Inger såg tavlan och blev besatt – nu vet hon hur det gick för 1700-tals-prästen Hjortbergs familj

Pojken håller en lemur i svansen. På väggen hänger en skorpion och en sköldpadda. Medicinflaskor, orgelpipor, böcker, växter, och ett stort krucifix omger Gustaf Fredrik Hjortberg och hans hustru Anna Helena och deras 15 barn – de dolda eller bortvända, var döda. Den över tre meter breda tavlan målad av Jonas Dürchs i början av 1770-talet, är inte resultatet av en konstnärs vilda fantasi utan speglar Hjortbergs mångsidiga liv.

Inge Alebo började forska om tavlan

2009 kom tavlan tillfälligt till Hallands kulturhistoriska museum, då hemvisten Släps kyrka renoverades. Varje gång Inger gick förbi tavlan, upptäckte hon något nytt och till slut började hon forska om den.

– Från den här platta tavlan öppnade sig en hel värld. Det fanns så många bottnar i den här historien. Sedan ville Släps kyrka ha någon som kunde prata om Hjortberg i samband med en utställning. Då gick jag ännu mer på djupet, och så var det kört, berättar Inger med ett skratt.

Historieintresserade Inger började arbeta på museet 2005. Hon hade tidigare utbildat sig till klassisk ­gitarrist på Musikhögskolan i Malmö och även som lutenist med examen från Royal College of Music i London.

– Jag vill förmedla och skapa en känsla. Ge folk en upplevelse, ruska om lite och få dem att tänka i nya banor. Det går att göra både som musiker och museipedagog. När man jobbar med historia hittar man ibland personer man ”connectar” med. Man känner att ”det här är för bra för att inte folk ska få veta”. Så är det med Hjortberg. Han illustrerar upplysningstiden med upptäckarlusten och viljan att förbättra saker, säger Inger.

Gustaf Fredrik Hjortberg hade en lemur

Gustaf Fredrik Hjortberg var skeppspräst för Ostindiska kompaniet och kyrkoherde i Släp och Vallda i norra Halland. Han var en mångsysslare som byggde orglar och arbetade som veterinär och läkare. Han skrev veten­skapliga texter om djur och natur som han träffade på under sina resor. Lemuren Macki som är avbildad på tavlan, var ett kärt husdjur. I ett brev som Hjortberg skrev den 24 oktober 1767 till vännen Carl von Linné, beskriver han Macki:

”Han spinner då det är väl liksom Catten, vill gerna vara hos kändt folk och sitta på axelen. Vill ock gerna ligga varmt hos folck. Är rädd för hundar, såsom ock mörckret. Han har läte ibland såsom Catten och då man ropar Macki, under vilket namn han kommit hit, svarar han med ett ljud, som låter, liksom skulle han säga Ja. Ibland snattrar han och knäpper med munnen.”

Lite längre fram:

”Jag har af medfödd böjelse alltid haft lust för curiositeter, naturalsamlingar, djur, foglar och fiskar, hvaraf jag ägt åtskilligt, men af allt, som jag haft och hafver, är intet djur besynnerligare och vackrare än denna Catten.”

– På latin heter djuret ”lemur catta” och det är väl därför den refereras till som ”Catten”, förklarar Inger.

Hjälpte fattiga människor

Hjortberg verkade även ha ett stort hjärta för människor då han var känd för att hjälpa fattiga. Han gav dem gratis medicin och barnen i söndagsskolan fick lön då de plockade medicinalväxter åt honom.

Som museipedagog skriver Inger dramatiserade vandringar, håller i visningar, och jobbar med olika utställningar. Hon älskar att utforska historier på djupet.

– Det är i Hjortbergs anda på något vis. Att vara en upptäckare. Vi hade en utställning som hette ”Vi byggde Varbergs fästning”. Då lyfte vi fram människorna som byggde den. Vi vill föra deras talan då de inte längre kan göra det själva. Precis som med Hjortberg.

Hon vill också motverka något hon kallar för den ”kronologiska rasismen”.

– Vi har en förmåga att tycka att vi är bäst. Det finns rasism och fördomar mot det som är okänt för oss. Det finns det också mot folk bakåt i tiden. Vi tar fram något konstigt, eller äckligt, istället för att tänka på det som förenar oss. Som på Hjortbergs tid – man älskade sina barn precis lika mycket som nu, man hade en strävan efter att bo bra, och har samma grundläggande behov.

Många vuxna och barn tror att folk var lite dumma i huvudet förr, erfar Inger.

– Människor har byggt fästningen utan en lastbil, grävmaskin eller lyftkran, men med handkraft, spadar och tankekraft. Den står kvar efter 400 år. Idag händer det att hus byggs och så regnar det in efter två månader. Ändå tror vi att vi är så himla bra.

Hjortbergs sorgliga slut

Tyvärr får historien om Hjortberg ett sorgligt slut. Ett påbud från kungen sade att alla kyrkor måste ha ett torn. Hjortberg hamnar i skuld när han själv bekostar Valldas kyrktorn, då bönderna har vägrat att vara med och bidra. Han dör plötsligt på Åby gård, Mölndal efter en måltid, blott 51 år gammal. Rykten gick om att han blev förgiftad. Änkan och barnen får lämna gården och allt säljs på auktion, även de exotiska djuren.

– De som gick bort med skulder glömdes ofta bort av släkten. Trots en massa fantastiska saker som hade föregått det hemska, så döljer man en sådan händelse för att det inte ska kännas pinsamt.

Det ville Inger ändra på. Genom idogt släktforskande hittade hon ett 50-tal nu levande släktingar. De flesta hade inte hört talas om Hjortberg. Vid hans 300-årsjubileum bjöds de tillsammans med allmänheten på en temadag om Hjortberg på museet. Förhoppningen är att kunskapen om honom lever vidare genom släktleden.

Bok och film

Ingers arbete med att hitta släktingarna har även filmats av några dokumentärfilmare och filmen klipps just nu. Kanske ger Inger så småningom ut en bok.

– Vi har fått en kontakt på något vis. Jag känner att Hjortberg vill att jag ska berätta hans historia. Han kanske inte hade valt mig som sin ambassadör, men jag tror att han skulle njuta av att bli ihågkommen och uppmärksammad. Jag tror inte att man skulle låta måla en sådan stor tavla om man inte skulle vilja finnas kvar, säger Inger.