På 1500-talet fick européerna upp ögonen för det sköra och utsökt dekorerade porslinet från Kina. Under de kommande århundradena importerades enorma mängder serviser och föremål från landet i öst samtidigt som europeiska vetenskapsmän försökte lista ut vad ”det vita guldet” egentligen bestod av. I början av 1700-talet fick gåtan äntligen ett svar: äkta porslin bestod av kaolinlera. Samma århundrade öppnades de första porslinsfabrikerna i Europa. Först ut var Meissen i Tyskland, tätt följd av Rörstrand i Sverige.
Rörstrand hade nästan hunnit fylla hundra då grosshandlare Herman Öhman fick tillåtelse av Kommerskollegium att ”inrätta och driva en fabrik för allehanda porcellainer” i det gamla tegelbruket Gustavsberg utanför Stockholm. Året var 1825 och grosshandlaren hade storslagna planer för sin nya fabrik. Men han stötte genast på problem. De första bränningarna misslyckades totalt och mängder av porslin fick slängas.
Gustavsberg växte till en miljonindustri
Öhman avsattes snart av Gustavsbergs styrelse som ansåg att han skötte affärerna dåligt och efter några turbulenta år hamnade porslinsfabriken till slut i Samuel Godenius ägo. Nu gick Gustavsberg äntligen mot ljusare tider.
År 1869 utsågs Wilhelm Odelberg, Godenius 25-årige svärson, till ny chef. Han hade inte någon som helst erfarenhet av porslinstillverkning men visade sig snart vara som klippt och skuren för rollen som disponent. Under hans ledning moderniserades Gustavsberg och växte till en miljonindustri. Nya arbetarbostäder byggdes i närheten av fabriken och ett litet brukssamhälle växte fram med eget apotek, kyrka och skola. Alla bekvämligheter en arbetare på Gustavsberg kunde tänkas behöva skulle finnas i anslutning till fabriksområdet.
Fajans och benporslin från Gustavsberg visades upp på industriutställningar runtom i världen, men i slutet av 1800-talet kritiserades fabriken för bristande originalitet och för att bara tillverka stilimitationer. Odelberg svarade med att anställa fler konstnärer.
Den skicklige blomstermålaren Gunnar G:son Wennerberg blev konstnärlig ledare och fick i uppdrag att ta fram moderna serviser som skulle locka tillbaka de svenska kunderna. Satsningen var lyckad och i början av 1900-talet knöts flera unga konstnärer till Gustavsberg. En av dem hette Wilhelm Kåge.
Konstnärer bakom Gustavsbergs porslinsserier
Wilhelm Kåge föddes 1889 och växte upp i en välbärgad handlarfamilj i Stockholm. Redan som ung pojke visste han att det var konsten han ville ägna sig åt och tack vare familjens goda ekonomi kunde han resa runt i Europa och studera under flera skickliga målare. År 1917 tog Kåge över rollen som konstnärlig ledare på Gustavsbergs porslinsfabrik och under de trettio år som följde skapade han flera uppmärksammade serier, däribland Pyro som var fabrikens första ugnssäkra serie.
Som chef var han inte alltid lätt att handskas med. En anställd har berättat att ”man neg djupt i korridoren när Kåge kom med sin flaxande vita rock”. Och när han klev in i målarsalen drog dekormålarna efter andan.
Karin Björquist skulle på 1980-talet utses till Gustavsbergs första kvinnliga konstnärliga ledare men på 40-talet målade hon Argenta-serien. Den med grön glasyr och silverdekor. Hon har berättat att Kåge kom och gick som han behagade, ofta i sällskap med pudeln Pusjkin. Alla i målarsalen satt på helspänn när Kåge gick sin rond för att kontrollera penslar och målade pjäser. Var han på dåligt humör kunde en misslyckad pjäs slängas i golvet. Här accepterades inget slarv.
På 1930-talet inleddes en ny era på Gustavsbergs när fabriken såldes till KF, Kooperativa Förbundet. I köpet ingick, förutom själva fabriken som sysselsatte omkring 800 personer, bland annat flera arbetarbostäder, en såg, tusentals hektar mark och ett rederi. Hjalmar Olson utsågs till ny VD. I en artikel i tidskriften Futurum år 1939 beskrevs han som en brunbränd, axelbred och finmejslad 34-åring, ”till hälften visionär och resten fighter”. Om det var någon som kunde leda Gustavsberg in i framtiden var det han.
Gustavsberg började tillverka toaletter
Efter att affären blivit klart höll chefen för KF ett tal inför kongressen där han nämnde möjligheten att gå över till tillverkning av sanitetsgods. Vid den här tiden saknade många svenska hushåll ett eget badrum men talaren förutspådde att det snart skulle finnas handfat med rinnande vatten i de flesta hem. Badkar, tvättställ och WC-stolar var framtidens stora konsumtionsvaror, och de skulle tillverkas av Gustavsberg. KF började genast bygga en sanitetsfabrik som kunde tas i bruk 1939.
Några år senare var det dags för nästa stora satsning: en egen plastavdelning för tillverkning av sanitetsgods och hushållsprylar i stöttålig plast. Carl-Arne Breger stod nu bakom några av fabrikens mest uppmärksammade föremål, bland annat en skulptural vattenkanna i styrenplast.
Genom åren har Gustavsberg samarbetat med några av Sveriges främsta konstnärer och formgivare. Vissa av dem kom att göra ett lite extra djupt avtryck på företagets historia.
Stig Lindberg skapade populära Berså, Spisa Ribb och Adam
En junidag 1937, samma år som KF köpte porslinsfabriken, dök det upp en ung man utanför Hjalmar Olsons kontor. En mager ung man med mörkt hår och smala axlar. Han berättade att han funderade på att börja arbeta på Gustavsberg, som om det var något han bara kunde bestämma själv, och lovade att ”om ni anställer mig så ska jag se till att det blir jobb för fabriken!”. Det var något med mannens intensiva blick och självsäkra utstrålning som fick Hjalmar Olson att vilja ge honom en chans. Och tur var väl det för den unge mannen var ingen mindre än Stig Lindberg, han som kom att skapa några av folkhemssveriges mest älskade serviser och dekorer. Berså, Spisa Ribb och Adam, för att nämna några.
Stig skickades vidare till Wilhelm Kåge och efter att ha visat sina teckningskunskaper erbjöds han ett sommarjobb på Gustavsberg. Ett sommarjobb som kom att utvecklas till ett livslångt samarbete med fabriken. Stig och Wilhelm arbetade ihop i mer än tio år men ska ha haft en komplex relation. Stig var den unge och ambitiöse eleven, Kåge hans mogne och världsvane mentor. Men samarbetet fungerade ändå bra för det mesta. De lanserade bland annat Gustavsbergs Studio, eller G-studion som den kom att kallas, tillsammans.
Projektet startades i början av 40-talet och beskrevs som ett ”estetiskt laboratorium” där Gustavsbergs konstnärer fick fria händer att utforska nya idéer.
G-studion debuterade år 1942 med utställningen ”Fajanser målade i vår”. Där visade Wilhelm Kåge och Stig Lindberg en kollektion fajanser, fritt målade med livfulla färger och dekorer. Alla var märkta med studiohanden i botten. Märkningen, som tagits fram av Kåge och bestod av ett versalt G tillsammans med en högerhand, visade att det var ett unikt konstföremål som skapats av konstnärerna i studion. De nya fajanserna togs emot väl av konstkritikerna, Eva von Zweigbergk skrev till exempel att satsningen var som ”en andlig cykelväg vid sidan av massproduktionens autostrada” Men Tyra Lundgren, också hon konstnär på Gustavsberg, var måttligt imponerad av det hon såg och beskrev det hela som ”ganska svagt”.
LÄS ÄVEN: Stockholms auktionsverk har funnits i över 350 år – förr kunde den med skulder dömas till gatlopp
Vad du än tyckte om Stig Lindbergs formgivning kunde du knappast undvika den under 1950- och 60-talet, hans serviser och karaktäristiska mönster fanns ju i vart och vartannat hem.
Lisa Larson jobbade för Gustavsberg i 26 år
På Gustavsbergs porslinsfabrik arbetade nu också en annan produktiv formgivare. Lisa Larson hade bara tänkt stanna på fabriken i ett år, men ett år blev till tjugosex och under dessa år skapade hon några av Gustavsbergs bästsäljare. Genombrottet fick hon med sina knubbiga ABC-flickor. Kritikerna såg dem som elaka nidbilder av kvinnor, men tanken var aldrig att provocera. Figurernas tyngd och frodiga former kom helt enkelt av att de var tänkta att fungera som bokstöd. Lisa Larson lämnade Gustavsberg 1980 när företaget gick igenom en stor omorganisering. Några turbulenta år och ägarbyten följde men idag tillverkas det fortfarande hushållsporslin i Gustavsberg, bland annat klassiska serier som Dresden, Aster och Berså.
