Linda adopterades som 43-åring: ”Roland har alltid funnits där för mig”

Hemma hos Roland och Kristina i Skurup är det full fart den här ­eftermiddagen. De har precis kommit hem efter en dag på loppisen de driver. Ytterdörren står på glänt mot den svala höstluften och inifrån hallen hörs ljudet av fyra barn som sliter av sig skorna, skrattar och ropar medan jackorna åker upp på krokarna.

Snart sitter alla runt köksbordet, där kaffekopparna fylls, bullar läggs fram på fat och samtalet börjar ta fart. Mitt i allt detta lutar sig Roland tillbaka, låter blicken vila på barnbarnen som trängs runt bordet och konstaterar med ett leende:

– Det är lika roligt varje gång något av våra barn kommer hem.

Men just den här hösten bär samvaron en annan tyngd. För bara några veckor sedan kom beskedet som ­förändrade allt: Nu är Roland inte längre bara ”pappa eller morfar” i dottern Lindas och hennes barns hjärtan, utan också pappa och morfar på riktigt – inför lagens
ögon.

Ingen kontakt med sin biologiska pappa

Roland kom in i Lindas liv när han träffade hennes mamma Kristina. Linda var då 11 år gammal. I mer än 30 år har de känt varandra och byggt upp en varm relation, som far och dotter.

– Han har alltid funnits därför mig, säger Linda.

Läs även: Molly växte upp hos sin moster efter mammans död: ”Hon betyder allt för mig”

Sin biologiska pappa har Linda ingen kontakt med. Hon gjorde ett försök att flytta in hos honom när hon var 16 år gammal, men det blev inte som hon tänkt sig.

– Efter det har vi inte haft någon kontakt alls, säger ­Linda.

En äkta morfar

Efter det blev det tufft för Linda. Tonåren var jobbiga och hon testade gränserna. Men då fanns Roland där. Även om det var sent en kväll, såg Roland till att hämta hem henne. Och kunde han inte hämta henne så betalade han en taxi.

– Han var alltid mån om mig, även om jag stundvis var jobbig och sökte min identitet. Han var lika snäll mot mina vänner.

När Linda 24 år gammal fick veta att hon var gravid och berättade för sin mamma och Roland, så blev Roland glad och grät glädjetårar över att han skulle bli styvmorfar.

– Den dagen insåg jag att han inte skulle bli styvmorfar, han skulle bli en äkta morfar, säger Linda.

Livet har inte varit en dans på rosor för Linda. Hon säger att hennes mamma och Roland alltid har stöttat hennes val och om det har gått dåligt har de hjälpt henne att bygga upp livet igen.

– Ibland kan ens torn rasa snabbare än man byggt upp det och då behöver man någon att luta sig mot, förklarar ­Linda.

Hon berättar att hennes näst yngsta dotter har ett av sina namn efter Rolands mamma, för att barnen ska minnas Roland som en speciell och viktig person i deras liv.

– Han är den som har lärt dem att man ska hjälpa andra när man kan och att det är godheten som gör att livet blir fint, säger Linda.

Skrev brev och frågade

Längtan efter att befästa närheten mellan Linda och Roland genom adoption växte fram långsamt. Linda beskriver det som en vilja att göra upp med sitt förflutna och lämna sitt gamla liv bakom sig. Att bli en familj på riktigt, med sin mamma, Roland och Rolands barn.

När Roland fyllde 70 bestämde Linda sig för att våga fråga honom om han vill bli hennes pappa. Hon hade skrivit ett brev där berättade om sin kärlek, tacksamhet och längtan och i slutet formulerade hon den fråga hon burit i sitt hjärta i åratal: Vill du bli min pappa?

Läs även: Pappans död förändrade tillbakadragne Jonatan: ”Jag måste ta vara på livet och göra det bästa av det”

När hon räckte över kuvertet till Roland var hon nervös. Hon hade inte sagt något till de andra som var samlade runt köksbordet för att fira Rolands 70-årsdag. Bara hennes mamma visste. Linda hade berättat för henne någon dag tidigare.

– Jag blev inte förvånad, det var så självklart, säger Kristina.

Roland reaktion när han läste brevet, glömmer ingen som var vid köksbordet den dagen.

– Jag sa: ”Skämtar du?” Men när jag såg blicken i hennes ögon och hörde hennes svar – ”nej, det gör jag inte” – förstod jag att det var på allvar. Och då brast jag ut i tårar. Självklart ville jag det, hon var ju redan min dotter.

Även för Rolands biologiska barn kändes det som en självklarhet. Linda hade alltid varit en del av familjen.

Lång adoptionsprocess

Men vägen till att få igenom adoptionen var lång och byråkratisk. Papper och intyg skulle fyllas i. Tingsrätten ställde frågor till Roland:

– ”Har du blivit tvingad? Är det ditt eget beslut? ”Det kändes som konstiga frågor, berättar Roland.

Även Lindas biologiska pappa behövde skriva på och avsäga sig faderskapet.

Från april till augusti pågick processen. När beskedet till slut kom var det via ett oväntat telefonsamtal.

– Ystads Allehanda ringde och sa: ”Grattis!” Jag förstod ingenting, och hängde inte med alls på vad de menade, berättar Roland och får medhåll från Linda.

Läs även: OS-medaljören Sara Hector kämpar för sin ALS-sjuka mamma: ”Hon är en otrolig inspiration för mig”

– Jag trodde inte heller på det när Roland ringde mig, jag trodde det var ett skämt. Men min äldsta dotter satt med ­Roland på ett kafé och kunde intyga att det stämde. Först blev jag besviken över att vi fick veta det på det sättet. Men sen blev jag glad och lättad. Äntligen var det klart. Nu kunde jag börja mitt nya liv.

Linda berättar att även ­barnen är tack­samma, för nu kan de också känna att Roland är deras morfar på riktigt. För Linda har det varit viktigt att ge ­barnen den tryggheten och känslan av att ha en ”riktig” familj.

– Även om de alltid har sagt morfar, så behöver de inte ­tveka alls nu.

Roland har alltid varit en snäll morfar, berättar Linda. Han har tagit med sig barnbarnen till stugan på Öland när han och Kristina åkt dit. Följt med på fotbollsträningar, utflykter och andra strapatser. Lindas äldsta dotter skrev en skoluppgift om Roland, som sin morfar, där hon beskrev hur mycket han betyder för henne. Den läste hon upp för Roland.

– Då blev jag jätterörd, ­precis som när hon visade att hon tatuerat in mitt och Kristinas födelsedatum på sin arm, säger Roland.

Vill byta efternamn

Nästa steg för Linda är att byta sitt efternamn till Pedro, som Roland och Kristina ­heter.

– Det känns som att cirkeln sluts då. Jag vill inte bära mitt nuvarande efternamn vidare. Jag har ingen koppling till det. Det är mitt gamla liv och jag vill inte längre ha med det att göra. Det är inget heller som jag vill ge till någon annan i arv, säger Linda.

Adoptionen blev en gåva, både för henne själv och för barnen.

– Nu kan jag skriva ”God jul mamma och pappa” på julkorten och veta att varje ord är sant. Jag har alltid gjort det, men nu känns det äkta, säger hon och ler. Jag älskar Roland lika mycket som jag älskar min mamma och mina barn.

Hon vill gärna skicka med ett råd till andra som kanske bär på samma längtan.

Läs även: Ewa och Gertie har varit vänner i över 70 år: ”De dagar vi inte träffas brukar vi ringa till varandra”

– Blod är inte alltid tjockare än vatten. Det är relationerna som är det viktiga. Man kan inte välja sina biologiska föräldrar, men man kan välja sin familj. Och det behöver inte alltid vara personer som man har blodsband till.

Roland nickar, fyller på sitt kaffe och skrattar mjukt.

– Många har sagt: ”Grattis, du har blivit pappa igen.” Och så är det faktiskt.

Linda dröjer med blicken mot bordet innan hon formulerar sin tanke.

– Ett liv är som en bok. Varje kapitel är en ny saga. Plötsligt kommer någon in, ibland går någon ut. Men det här kapitlet … Det är ett av de vackraste och jag ser fram emot att få fylla sidorna.