Olle och Fotini Carlsson: ”Många har ett behov av att prata om tro”

Doftljus står på bordet och kaffe och biscotti är framdukat hemma hos Olle och Fotini Carlsson i centrala Stockholm. Bredvid på bordet ligger nyskrivna boken Nya livsstegen: Tolv steg till inre hälsa, den nya delen i ett projekt som utvecklat sig till ett slags rörelse sedan första boken Tolv steg för hopplösa kom ut 2012.

– Den första boken passade in i rent svensk kontext, förklarade vad 12-stegsprogrammet innebär och kan ses som en förlaga till den här nya ­boken. På den tiden var ­uttrycket ”livssteg” i sin linda. Men efter bara något år började man använda boken i ­olika samtals- och självhjälpsgrupper.

– När den här typen av grupper växte upplevde vi att det var av vikt att hitta ramar så att det inte på något sätt skulle spåra ur, säger Olle.

Denna formalisering skedde i form av boken Livsstegen som kom ut år 2017. Boken blev ett slags handbok för ­individualister som vill överlämna sig själva och bli en del av något större.

Olle och Fotini började ­hålla föreläsningar för allt ifrån långtidssjukskrivna till konfirmander och livsstegsgrupperna spred sig över hela landet från norr till söder och höll till på studieförbund, folkhögskolor, terapimottagningar, vårdcentraler och kyrkor.

– Ja, det är helt otroligt hur vårt koncept kring livsstegen har spridit sig och det växer organiskt hela tiden. Just av denna anledning behövde boken uppdateras och vi ville skriva med ett mer ­inkluderande perspektiv. Vi brinner verkligen för den process som Livsstegen innebär, men också för den här öppna teologin. Vi vet vad vi tror på, men vi är måna om att inte döma eller tvinga på någon annan vår tro. Det handlar om att bjuda in till samtal, säger Fotini.

Fler läser Bibeln

Fotini och Olle möter dagligen många människor och kan se, inte minst hos unga, att det blivit mer aktuellt att prata om existentiella frågor. Som lärare har Fotini märkt att barn till exempel läser bordsbön i matsalen och att det finns ett ökat behov av att läsa Bibeln.

– Det är inte farligt att prata om makt- och meningslöshet. Jag tror att intresset för andliga frågor är ett slags mot­reaktion mot allt det ytliga, som kropps- och statushets, på sociala medier. Jag ser ett akut behov av att tala tro.

Läs även: Linda adopterades som 43-åring: ”Roland har alltid funnits där för mig”

Men även i företagsvärlden och arbetslivet är fler intresserade av att ta in den här ­typen av frågor i sina samtal. I Sverige separerar man tro och samhälle, vilket kan vara bra på många sätt men det är inte fel att göra som i en del andra länder, ta in det existentiella perspektivet och den inre hälsan i arbetet.

Behöver inte tro på Gud

Så fort man hör talas om tolv steg är det lätt att få kopplingar till missbruk, men er bok har inte med detta att göra?
– Nej, det har inget med den traditionella tolvstegsrörelsen eller AA att göra. Det vi skriver om kan appliceras på i princip vem som helst. Och man behöver inte tro på Gud. Livsstegen kan ses som ett slags sekulariserade bönegrupper. De finns som en handbok för den som känner maktlöshet eller söker försoning – ja, alla som har låsningar i sina liv. Man behöver ha ett rum där man kan få möjlighet att prata om vad man tänker på i livet, som att gå i pension, oro för sitt barn som har psykisk ohälsa eller en längtan efter en djupare mening med livet, säger Olle.

Fotini säger att livet består av återkommande kriser och för henne och Olle har de här stegen varit en räddning. Det har det varit viktigt att få dela sina tankar och den mentala isoleringen med andra människor. Man är inte så ensam som man tror.

Farligt att inte prata om det svåra

För Fotini har de tolv stegen har betytt allra mest under större kriser, som när hon hade små barn och separerade från deras pappa, men också när hon var i 20-årsåldern och hennes vän tappade livsmodet och försökte ta sitt liv.

– Just nu, när barnen flyttar hemifrån ett efter ett, så upplever jag ett nytt slags kris och undrar vad min mening i livet är nu. Vad man än går igenom så tror jag att de här delningarna, att prata om det man går igenom, är A och O. Det är inte farligt att prata om det svåra. Det farliga är att inte prata.

Av de tolv stegen har ”vila” inneburit den största utmaningen för Fotini. Hon berättar att hon är en person som ofta springer genom livet och när någon är snabb blir man sällan stoppad.

Läs även: Hundarna hjälpte Marion att läka: ”Jag önskar att fler upptäcker vad djur kan ge”

– Tvärtom får man beröm för sina prestationer. Tills den dag man kraschar, säger Fotini.

Hon beskriver hur hon en morgon vaknade upp och kände sig mer som en maskin än människa. Sin återhämtning och vila fann hon i böcker, skrivande, dans och vid havet i Grekland där prestation inte betyder lika mycket som i Sverige.

– Jag upplever att man värderar vila, samtal och pauser på ett annat sätt där än här. Men den allra största vilan för mig finns i insikten att jag är ovärderlig precis som jag är – inte för det jag gör, hur hårt eller mycket jag kämpar. Guds kärlek kan inte tjänas genom prestation – den är villkorslös, säger hon.

Delar sina tankar varje dag

För Olle däremot är ”tacksamhet” den tuffaste utmaningen. Han har nu varit nykter i fler år än vad han varit onykter och upplever att han äntligen fått sin värdighet ­tillbaka, har en god hälsa och är lyckligt gift. Han har en fantastisk våning mitt i huvudstaden, en god ekonomi och barn som han älskar över allt ­annat.

– Det är så otroligt lätt att glömma bort hur bra man har det. Ju bättre jag har det, desto svårare har jag att se och tacka för det. Jag lever nästan som mest i nuet och i tacksamhet i stunder av kris.

Paret har dagliga delningar, båda med barnen och på tu man hand.

– När kvällen kommer brukar vi fråga varandra om vi ska se på Netflix eller dela. Och varje morgon inleder vi med att dela med oss våra tankar. Delning är ett viktigt format i vår vardag eftersom kommunikation idag så lätt bryts ­sönder av allt annat som drar. I en delning pratar man om sig själv i jagform. Man ger inte varandra råd och får inte lov att avbryta eller kommentera varandra.

Olle och Fotini om kärleken till varandra

Året var 2012 när Olle och ­Fotini träffades när de jobbade i samma församling. Först kändes en relation helt otänkbar, inte minst då båda var ­nyseparerade. Kärleken var oundviklig och de hade redan från början en enormt stark personkemi.

– Men att vi blev ett par var nog främst hennes förtjänst, säger Olle.

Han beskriver hur Fotini visade på enormt mod som vågade erkänna sin kärlek trots den stora ­åldersskillnaden och trots att de faktisk var arbetskamrater.

– Hon var alldeles för ung och vacker. Hon vågade tränga in i mitt stökiga liv och jag har aldrig känt en sådan stark kärlek förut. Vi blev oskiljaktiga och är så än idag, säger Olle.

Läs även: Håkan blev nykter – efter år av missbruk: ”Jag planerade livet för att kunna dricka ostört”

Omgivningen tyckte till. Vissa menade att deras relation handlade om maktmissbruk och var den ens moraliskt riktigt? Olle beskriver hur deras drivkraft och starka Gudstro är en djup nyckel i deras relation. Och Fotini menar att tro, hopp och kärlek är kärnan mellan dem.

– Vi var hundra procent ­ärliga med varandra och möttes i vår sårbarhet. Ålders­skillnaden upplevde jag absolut som en utmaning när vi möttes och det kan vara så också idag. Men även att vara bonusfamilj har tidvis varit utmanande.

– Vi hade många odds emot oss, men vår kärlek gick inte att stå emot. Vi fann varandra i attraktionen, vänskapen och partnerskapet, båda bar på ett kall att jobba med att vilja hjälpa andra människor på djupet, säger Fotini.

För tio år sedan gifte sig Olle och Fotini och vid 59 års ålder blev Olle åter pappa, till sonen Levi.

– Jag har testat på att vara en väldigt ung pappa men även en gammal.

Största utmaningen som föräldrar

Olle säger att även om hans liv har varit rätt turbulent, med flera relationer och missbruk så har han alltid varit väldigt ansvarstagande.

– Hur jag än har mått så har jag funnits där för mina barn. Jag är väldigt barnkär och omhuldande. Kanske skämmer jag bort barnen lite för mycket och curlar framför allt Levi. Det är jag väl medveten om, säger Olle och Fotini nickar.

Hon är den som är bättre med gränssättning, men också den som läser och pratar mest med barnen.

– Medan Olle är den som ­tagit med barnen på sportaktiviteter så har jag fört in kulturen i deras liv, säger ­Fotini.

Båda är överens om att det ibland är svårt att skilja familjelivet och det kollegiala från varandra – allt går liksom in i vartannat. Men en helt ledig dag åker familjen helst ut till sin stuga i Roslagen där de promenerar i skogen, hugger ved, planterar blommor, kollar någon tv-serie och lagar mat. Och så sparkas det en hel del fotboll med Levi.

Vad tycker ni är den största utmaningen i föräldrarollen?
– Tillit. Att våga släppa ­taget. Att lita på att barnet ska klara sig bland andra barn. Att lyssna på djupet och respektera gränser. Den svåraste bland uppgifter är nog den att vara förälder. Det är omöjligt att aldrig misslyckas.

Läs även: Karl Dyall om mötet med Josefine: ”Allting vibrerade när vi var nära varandra”

Viktigt att dela bördan

Olle, hur var det att jobba med sin fru och skriva boken tillsammans?
– Det var väldigt roligt att gå in i det här reflekterandet och skrivandet tillsammans. Jag tror det kan vara viktigt att vi har olika etnicitet, ålder och kön. Fotini är en otroligt driven journalist som ser helheten och gör de tankar som jag bär på mer allmängiltiga.

Fotini, vad skulle du säga är Olles främsta tillgång i detta skapande?
– Jag älskar att Olle är så ­intuitiv. Jag tycker om hans språk och även han har ett ­extremt driv. När vi skapar, reflekterar och skriver tillsammans försöker vi att tända en brasa, äta gott eller bara ha en mysig stund tillsammans.

I ert yrke behöver ni ju finnas till för många andra – orkar ni ändå finnas till för varandra?
– Visst behöver vi alla balans mellan arbete och vila, lek och allvar – att både få ge och ta emot kärlek. Det är också så att ju mer meningsfullt vårt arbete känns desto mer energi har vi för varandra.

Hur ser tron på en högre makt ut i Sverige i jämförelse med andra länder?
– I Sverige tror många på ”något”. Då det anses ovetenskapligt att tro på Gud går vi inte längre än så. Men detta ”något” har man samtal om, en berättelse kring, ett språk, sånger, ceremonier och symboler för i många andra kulturer. Det är en rikedom att försöka uttrycka det som inte går att bevisa och något människan behöver få göra för att må bra. Allra helst tillsammans med andra!

Det finns så mycket oro i vår värld just nu, alla krig som ­pågår både utanför och inom oss själva. Vad brukar ni säga till dem som är så fulla av ­ångest och oro att de inte längre står ut?
– Om någon uttrycker sin ångest är det ett mycket gott tecken. Då kan vi få vara med och dela bördan, hjälpa varandra och själva finna mening genom att betyda något för andra. Det är ett viktigt första steg att sätta ord på sin ångest och vi behöver göra det oftare. Vi behöver kanske inte ens ge några råd utan framför allt våga stanna upp, fråga och lyssna. Gråta ut tills skrattet kan börja bubbla i oss igen. Det är just detta som Livsstegen handlar om.

Läs även: Malin Berghagen om klimakteriet, framtiden och stora sorgen: ”Det var som om marken gav vika”

Vad har ni för framtids­drömmar?
– Vi drömmer om att Livsstegen ska bli en självklar del av många människors vardag – som ett andligt Friskis och Svettis. Vi drömmer om fred på jorden och att vår familj ska må bra. En hund står ganska högt upp på önske­listan också!