Med logopedens hjälp kan många bli bra!
Margareta Bülow är legitimerad logoped och medicine doktor på dysfagienheten vid Diagnostiskt centrum för bild och funktionsmedicin och vid neurologiska kliniken på Universitetssjukhuset MAS i Malmö. Hon är specialutbildad på dysfagi. Här svarar hon på våra frågor:
Vad är dysfagi?– Normal sväljning är en sinnrik serie av olika, nästan samtidiga rörelser som sker sekundsnabbt. I den här processen är 26 olika sväljningsmuskler inblandade! Om någon av de här musklerna inte fungerar normalt har man vad som kallas dysfagi.
Hur vanligt är det att något går fel?
– Man räknar med att cirka 17 procent av alla i övre medelåldern har någon form av dysfagi, men mörkertalet är stort. Vanligaste sväljningsproblemen bland äldre patienter är lokaliserade till munhålan och/eller svalget.
– Akalasi är en form av dysfagi där det framdrivande muskelskiktet inne i matstrupen slutat fungera. Det gör att maten har svårt att passera genom övre magmunnen och ner till magen. Akalasi drabbar oftast yngre personer och kan debutera redan i tonåren.
Vilka är symtomen på dysfagi?
– När problemen sitter i mun eller svalg kan symtomen variera från en otäck känsla av att man sätter i halsen eller att maten fastnar i svalget till svåra kvävningsanfall på grund av att maten hamnat i luftstrupen. Hosta i samband med måltid är vanliga tecken. Andra symtom på onormal sväljning är gurglande, rosslig röst och att det gör ont när man sväljer. Vid akalasi får man ofta krampaktiga smärtor i bröstet och kräks eftersom maten blir liggande i matstrupen. Kräkningarna misstolkas ofta som att patienten har anorexi eller bulimi och det därför dröja flera år innan hon eller han får rätt diagnos och behandling.
Vem riskerar att drabbas?
– Eftersom sväljmekanismen styrs från hjärnan kan en skada i den del av hjärnan som reglerar sväljningen leda till dysfagi. Ofta beror det på att signalerna från svalget upp till hjärnan inte fungerar på rätt sätt (går för långsamt). Det gör att hjärnans besked till sväljningsmusklerna skickas iväg eller kommer igång för sent. Då kommer tuggan ingen vart och om struplocket inte hinner stängas i tid hamnar en del av maten i luftstrupen. Det här är en vanlig komplikation efter en stroke, men de flesta symtom försvinner oftast inom några veckor efter insjuknandet.
– Sväljningen kan också påverkas av glappande och illasittande tandproteser. En stor del av dem som finns på äldre- och vårdboende har problem med att äta och svälja och behöver inriktad hjälp med sväljningsteknik och anpassad kost.
Hur påverkas man av dysfagi?
– Svårigheter med att svälja är ett stort socialt handikapp för många. Har man uttalade problem, så att man dreglar och hostar under måltiden, vill man helst inte äta tillsammans med andra människor utan isolerar sig, och har man varit med om ett kvävningstillbud kan man få sväljningsskräck.
Hur vet man vad det är för fel?
– Viktigast är att utreda vad som orsakar problemen. På många sjukhus finns speciella dysfagi-team som kan bestå av flera olika specialister.
– En typ av team är de som finns vid röntgendiagnostiska kliniker som här hos oss i Malmö. Med hjälp av en videoradiografisk röntgenundersökning av sväljningsförloppet kan vi se var problemet sitter. Undersökningen genomförs av radiolog och specialutbildad logoped. Sitter problemet i matstrupen behöver man oftast göra fler undersökningar, till exempel tryckmätning i matstrupen och undersökning av matstrupen med endoskop (rörformat, böjligt instrument med en ljuskälla).
Vilka behandlingar finns?
– Logopeden lär patienten olika tekniker som underlättar sväljningen och rekommenderar vid behov lämplig kostanpassning. Samarbete sker ofta med dietist, till exempel när det gäller råd om rätt sorts och tillräcklig mängd näring. På det sättet kan man till stor del komma tillrätta med de svåraste problemen och vi räknar med att hälften av patienterna blir besvärsfria, och av resten blir hälften förbättrade.
– Har patienten uttalade sväljningssvårigheter kan det vara helt omöjligt att äta eller dricka via munnen. Man kan då få sin mat via en slang genom näsan eller en via slang direkt in i magen, en så kallad PEG.
– Vid akalasi kan man ibland behöva göra ett kirurgiskt ingrepp i matstrupen med till exempel titthålskirurgi eller göra en ballongvidgning.
Svälj lättare! Logopedens bästa tips
• Prova att dricka en kolsyrad dryck före och till varje måltid. Kolsyran får signalerna till hjärnan att gå snabbare så att det blir lättare att svälja normalt.
• Drick i små klunkar.
• Sänk hakan mot bröstet när du sväljer. Det gäller främst lättflytande drycker. Då täpps ingången till luftstrupen igen och drycken kan passera utan att hamna i “fel strupe”.
• Ät i din egen takt, ta små tuggor och tugga maten noga innan du sväljer. Ta inte en ny tugga förrän den föregående är helt nersvald.
• Dela maten i små bitar och var försiktig med helt kött, bröd, frukt och hårda grönsaker.
• Anpassa kosten efter dina egna problem. Extra sås, grädde eller smält smör kan få maten att lättare glida ner genom svalget.
• Har du svårt att svälja tunnflytande drycker kan du göra dem mer trögflytande med hjälp av förtjockningsmedel som finns att köpa på apotek.
Lär dig mer om dysfagi
Vill du veta mer om dysfagi kan du ta kontakt med Svenska Dysfagiförbundet. Ring tel 08-651 50 20 eller e-posta till info@dysfagi.se
Förbundets hemsida finns på www.dysfagi.se
En operation löste Ullas problem med att svälja.
Under flera år hade Ulla Jagerstål alltid en plastpåse och pappersservetter med sig i handväskan i beredskap om hon skulle äta tillsammans med andra människor. För hon hade ett stort och hemligt problem. Hon kunde inte svälja maten! Under måltiden smusslade hon diskret ner tuggorna i papperet och stoppade ner det i påsen.
– När jag svalde fastnade ofta allt i halsen så jag blev tvungen att harkla och hosta, berättar hon.
Ulla är 58 år, men ser mycket yngre ut med mjuka kinder och stora blå ögon. Hon bor tillsammans med sin sambo Mats högst upp i ett fyravåningshus på Stora Essingens kullar. Långt nedanför deras balkong sträcker Mälaren ut sig mellan broar där trafiken in till och ut från Stockholm rinner i en strid ström.
Här har hon bott sedan hon 1990 återvände hem till Sverige och en tjänst på UD i Stockholm efter flera år på svenska ambassaden i Washington DC.
Som Kalle Anka
– Det var först när jag kom hem som mina sväljproblem började på allvar, berättar hon.
– Kött och mjukt bröd klarade jag inte alls och inte frukt eller strimlade, råa morötter. Jag kunde stoppa mat i munnen, men när jag skulle svälja blev det besvärligt. Jag måste svälja samma tugga flera gånger för att få ner maten genom strupen. Och att äta och prata samtidigt var hopplöst, jag lät som Kalle Anka.
– Ibland fick jag rena kvävningsattackerna när maten fastnade i halsen eller hamnade i luftstrupen. Riktigt pinsamt blev det när kaffe eller annan vätska rann ut genom näsan istället för att rinna ner i matstrupen.
– Jag sökte många läkare och under 1990-talet var jag på de flesta enheterna på Karolinska sjukhuset och andra sjukhus. Jag har gått igenom alla de olika undersökningar som finns att göra och flera gånger har man vidgat min övre matstrupsmun med ballong och stålinstrument utan att det blivit bättre.
Trots att Ullas problem bottnar i en organisk sjukdom, hon har bland annat ett minimalt mellangärdesbråck, misstänkte läkarna en tid att stress eller just hemflytten från USA var orsaken till hennes sväljsvårigheter. När inga behandlingsförsök hjälpte skickades hon därför till Serafens psykiatriska klinik där hon med kognitiv beteendeterapi skulle lära sig äta. Det bästa med den behandlingen var att hon lärde sig klara av vardagen utan ångest när maten kom fel.
Får hjärnspöken
Men själva sväljsvårigheterna blev hon inte av med. Inte då.
– Jag älskar mat, såg fram mot måltiderna, men blev lika besviken varje gång. Som dysfagiker får man hjärnspöken efter ett tag. Vissa maträtter går bra, andra inte alls. Det gör att man undviker det som någon gång gett sväljproblem.
| – Att inte fungera med något så normalt och självklart som att äta, är ett stort handikapp. Alla rutiner och allt planerande tar massor av energi. Alla sociala aktiviteter måste planeras mycket noga i förväg för att man ska känna sig säker. Jag minns en gång när jag var bjuden till ett jubileum på en stor restaurang där det vimlade av folk som kunde allt om vett och etikett. Tankarna rusade runt i mitt huvud. Var hade jag blivit placerad och tillsammans med vem? Kommer min bordsgranne att tycka att jag är otrevlig om jag inte svarar på tilltal direkt? Det kunde ju hända att jag just då höll på att försöka svälja. Kommer jag kanske att sätta i halsen? |
Ulla rullar ett stort rött äpple i handen. Nu behöver hon inte längre undvika frukt.
|
Ullas sjukdom heter esofageal dysfagi eller akalasi. Det innebär att det finns en störning i matstrupens och övre magmunnens motorik så att det av och till blir stopp i matstrupen oavsett hur stor eller liten tuggan som sväljs ner är. Orsaken är ofta, som just hos henne, ett mellangärdesbråck. Bråcket hindrar maten att passera genom övre magmunnen och ner i magsäcken.
Enda möjligheten
Det här tvingade hennes sväljmuskel att jobba allt hårdare och med tiden blev den så kraftig och stor att muskeln i sig själv blev ett hinder för maten att passera. Nu insåg läkarna på Karolinska sjukhuset att något radikalt måste göras.
– Operation var min enda möjlighet till ett normalt liv, säger Ulla. Jag funderade mycket i förväg, men det fanns inget annat val trots att jag visste att ingreppet inte var så vanligt.
Ulla opererades den 28 november 2006, ett komplicerat ingrepp där hennes sväljmuskel klövs i två delar. Dessutom var muskeln så stor att måste man “skala” av en bit.
– Jag fick inte äta eller dricka någonting de två första dygnen efter operationen. Men på tredje dagen fick jag prova att äta soppa. Och det gick! Tänk att man kan bli så lycklig av att bara känna maten rinna ner i strupen!
Ullas ögon lyser när hon minns den befriande känslan. Och bara några dagar senare var hon och sambon på restaurang, där hon utan några som helst besvär åt en stor kötträtt.
– Jag var så glad så jag har inte ord för det. Det var som om alla skrämmande middagsminnen och procedurer under femton års tid bara försvann! Och när jag var på återbesök på Karolinska gick jag rakt ner till sjukhusrestaurangen och tittade på matsedeln. För första gången på alla år kunde jag välja och beställa precis det jag kände för utan att behöva tänka på om jag kunde äta det.
Hon har dukat fram kaffe och frallor och tar en tugga på sin smörgås.
– Titta bara, nu kan jag både äta och prata samtidigt! För bara ett par år sedan var det helt omöjligt!
