• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag har slutat se sjukdomen som en fiende

    När Peter Jihde för snart fyra år sedan fick diagnosen diabetes såg han sjukdomen som en fiende. Idag har den blivit en följeslagare som han lärt sig leva med. Tillsammans med sin fru Karin, har Peter nu skrivit boken som han själv saknade då han blev sjuk.

    Jag har slutat se sjukdomen som en fiende

    Den 12 december 2012 förändrades livet helt för Peter Jihde.

    – Sedan dess vet jag att jag lever med döden i min närhet varje dag. Om jag injicerar fel mängd insulin eller bara glömmer bort att äta en macka går mitt blodsocker rakt ner i källaren och då kan jag hamna i koma och dö, konstateterar han med gravallvarlig blick.

    Beskedet att han var diabetiker kom oväntat. Med facit i hand kan dock Peter konstatera att varningstecknen på att något inte stod rätt till i hans kropp fanns där långt innan han fick sin diagnos. 

    – Vintern före fick jag en ace-tonliknande andedräkt. Det gjordes en gastroskopi, som inte visade inte på någonting onormalt. Några månader senare började jag dricka mycket och springa på toaletten ofta, men det var symptom som gick mig helt förbi.

    Inte heller den tilltagande tröttheten fick honom att reagera.

    – Jag hade så många förklaringar till att jag inte kände mig i form: Jag var lite förkyld, jag hade nyligen börjat jobba med Nyhetsmorgon, barnen var små…  

    Någon månad innan Peter fick sin diagnos hade hans TV4-kollega Malou von Sivers "Så påverkar socker ditt blodsocker" som tema i sitt program Malou efter tio. Under sändningen av Nyhetsmorgon besökte Peter Malous studio för att puffa för det efterföljande programmet. Peter och Malou fick då mäta sitt blodsocker. Malous värde var normala 4,7 medan Peters landade på skyhöga 24,3.

    – Både Malou och den inbjudna diabetesexperten reagerade över mitt höga blodsocker. Själv tänkte jag att det antingen måste bero på att jag hade nallat några geléhallon innan testet eller att jag hade ha haft socker från geléhallonen på händerna och därför fått ett felaktigt värde. Jag kutade tillbaka till vår studio för att avsluta Nyhetsmorgon och funderade inte mer på saken.

     

    Fick åka till akuten

    Sjukdomen upptäcktes av en ren slump. Peter fick en finne i ansiktet som han klämde, med följd att den inflammerades till den grad att hans uppsvullna ansikte påminde om en knockad brottares. Han gick till vård-centralen, där det togs allehanda prover. När blodsockret återigen visade sig vara skyhögt slussades han vidare till akuten. Väl där fick han till slut diagnosen diabetes typ 1.

    – Min första reaktion var varken chock eller förtvivlan. Istället tänkte jag bara: Okej, då får jag väl lära mig att ta sprutor, och sedan är det väl inte mer med det. 

    Under några dagars vistelse på S:t Görans sjukhus fick Peter en intensivkurs i att injicera insulin och hantera sitt nya liv som diabetiker.

    – De svåra tankarna kom först efter att jag hade kommit hem och inte längre hade några vita rockar som jag kunde rycka tag i och ställa mina frågor till. När jag sökte information om diabetes och dess följdsjudomar på nätet fick jag upp historier om människor som tvingats amputera tår, blivit blinda, fått njurproblem, drabbats av hjärtinfarkter, och så vidare i all oändlighet. Då blev allting nattsvart för mig. Jag kände bara för att strunta i alltihop. Det finns ingen mening med livet om det ska vara så här, tänkte jag.

     

    Trots att beskedet om sjukdomen kom oväntat, kunde Peter i efterhand se att det hade funnits tydliga varningstecken.

     

    Accepterade sjukdomen

    Den första julen efter diabetes-beskedet blev allt annat än munter. Rädslan för att göra fel med mattider, kolhydrater och insulin gjorde att Peter knappt vågade röra julbordet. Efter att pliktskyldigt ha tittat på Kalle Anka tillsammans med barnen gick han till sängs tidigt, uppgiven och sorgsen till mods. 

     I ren desperation bokade familjen en sista-minuten-resa till Kanarieöarna över nyår.

    – En eftermiddag låg jag på balkongen och vilade medan den övriga familjen badade i poolen nedanför. När jag hörde barnskratten från mina döttrar vände allting. Plötsligt mindes jag min diabetesköterskas hoppfulla ord om att jag skulle hitta mitt sätt att leva med sjukdomen och att livet skulle kännas meningsfullt igen. 

    När vi träffades för några år sedan använde Peter idrottsterminologi när han pratade om sitt liv med diabetesen. Han beskrev det som en match som pågick konstant. Med tanke på hans bakgrund som sportjournalist var denna attityd kanske inte så överraskande, men sedan dess har han delvis ändrat inställning till sin sjukdom.

    – Förr var den en motståndare som jag skulle bekämpa. Nu är den en följeslagare som jag tar rygg på. Jag tror att man måste omfamna sin fiende. Sjukdomen äger mig. Jag har bestämt mig för att acceptera det och ta den i handen och bli polare med den. Att leva på sjukdomens villkor är en förutsättning för att jag ska kunna göra de saker som jag vill. Den insikten kom efter att jag lett tv-programmet Det största äventyret som spelades in på några av världens mest otillgängliga platser. Plötsligt förstod jag att det finns mycket som jag kan göra trots att jag är diabetiker. Det blev en milstolpe för mig.

     

    Som att gå på lina

    Det faktum att Peter för länge sedan har kommit till acceptans om sin sjukdom betyder inte att den är lätt att handskas med. 

    – Det är som att gå på lina hela tiden. Om jag har för höga värden sliter det på de fina blodkärlen, vilket kan få fatala konsekvenser i framtiden. Om jag däremot ligger på för låga värden riskerar jag att få blodsockerfall och trilla ihop. Ännu har det inte hänt att jag har tappat medvetandet, men vid några tillfällen har jag haft så lågt blodsocker att varje tanke tagit fem minuter att tänka fram. Senast inatt fick jag ett blodsockerfall och vaknade upp helt blött av svett. Nu har jag blivit så van vid att det händer att jag bara äter lite druvsocker och sedan somnar om.

    Peter konstaterar att han har bra förutsättningar för att kunna hantera sjukdomen. Han är en strukturerad person som gillar att ha fasta rutiner i tillvaron, äta nyttigt och motio-nera regelbundet. Men ingen orkar vara perfekt i alla avseenden, vilket för Peters del ibland har straffat sig.

    – Jag har ett eget kylskåp på jobbet med mat enkom för mig. Där borde jag även lägga in några insulinsprutor som reserv. Jag åker ofta moped till jobbet och vid tre tillfällen har det hänt att jag tappat sprutorna längs vägen. Två av gångerna har jag haft en sådan tur att vår ljudtekniker Jakob, som också har diabetes, jobbat så att jag kunnat låna insulinsprutor av honom. Den tredje gången fick jag sprutan budad till mig efter sändning.

    Han får ofta frågan om det hänt att han fått blodsockerkänning under någon tv-sändning. Svaret är nej.

    – Jag tror det beror på att jag får ett adrenalinpåslag under sändningarna, vilket höjer blod-sockret något. I de stunderna är jag koncentrerad och befinner mig helt och hållet i nuet. Jag har aldrig under någon intervju suttit och tänkt: "Undrar vad jag har för blodsockervärde just nu? Annars kommer den tanken nästan någon gång varje minut."

    Peters tre döttrar har vid det här laget lärt sig att uppfatta när deras pappas blodsocker är på väg att störtdyka.

    – När jag börjar prata osammanhängande eller skaka kommer någon av dem med ett paket Dextrosol, en frukt eller lite nötter. Tanken på att diabetes är en ärftlig sjukdom finns med mig varje dag. Så fort något av barnen vill ha två glas vatten börjar jag undra om det är något på gång. Då brukar jag sticka dem i fingret för att kolla blodsockret, men hittills har deras värden legat på rätt nivå.

    När jag undrar vad Peter saknar mest från tiden innan diabetesen kommer svaret blixtsnabbt.

    – Spontaniteten! Att aldrig mer kunna sticka ut på en utflykt utan planering. Att jag alltid, alltid måste packa ner mellanmål, druvsocker och sprutor. Diabetes innebär framförallt en mental kamp. Det handlar om att orka ta sin spruta, packa matsäcken, gå och träna och göra allting annat som krävs för att kroppen ska hålla ihop.

    Efter att ha besökt 16 bokhandlar och frågat efter böcker om diabetes utan att få napp bestämde sig Peter för att skriva en egen bok i ämnet tillsammans med sin fru Karin.

     

    Vill varna andra

    I december förra året startade Peter instagramkontot Jihdes diabetes, där han sedan dess har dokumenterat varenda en av sina insulininjektioner i bilder. 

    – Det började med jag fick många mejl från mammor till barn med diabetes. De var bekymrade över att deras söner och döttrar skämdes över sin sjukdom och inte ville ta sina sprutor. Det resulterade i att jag träffade några av de här barnen och deras föräldrar. Jag åt mellanmål och tog en spruta tillsammans med barnen för att avdramatisera det hela. Det var fantastiska möten, men eftersom det tog mycket tid att träffa så många människor började jag fundera över hur jag på ett annat sätt kunde visa att jag inte skäms över att vara diabetiker. Då föddes tanken att dokumentera varje insulininjektion på nätet.

    Peter drar upp tröjan och visar en liten sensor som sitter fastsatt på hans mage och är kopplad till en mottagare i hans mobiltelefon. Tack vare denna tekniska landvinning kan han ständigt hålla sig uppdaterad om sina blodsockervärden och samtidigt få dem lagrade.

    – Den här manicken förenklar livet för mig. Tänk då vilken skillnad den skulle kunna göra för barn med diabetes och deras föräldrar. När lilla Klaras mamma ser i sin telefon att Klaras blodsocker faller kan hon ringa till skolpersonalen och be dem ge Klara en smörgås. Framöver kommer jag att jobba hårt för att alla diabetiker och deras anhöriga ska få det här andningshålet i tillvaron.

    Efter att ha besökt 16 bokhandlar och frågat efter böcker om diabetes utan att få napp bestämde sig Peter för att skriva en egen bok i ämnet tillsammans med sin fru Karin. 

    – Jag vill visa att man kan leva ett rikt liv om man tar hand om sin diabetes. Men jag vill också öka kunskapen om sjukdomen och höja ett varnande finger till alla som lever osunt och ligger i riskzonen för att få typ 2-diabetes. Se till att ändra livsstil i tid! Om jag hade haft ett val hade jag gjort mitt allra yttersta för att slippa få den här sjukdomen.

     

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!