Fågelfoto blev Jonas läkning under sjukdomstiden: “Naturen gav mig en känsla av liv”

Han har bara diffusa minnen från dagen då livet förändrades. Jonas Classon var i tidiga tonåren då han under en lektion i skolan fick blixthuvudvärk, cyklade hem och hittades senare livlös i familjens vardagsrum efter att ha drabbats av ett oförklarligt krampanfall.

– Jag var som vilken grabb som helst, konstaterar Jonas. Jag levde ett helt normalt liv men en dag lade min kropp av och ambulansen kom.

På ett kafé i Örebro tystnar Jonas ett ögonblick innan han fortsätter:

– Jag minns bara vaga fragment från tiden som följde och jag är lite kluven i vad som är mina egna minnen och vad som är sådant jag fått återberättat för mig.

Krampanfallen återkom regelbundet under flera års tid vilket gjorde att Jonas tvingades spendera i stort sett all sin tid på sjukhus.

– Det blev nattsvart. Allt jag tagit för givet rycktes ifrån mig. Det svåraste var att inte få något svar på varför. Det har jag än idag inte fått …

Vän på sjukhuset

På sjukhuset fann dock Jonas en vän i sjukhusläraren Nisse.

– Nisse insåg snabbt att det inte var läge för mig att ta tag i skolan, säger Jonas. Han föreslog i stället att vi, när jag mådde lite bättre, skulle gå ut i skogen. Första året låg jag nästan bara i sängen men sedan började vi ta oss ut. Jag kände att det gjorde gott. Jag mådde bättre, jag blev starkare och gladare. Det var också häftigt att se något annat än sjukhusväggarna.

Ända sedan han var barn hade Jonas haft ett stort fotointresse.

– Jag har alltid lagt vantarna på de kameror jag kommit över, säger han och skrattar lite. När jag var liten och vi var på fisketur lånade jag min systers digitalkamera. Jag brukade också knacka på hos grannen som jag visste hade en fin systemkamera. Jag har nog alltid sett min omvärld i bilder.

Nisse var intresserad av fåglar och det intresset smittade av sig på Jonas.

– När Nisse öppnade dörren till fågelvärlden insåg jag att det kunde vara häftigt att kombinera fåglar med foto.

Snart växte en fascination för ugglor fram, specifikt lappugglor. Jonas minns första gången han såg en lappuggla.

– Det var enormt häftigt, som att kliva in i Narnia. Lappugglan ser ut lite som ett troll. Jag tänkte: “Wow, finns det här?!” I den stunden bestämde jag mig för att jag ville bli fågelfotograf på heltid.

Idag har det gått över tio år sedan mötet med lappugglan och i höstas släpptes Jonas bok Lappuggla – skogens dolda väsen.

– Lappugglan är så otroligt mänsklig i sin blick, säger Jonas. Man får en kontakt jag inte trodde man kunde få med en fågel. Just lappugglan frambringar en känsla av samhörighet. I början handlade det mest om att jag själv var så fascinerad. Sedan kände jag: “Jag måste visa det här för fler.” Upplevelsen var så stark – det kändes nästan som en plikt att dela med sig.

I nästan tio år jobbade Jonas med det han kallar sitt lappuggleprojekt och länge jagade han drömbilden, en lappuggla i fullmånens sken – en bild som nu pryder omslaget till hans bok.

– Jag ville hela tiden ta en bättre bild. Det var otroligt svårt att sluta. Men efter att jag tagit omslagsbilden och lämnat över allt material till förlaget kände jag mig klar.

Parallellt hade Jonas under åren som gått startat företag, etablerat sig som fågelfotograf och rest till flera av världens häftigaste fågelparadis – bland annat Falklandsöarna. När krampanfallen sakta avtog, och Jonas efter drygt tre år kunde lämna sjukhusvärlden bakom sig, bestämde han sig för att satsa helt på fotograferandet i stället för att gå tillbaka till skolan.

– Jag valde fågelfoto för att få tid för mig själv. Det hjälpte mig att hitta tillbaka till den jag var. När jag blev sjuk gav naturen mig en känsla av liv. Det var vad jag behövde då. Jag tappade allt – vänner, skola – från en dag till en annan. Men fåglarna blev mina nya kompisar.

Jonas konstaterar att med facit i hand känns det som om allt som hänt honom haft en mening. Bara det att han träffade Nisse som tog med honom ut i skogen.

– Jag brukar säga “alla be­höver en Nisse”. Vi har fort­farande kontakt och åker på utflykter ibland.

Kunskap och tur

Den omtalade omslagsbilden till Lappuggla – skogens dolda väsen publicerades första gången 2020, då i brittiska dagstidningen The Times. Samma år vann Jonas och lappugglefotot den prestigefulla fototävlingen Siena International Photo Awards, i kategorin “Animals in their environment” (djur i sina rätta element).

– Det är det största jag varit med om meritmässigt, säger Jonas. Den otroliga responsen efteråt var också väldigt häftig. Det säger mycket om bildens styrka – och om lappugglan.

Jonas berättar att det krävdes en hel del planering och betraktande på avstånd innan han fångade drömbilden.

– Jag hade följt just den här ugglan i över en månad och studerat ugglans rörelsemönster för att få veta var den satt på nattkvist vid fullmåne.

Efter en kort paus fortsätter Jonas:

– Att jag lyckades ta bilden handlade om kunskap, en stor nypa tur och slumpen. Jag hade jobbat väldigt intensivt och tänkt ta ledigt kvällen då jag tog bilden. Men så ringde en kollega och sa: “Classon, vet du att det är fullmåne ikväll?” Han visste att min drömbild var en lappuggla i fullmånens sken.

– Jag gav mig ut och hittade ugglan – men på fel sida av skogen där den inte hade månsken på sig. Den flög sedan iväg och tack vare att jag visste var den brukade sitta kunde jag åka dit, smög ut och tog bilden. Det var en av de starkaste upplevelserna i mitt yrkesliv. Den bilden sa allt jag ville förmedla. Hälften magi, hälften mänsklig.

Att få hålla i sin bok beskriver Jonas som speciellt.

– Boken är så nära förknippad med resan tillbaka från sjukdomen. Den är gjord med vördnad och eftertanke.

 

Vill peppa andra

När Jonas ser tillbaka är han på sätt och vis glad över det som hände honom.

– Det gav mig en annorlunda syn på livet. Och om jag var på botten då är jag på toppen nu. Jag har en blivande fru och en 3-årig son som också tycker om att vara ute – vi brukar göra kikare av toarullar.

Jonas driver ett eget galleri och har en konsthallsturné inbokad i höst. Han konstaterar att han lever sin dröm och att ugglorna nog alltid kommer att följa honom.

– Kungspingvinerna på Falklandsöarna ligger tvåa på min lista över fascinerande fåglar. Fast man behöver egentligen inte åka utanför Sverige för att få uppleva häftiga fåglar. Omslagsbilden på lappugglan tog jag två mil hemifrån.

I framtiden skulle Jonas även vilja ge till någon annan det han själv fick av Nisse.

– I samarbete med Canon har vi skänkt en kamerautrustning till barnkliniken här i Örebro. Tanken är att jag ska fungera som bollplank och peppa barn som ser foto som något de vill fokusera på. Det krävs inte mycket mer än en kamera och någon att prata med för att få livsgnistan tillbaka.