Stig ”Slas” Claesson – en man i keps som skrev våra liv

Stig Claesson ville inte kallas Slas. ”Hej, det är Stickan”, sa han när han ringde upp. Men Slas var han sedan grannbarnen stavade på namnskylten på dörren i hyreshuset på Duvnäsgatan på Söder i Stockholm. ”Claesson” stod det. Slasson, sa barnen och han blev Slas, och valde det faktiskt också sedan som sin första signatur.

Mannen som betraktade världen med en skarp och faktiskt ömsint blick under sin keps.

Som Håkan Lahger uttrycker det:

”Vare sig han sitter i stugan i Västergötland, stirrar ut i höstmörkret och funderar på världens ondska, landsbygdens avfolkning, bristerna i åldringsvården, minns gamla filmer med Errol Flynn eller snurrar runt Nytorget, pilsk som en marskatt på någon han träffat på posten, skriver han sitt liv. Samtidigt som han skriver allas våra liv. Ett inte så föraktligt konstprojekt.”

Det har gått 17 år sedan Stickan begravdes i Allhelgonakyrkan på Södermalm. På kistan låg hans keps. Efteråt blev det pyttipanna och öl på stamkrogen Pelikan på Blekingegatan.

Där sitter Håkan Lahger nu vid Stig Claessons stambord nere vid fönstret och äter, nej inte pyttipanna, han väljer Pelikans klassiska köttbullar.

”Vem älskar Slas?” är första biografin om Stig Claesson

Håkan har skrivit den första biografin (märkligt eller hur, man skulle tro att det skrivits många) om Stig Claesson ”Vem älskar Slas?”.

– Jag hade väl som de flesta haft en bild av honom som ”en gubbe i keps som boxades och drack öl”. Men så träffades vi och Stig visade sig vara en äldre, väldigt sympatisk herre som var lite orolig eftersom hans resväska försvunnit, säger han.

Och en sympatisk herre som gillade semlor!

Att sitta och äta semlor tillsammans med en litterär och konstnärlig legend fick Håkan att plötsligt bli mer intresserad. Och något år senare fick han fick en guidad tur i Stig Claessons fotspår i Paris av sin vän journalisten Christer Olsson (som boken är dedicerat till).

– Så vi gick runt där och tittade på alla krogar Stig brukade gå på och på det lilla hotellet Nesle där han alltid bodde. Då började tanken gro ”det här skulle kunna bli något att skriva om”.

Håkan Lahger har läst alla 84 böcker

Från att ha varit en vem-som-helst som tänkt på Stig Claesson som en gubbe i keps som boxades och drack öl blev Håkan Lahger en kännare. Han läste böckerna – alla 84! Han åkte till före detta Jugoslavien och till Bulgarien där Stig arbetat i ungdomsbrigaderna som ung. Han fick tillgång till material som ingen annan forskare har sett.

– Stig skickade stora kuvert med material att arkivera till sin son Dodo att öppnas efter hans död.

Och där i de stora kuverten fanns en skatt. Mängder med små, franska kalendrar fyllda med Stigs anteckningar i liten, prydlig stil.

– Där fanns små fiktiva ­galopptävlingar som han och Pär Rådström hade med varandra, alla hästar och lopp angivna, säger Håkan.

Håkan levde med Slas-­forskar- och skrivarkepsen nedtryckt över öronen i flera år.

Och så skrev han boken.

504 sidor tjock.

Om pojken på Söder med pappa som låg sjuk och mamma som alltid var på jobbet. Om pojken som gick till fru Bergqvist för att få lite tröst och en matbit. Om pojken som aldrig kände sig hemma i hemmet, men hemma på gatan. Som växte upp till mannen som levde på krogen (med tiden lyxiga krogar) men av någon slags solidaritet med sin uppväxt aldrig kunde byta ut en gammal soffa bara för att det var trasig, nersutten och ful.

Klippkort på Sofiahemmet för sin alkoholism

Är det något som förvånat dig under arbetet med boken?

– Ja, dels att han var så produktiv med 84 böcker och mängder av teckningar och målningar. Dels att han mer eller mindre hade klippkort till Sofiahemmet för sitt drickande. Minst en gång om året måste han läggas in och han visste själv när det var dags.

Antagligen var Stig Claesson världens ende alkoholist som betalade in vårdavgift i förväg så han skulle kunna checka in direkt när delirium tremens slog till. Han ville liksom ha allt fixat. Han betalade också in hyra både för sin bostad och sin ateljé för ett år i taget.

En märklig bohem-petimäter och en rastlös själ som tyckte att den som inte klarade att skriva en roman på tre veckor inte kunde hantverket.

– Det är inte klokt, säger Håkan Lahger. Det där drickandet i kombination med en oerhörd rastlösheten. Han hade ju säkert fått en diagnos idag.

Men han fick ingen diagnos. I stället blev det som Håkan skriver i biografin.

”Han hackade sig igenom livet som en fyrtaktsmotor på tre cylindrar”

Stig Claesson var ständigt rastlös

Ständigt rastlös, ständigt produktiv, ständigt på resa.

– Stig reste i ungdomen till Jugoslavien och Bulgarien för att delta i ungdomsbrigader, han reste till London, Budapest och Helsingfors, han reste hela livet. Till Paris måste han minst två gånger om året, säger Håkan.

Var han hemma i Sverige pendlade han mellan storstan och mammans gamla torp Hultet på landet. Det var ständigt denna rastlöshet som aldrig tycktes stilla sig. Håkan sammanfattar det lite lakoniskt.

– När han skrivit en roman skulle han igång och måla, och när han målade klart skulle han klippa gräs eller gräva och när allting var klart, då var det bara att dricka…

Böckerna fick oftast lysande recensioner som till exempel ”Slas nya – outhärdligt bra!” Hans teckningar och målningar sålde för stora pengar. Efter de första fattiga åren hade Stig Claesson det bra ekonomiskt.

Hade många kvinnor

I Stockholm åt han alla sina måltider på krogen. Pelikan, Nils-Emil, Operabaren. Men inga grönsaker, aldrig några grönsaker. Sånt krafs petade han bort. Men alltid snaps och öl, de perioder han drack. Han drack aldrig när han skrev.

En alkoholist av Stig Claessons kaliber borde varit halvdöd men Stig Claesson var lång, snygg, solbränd, vältränad och med vackra ögon under kepsens skärm. En av hans vänner anmärkte att han nog tränade för att vara i form i sängen. I sängarna rättare sagt, för det var många kvinnors sängar han delade.

Kvinnorna ja. De är ett märkligt kapitel. De fanns där runt omkring honom och det var alltid de som förförde honom. Inte tvärt om.

– De kliver bara in, och sedan säger han ungefär: ”Vad hände nu?” Men när någon visat intresse, då kunde Stig bli väldigt intresserad, säger Håkan Lahger.

Men det finns några relationer som varar länge. Som ung student på Konstakademien träffade han Birgitta Liljebladh och de blev ett par och de håller kontakten och ställer ut konst tillsammans (hennes tavlor kostar genomgående mer än hans) långt efter att de definitivt separerade 1956. Då hade Stig mött franskkanadensiska Taki (Eller Marie Berengère Michelle Arbour som hon egentligen hette) i Paris. De var gifta från 1958 till 1983, i 25 år. Men det var inget härligt silverbröllop de firade, mer en äntligen-skilsmässa. Och de tre barnen, Nils, Leif ”Dodo” och Sophie suckade nog av lättnad. Det var ingen idealfamilj att växa upp i.

– Stig hade ju ända från 60-talet ett parallellförhållande med en annan kvinna. Det var ju jättekonstigt, han hade ingen riktig koll på den delen av kärlek‚ han bedrog alla och blev förvånad om någon tog illa upp och blev sårad.

Alkohol och svek

Det var sjuksköterskan Christina Brefors som var 27 år när hon träffade Stig och deras relation varade i mer än tjugo år. ”Att Stig var gift visste jag så klart om. Men det var väl bara att låtsas för sig själv att det inte var så. Han umgicks ju inte så mycket med sin familj. Vår relation var inte hemlig så det var inga problem med omgivningen när vi träffades som jag minns det.”, berättar hon för Håkan Lahger i boken.

1995 inleder han och ungdomskärleken, sedemera grann­frun, på Hultet Monalis Hultergård, en relation som ska vara till hennes död 2003.

Stig var en lysande begåvning och med en skarp blick på både sig själv och samtiden under kepsen. Men de många vänner och bekanta som Håkan intervjuat för boken är eniga om att mycket av Stig Claessons liv slarvades bort i alkohol och svek.

Nils Clasesson skildrade uppväxten med Slas

Och efter Stigs död kom äldste sonen Nils Claessons bok ”Blåbärsmaskinen” som gav en annan bild av mysige keps-Slas, en bok om en uppväxt med en ilsken, elak och självcentrerad pillerknaprande alkoholist till pappa. Väldigt långt från den trevlige söderkisen som alla kulturkillar bara älskade.

– Stig skrev aldrig om känslor och det är på något sätt just därför som hans böckerna är så bra. De bara skildrar hur livet är och så får läsaren lägga till känslorna själv, säger Håkan.

Stig var en människa, som alla vi andra. Fläckvis lysande, fläckvis trasig.

– Det finns ett slags främlingskap som jag misstänker har med hans barndom att göra. Jag tror ju faktiskt att han inte riktigt kände sig hemma någonstans.

Han hackade på ganska lyckligt kanske? Nej, lyckligt fanns inte i Stig Claessons vokabulär säger Håkan.

– Men han trivdes bäst när han tecknade och målade.

Men även genier åldras. Och det är inte alltid lätt.

”Det är så roligt när man ser pensionärer hitta en sån hobby” sa en av kvinnorna från hemtjänsten när hon såg Stickan sitta och måla.

Dog hemma 4 januari 2008

När Stig Claesson inte längre orkade gå till Pelikan och äta lunch, när han låg stilla i sin sjukhussäng i den lilla lägenheten på Allhelgonagatan och skällde ut alla besökare som inte hade vett att ta med sig starköl – då förstod nog omgivningen att det var dags att lägga kepsen på hyllan för gott. Den keps som Stig Claesson själv brukade säga hade kostat honom minst 5 000 kronor i garderobsavgifter på olika krogar.

På eftermiddagen den 4 januari 2008 hittade hemtjänsten honom sittande vid köksbordet, död.

En av de stora författarna var borta.

– Som humanist var han oslagbar. Han ställer sig alltid på den lilla människans sida, säger Håkan Lahger när han försöker sammanfatta.

– Han bara berättar om livet, och han får fram bilden av oss och av Sverige, av staden och landet, som få andra har lyckats med.

Ja, det är väl därför vi älskar Stig Claesson.