Fotograferandet räddade Sophie under utmattningen: ”Ett nytt liv”

Hon kände paniken komma redan innan morgonmötet. Hemtjänsten där Sophie ­Håkansson arbetade privatiserades och organisationen förändrades. Stressen tog över kroppen, Sophie fick fly jobbet i panik och blev sjukskriven för utbrändhet och stress i stort sett direkt. Hon orkade ingenting, bara grät. Och hon orkade absolut inte komma tillbaka till jobbet. 

– Det var 2007 och jag var sjukskriven i ett år, berättar Sophie medan hon låser cykeln vid en av bryggorna vid stranden i Lomma. 

– Jag testade ett tag att arbetsträna inne i Lund men det gick inte alls bra med bussresorna. Så bytte jag arbets­plats till ett boende i Lomma som vi tänkte var lugnare, och det fungerade bättre. 

– Det är svårt att vara sjuk när det inte syns på en att man är det, säger Sophie. 

Fibromyalgi och utbrändhet

Det var 2014 hon föll igenom rejält. Nu hade Sophie värk i lederna och fick en fibromyalgi-diagnos efter många undersökningar. Hennes symptom visar på både fibromyalgi och utbrändhet: utmattning, koncentrationsproblem, smärtor och depression.

Tiden gick och Sophie blev inte bättre. Hon försökte gå tillbaka till jobbet så fort hon kände sig bättre, men fick åka hem igen när hon inte klarade det. 

– Depressioner och sömn­svårigheter har förföljt mig genom hela mitt liv. De kommer och går. Men jag har en väldigt positiv grundinställning till livet. Det SKA gå, jag ska jobba och leva och må bra.

Hon har alltid gillat att röra på sig men förstod att det inte skulle bli några joggingturer för henne igen på ett tag – men hon kunde gå. Ibland med stavar, ibland utan. Ut i naturen, runtom i omgivningarna i Lomma. Vid stranden, längs piren och bryggorna. 

Började fotografera – och drog ner på tempot

– Här ute har jag hittat ett lugn. Här kunde jag glömma smärtan och utmattningen, här är det bara fåglarna och jag. Och snart började jag fotografera med mobilen på mina promenader.

Hon förstod inte först att det skulle bli nyckeln till något välbefinnande. Det var bara något som piggade upp promenaderna. 

– En dag kom min man Thomas hem med en systemkamera till mig. Vi är inte så romantiska av oss, men den där kameran var bättre än alla blommor och choklad i världen. Det var omtänksamt, han visste att det skulle sporra mig. Det här är den fjärde kameran han köpt, säger hon och håller upp sin Nikon Coolpix P1000. 

Omtänksamt och välgörande. Den där första kameran var början på något de inte kunnat vänta sig – för själva fotograferingen i sig innebar förändring i Sophies sjukdomstillstånd.

– Att fotografera fågel har visat sig väldigt tålamodskrävande. Jag måste ju sitta och vänta, ibland i timmar, på att få den bästa bilden. Det fick mig att stanna upp, glömma allt det andra. Att sitta helt stilla har hjälpt mig. 

Hon har smugit och tassat på tå för att inte skrämma sina vilda vänner. Sophie fick skruva ner det inre tempot maximalt – och det bidrog med en stor skillnad för henne. 

Bra sätt att koppla bort tankarna

Fåglarna bestämde hennes nya takt och fick henne att sakta ner. 

– Nu känner de ju igen mig och vet att jag inte är farlig. Men jag tar alltid det lika lugnt, det är bara då man kan få ”Bilden”. 

Hon ler. Berättar om hur hon fick sitta blickstilla i en halvtimme för att få bilden på de gapande svalungarna som redan varit med på både utställningar och i lokaltidningen. 

– Det har utmanat mitt tålamod och det har gjort gott. När jag sitter så där har jag bara fokus på fåglarna och på vad som syns i min kameralins. Det är ett fantastiskt sätt att koppla bort allt annat på.

Hon har också börjat bada, och det låter kanske inte så märkvärdigt när man bor några tramptag med cykeln från hav och bryggor. Men det var det för Sophie.

– En väninna frågade mig när vi var på promenader och jag har sagt nej hela tiden. Jag tyckte det var det hemskaste jag kunde tänka mig att visa mig i baddräkt. Men en dag sa jag bara ja, och sedan dess badar vi nästan varje dag. Jag älskar ju att bada, varför har jag låtit bli det av en så fånig anledning som att jag känner mig för tjock? Jag har till och med blivit vinterbadare och har skaffat bikini.

Har lärt sig hitta balansen

Det dröjde till 2021 innan hon började arbetsträna, och Sophie träffar fortfarande en psykolog när hon känner att hon går in i en svacka. 

– Jag har blivit bra på att lyssna på mig själv. Det finns massvis med välvilliga röster omkring mig och det är lätt att lyssna på råd och tips – istället för på sig själv. Jag kan nog gå upp i tid nu, jag kanske ska byta jobb, göra ditt eller datt. Men idag känner jag mig själv, jag vet hur det känns i mig när jag är på gränsen. Då får jag ta det lite lugnt igen. Bara bada, promenera, fotografera och komma ner i normalt läge igen. 

Hon kommer fortfarande in i perioder när livet känns meningslöst. Värk i kroppen, mörka tankar, tårar i kudden och för lite sömn. 

Men faktum är att Sophie är tillbaka på jobbet på 50 procent, har börjat våga bada igen och tar timslånga promenader i solen med sin kamera. Hon lever ett härligt liv – och det är mycket kamerans förtjänst.

– Ja, kameran har ju piggat upp. Snart har jag utställning i boendets lokaler på jobbet, jag har ställt ut på biblioteket i Lomma och varit med i lokaltidningarna. Fotograferandet har gett mig ett nytt liv.

Artikeln publicerades först hos Icakuriren