Träning, värme och bra kost – och mycket socialt umgänge, det är Lisbeth Anderssons recept för att leva ett bra liv trots smärtor från artrosen.
Det var för 15 år sedan och Lisbeth misstänkte att hon kanske hade reumatism. Hennes pappa led då av svår invärtes reumatism och hennes första tanke var att hon drabbats av samma allvarliga sjukdom.
– Nej, ska jag få det också, tänkte jag. Men det var artros i händerna och det tog sin tid innan jag fick rätt diagnos, berättar Lisbeth, som nu också har artros på andra ställen i kroppen.
Lisbeth och hennes man Rolf bor i en trevlig, ombonad enplansvilla, på en lugn gata i Malmö. De två vuxna barnen Patrik och Petra bor inte långt bort och lilla, busiga barnbarnet Wilma, 5 år, är ofta på uppskattade besök. Lisbeth, som fyller 65 i december, arbetar deltid som lokalvårdare på en gymnasieskola och Rolf är sedan några år pensionerad från sitt arbete som kanslist.
– Egentligen är jag utbildad sömmerska och jag älskar att sy. Men på grund av artrosen går det tyvärr inte längre. Det sista jag sydde var faktiskt dopklänningen till lilla Wilma. Sedan gick det inte längre, berättar Lisbeth.
Hon och Rolf är båda, trots sjukdom, mycket aktiva inom olika handikapporganisationer, både på lokal- och riksnivå. Mest handlar det om idrott.
Gillar motion
– Det började med att vår son som femåring drabbades av en ledsjukdom och periodvis fick sitta i rullstol. Vi försökte aktivera honom på olika sätt och han gillade att spela bollspelet boccia. Han blev faktiskt så småningom både svensk och nordisk mästare. Och boccia, det håller vi på med än idag, berättar Rolf och plockar snabbt fram de färgglada kloten ur garaget, för en demonstration på den ännu skånskt sommargröna gräsmattan.
Lisbeth har nu artros i både knän och i tår och kan tyvärr inte tävla längre. Men hon är ordförande i bocciakommittén i Svenska Hanikappidrottsförbundet. Motion har alltid varit hennes och Rolfs “coach” genom motgångar i livet.
– Jag är tuff och det har hjälpt mig mycket. Jag tror att styrkan kom när jag drabbades av psoriasis när jag bara var 20 år. Det var hemskt jobbigt, jag låg ofta långa perioder på sjukhus och fick testa en massa salvor och mediciner. Och jag minns fortfarande hur folk på bussen ryggade tillbaka och flyttade på sig när de såg mina stora utslag i ansiktet och på armarna.
– Men det byggde upp min styrka. Man får inte ge sig.
Och styrkan behövdes när Lisbeth, nu sedan många år fri från sin hudsjukdom, till slut gick till doktorn med värkande händer, efter att ha tappat alla de där kopparna – och mycket annat – i golvet.
– Jag hade mest ont i högerhanden och läkaren sa att det var en vanlig förslitningskada i handleden. Inget att göra något åt, var beskedet. Det var bara att lära sig leva med, tyckte doktorn och skrev ut starka värktabletter.
Bytte läkare
Men Lisbeth är en envis kvinna. Hon gav sig inte utan gick efter ett tag till en annan läkare, som kom med ett nytt besked.
– Han sa att jag hade ledsjukdomen artros och att jag kunde bli opererad. Jag fick också kortisonsprutor en gång i månaden, men jag tyckte inte att de gjorde någon större nytta.
Lisbeth opererades i höger handled och det var en avancerad operation på handkirurgen i Malmö.
– De drog ner en sena från armen och byggde upp handleden på nytt. Det var en jättejobbig operation och idag använder man, vad jag förstått, andra metoder. Efter operationen fick jag öva och öva med bollar för att få upp rörligheten. Läkarna ville också operera den vänstra handleden men än så länge har jag avstått från fler sådana ingrepp, säger Lisbeth och visar armen där benet är borta och det bara är senan som håller handen uppe.
– Titta, man kan trycka rakt genom leden. Det är helt mjukt, det är senan som håller allt.
En tid efter operationen blev hon inbjuden till en så kallad artrosskola, där hon fick tips och råd om hur man ska leva som artrosdrabbad.
– Det var verkligen jättebra. Inte minst fick man träffa andra patienter och utbyta erfarenheter. Alla som drabbas borde gå där, redan när de får diagnosen. Det gör mest nytta i början.
Så småningom fick Lisbeth problem med en knöl vid stortån, så kallad hallux valgus, en vanlig åkomma, främst hos kvinnor. Det blev operation och då upptäckte kirurgerna att också hennes tår var drabbade av artros.
– Jag har artros i alla mina tår och känseln försvinner ibland. Jag går så ofta jag kan med så kallade MBT-skor med rundad sula och det tycker jag fungerar bra. Jag vill helst inte operera tårna.
Nu har knäna också drabbats. Och vardagen påverkas än mer, även om Lisbeth kommer att arbeta på skolan fram till pensioneringen i vinter. Hon har lärt sig några bra knep av sin tidigt handikappade son. Kan man inte ligga på knäna, kan man, hemmavid, till exempel sitta på rumpan och kasa runt.
Kosten viktig
– Jag försöker förtränga min sjukdom. Men det går inte längre att sköta trädgården, som tidigare. Nu har vi har lagt sten i alla rabatterna. Fast Rolf planterade så fint i krukorna i somras, trots att han har en whiplashskada sedan många år, säger Lisbeth.
Helst vill hon klara av att leva med sin sjukdom och hantera smärtorna på “naturlig” väg. Träning, värme, en bra kost och mycket socialt umgänge, det är Lisbeths eget effektiva recept.
– Jag går på vattengympa och jag cyklar. Jag äter mycket grönsaker och ett nyponpreparat, som jag tycker lindrar och gör mig mindre stel i lederna.
– Vi reser långt bort till varmare länder, där jag blir mer rörlig, vi umgås med vänner, som vi träffat på resorna och vi har alltid nya planer för framtiden. Och så har Rolf och jag vårt stora engagemang inom handikapprörelsen, det är många möten.
– På något sätt kommer man ifrån sina sjukdomar när man träffar andra människor. Jag hinner knappt tänka på det. När jag träffar handikappade som har det värre tänker jag att jag ska inte klaga och gnälla så mycket.
– Jag har det ändå så bra!
Spännande experiment pågår inom forskningen
Fler kvinnor än män lider av den smärtsamma folksjukdomen artros. Den kan drabba handlederna, knäna, ryggen eller höfterna. Men den kan också förekomma på andra ställen i kroppen.
Professor Leif Dahlberg är verksam vid Ortopediska kliniken vid Skånes universitetssjukhus, i Malmö. Här svarar han på våra frågor om artros.
Vad är artros?
– Artros är en sjukdom som drabbar leder. Vid artros ser man förändringar på ledens glidyta (brosket) liksom i ledband (man blir ofta hjulbent), ledhinna, ledvätska och ben. Det finns en obalans mellan uppbyggnad och nedbrytning av de byggstenar som bygger upp ledbrosket och det leder till försämrad funktion i leden.
– Friktionen ökar och det kan knirra och knarra från leden. Konsekvensen för den drabbade är betydande i form av smärta och försämrad rörelseförmåga.
Vilka är de vanligaste formerna av sjukdomen?
– Artros kan drabba alla leder, vanligaste lederna som ger besvär är knä, höft, rygg och tummens grundled.
Vilka drabbas?
– Artros är mycket vanligt. Det är den vanligaste anledningen till funktionsnedsättning hos äldre människor men förekommer inte sällan redan i 30-årsåldern. Ungefär 5 procent i åldrarna 35-54 år har artrostecken som syns på röntgen och cirka 15 procent i den vuxna befolkningen under 60 år har knäsmärta som varat i mer än 3 månader.
– Eftersom artros är en kronisk sjukdom ökar förekomsten av den artros som man kan se på röntgen med stigande ålder. Ca 10 procent av männen och 18 procent av kvinnorna över 60 år har också besvär i samband med artros. Fler kvinnor än män har artros. Detta talar för att hormonell balans har betydelse vid artros. Men ännu saknas studier som talar för ett sådant hormonellt samband.
Vilka är riskfaktorerna?
– Riskfaktorer för artros är övervikt, ledbelastande arbete, muskelsvaghet, ärftlighet, tidigare ledskada och elitidrott.
Vilka är de första symptomen på artros?
– Det är stelhet och rörelsesmärta som gör det svårt att komma igång. Typiska symptom vid undersökning av ett knä är knastrande ljud vid rörelse, nedsatt rörlighet och svullen led. Vid undersökning av en höft finns ofta nedsatt böjförmåga och inåtvridning samt smärta vid inåtrotation.
– Senare kan också belastningssmärtor och nattlig smärta tillstöta. Diagnosen artros har traditionellt ställts med hjälp av röntgen. Förändringar som syns på röntgen utvecklas långsamt och de flesta som har ont i höft eller knä har därför inga synliga förändringar på röntgen. Det dröjer då ofta flera år från symtomdebut till röntgendiagnos. Det kan skapa oro hos patienten och fördröjer behandlingsprocessen.
När ska man söka läkare?
– Vård ska man söka när ledbesvären påverkar ens dagliga aktiviteter. Det är oftast en fördel att först söka hjälp hos en sjukgymnast.
Vilka behandlingar finns det?
– Artros uppfattas av många som en sjukdom som inte går att göra något åt. Det finns ingen säker bot för artros, men det finns flera sätt att lindra besvären och fördröja sjukdomsutvecklingen. Grundbehandlingen vid artros består av träning, information och viktreduktion. Dessa behandlingar ska erbjudas alla med artros så tidigt som möjligt i sjukdomsförloppet.
– Remiss till sjukgymnast rekommenderas i internationella riktlinjer för behandling av artros, men det är bara cirka 10 procent av patienter med artros som har uppsökt sjukgymnast.
– Inledningsvis kan behandling med hjälp av läkemedel mot smärta behövas. I de fall behandlingen inte fungerar tillfredsställande är det vanligt att patienten remitteras till röntgen och ortoped för bedömning av om det kanske behövs operation. Fast det är till exempel bara cirka 10 procent av alla som söker sjukvård på grund av knäsmärta, som någonsin kommer ifråga för operation. Om det blir aktuellt, kan man avlasta leden eller sätta in en knäledsprotes.
Hur påverkas livskvalitén?
– Att livskvalitén påverkas i betydande grad vid artros, vet vi genom mätningar. Då används speciella frågeformulär som visar den så kallade “hälsorelaterade livskvalitén”.
Finns det någon intressant forskning?
– Vi försöker förstå hur leden reagerar på belastning, för lite och för mycket. På så sätt hoppas vi kunna optimera träning och rehabilitering efter skador. Det pågår också försök att ersätta skadade strukturer i leden. Men den forskningen är fortfarande på det experimentella stadiet.
