. Där syns den egendomliga grå siluetten mitt i vimlet bland festklädda gäster.

    Det är lite kusligt ... kanske är det en synvilla, eller så är glaset ojämnt på något sätt. Under flera ögonblick tycks skuggan faktiskt röra sig och myllret av gestalter bölja fram och tillbaka inuti det falska rummet!

    Jag frågar senare guiderna om den mystiska effekten med glasrutan. Men ingen har någonsin hört talas om fenomenet. 

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!