Sophia bytte livsväg efter bilolyckan: Som livräddare vet jag att jag gör skillnad

Det var en kall februaridag 2018 då Sophia Lind var på utflykt ­tillsammans med sina barn – Kevin, då 4 år, och hans ­lillasyster, 2-åriga Ella.

De hade besökt en sjö ett par mil utanför hemorten Sala ihop med vänner och var på väg hem i bilen på de snöfyllda och halkiga vägarna.

– Det hade snöat en hel del och eftersom de inte hade hunnit ploga ännu var det på många ställen djupa hjulspår i snön, berättar Sophia.

I en hal kurva vid Broddbo, en dryg mil nordväst om Sala, tappade hon plötsligt kontrollen över sin bil i en hastighet av ungefär 70 km/h.

– Det blev en ordentlig sladd som gjorde att jag inte kunde styra, vilket förstås var väldigt otäckt. Bilen kom över på det mötande körfältet och åkte sedan ned i diket. Färden tog stopp med en stor smäll, när vänster passagerarsida krockade med ett träd.

Rutan i baksätet krossades, på samma sida som sonen ­Kevin satt.

– När jag vände mig om och tittade såg jag att han hade blod i hela ansiktet, något som chocken inte precis blev mindre av. Det var väldigt dramatiskt och det är klart att jag var rädd för att barnen hade skadats allvarligt.

– Jag kände att jag fick ­ordentliga smällar för egen del, men det var inget som jag brydde mig om där och då. Jag hade säkerligen en massa adrenalinpåslag, samtidigt som mitt fokus var att ta reda på hur barnen mådde och få ut dem ur bilen så fort som möjligt.

Inga allvarliga skador

Fordonet stod i diket med en ganska kraftig lutning, så det var inte helt enkelt att få upp dörrarna och lyfta ut barnen.

– Jag var först orolig att ­blodet i Kevins ansikte kom från att han hade dunkat i sitt huvud, men ganska snart ­insåg jag att det troligtvis orsakats av glassplitter från den krossade rutan. Båda barnen kunde dessutom röra på sig och lilla Ella sa: ”Det gick ba, det gick ba” på sitt gulliga sätt.

Läs även: Alexander Strandberg om överdosen som förändrade allt: ”Jag såg när min fru fick veta att jag var död”

Vid krocken flög Sophias mobiltelefon i väg någonstans i bilen och hon kunde inte hitta den för att larma SOS. Men som tur var stannade en man i en bil bakom dem och ringde 112.

– Jag visste att mina föräldrar skulle passera den här vägen ungefär vid denna tidpunkt och fick även ringa till mamma från hans mobiltelefon. De hade märkligt nog precis åkt förbi och vände därför tillbaka. De var faktiskt framme hos oss innan det ­stora räddningspådraget ­anlände.

Minuterna senare kom ett antal olika blåljusfordon i högsta fart – ambulanser, brandbilar och polisbilar.

Efter undersökningar på plats konstaterades att dottern Ella inte hade skadats på något sätt och hon fick därför följa med sin mormor och morfar hem. Däremot åkte Sophia och sonen Kevin med en av ambulanserna till sjukhuset i Västerås.

– Kevin plåstrades om, men hade som tur var inga andra skador. För egen del kom en del smärtor först dagen därpå och jag gjorde vid ett senare tillfälle en magnetröntgen som visade att jag drabbats av en förskjuten kota och ett diskbråck i nacken på grund av olyckan. Det var inget som det gjordes något åt och jag kan fortfarande känna av det ibland – så här sju år ­senare.

Vill hjälpa andra

Efter det som hände fick ­Sophia tid att reflektera över händelsen och är tacksam över att det ändå gick så bra som det gjorde.

– Vi hade en väldig tur när vi kom över på fel sida av ­vägen att vi inte mötte någon annan bil. Då hade det ju kunnat sluta fruktansvärt illa. Många tankar snurrade fram och tillbaka i mitt huvud.

Något som slog Sophia var sättet som hon tacklade den otäcka situationen. Inte minst med tanke på att hennes små barn var med i bilen.

– Jag kände att jag ändå kunde behålla lugnet och agera väldigt systematiskt och praktiskt. Annars hade jag ju lätt kunnat drabbas av panik och blivit paralyserad. Det är ju ändå en helt annan sak när det är familjemedlemmar eller andra nära som råkat ut för något.

– Jag tänkte att jag som är en sådan omhändertagande person borde jobba exakt med sådant – att hjälpa andra människor. Samtidigt trivdes jag inte så bra i mitt dåvarande arbete som kassörska i en matvarubutik. Olyckan gjorde det tydligt att det var dags att göra nya vägval i livet.

Sophia sökte och kom in på en tvåårig brandmannautbildning – som heter Skydd mot olyckor (SMO). Den riktar sig till dem som vill bli brandman och arbeta med räddning och säkerhet.

Läs även: Camilla sa upp sig när glädjen försvann: ”Har man inte hälsan har man ingenting”

Första hjälpen-konsult

Under utbildningen var det totalt 17 veckors praktik och där kände hon att yrket kunde vara något för henne.

Under studietiden träffade hon sin blivande sambo (numera hennes ex), som alltså också pluggade till brandman.

– Jag hade ju mina två barn sedan tidigare och det skulle bli för svårt att få ihop var­dagen om både jag och min sambo jobbade skift. Därför hittade jag en annan lösning, så länge barnen är lite yngre.

Nu arbetar Sophia halvtid som säljare och makeupartist på Kicks i Sala och i början av 2022 startade hon det egna ­företaget Sophias Livsviktiga.

Där jobbar hon som konsult med att utbilda företag och privatpersoner i HLR och första hjälpen – sådant som hon själv fick lära sig under sina studier och sedan kontinuerligt uppdaterats med nya kurser.

– Vi går igenom det mest grundläggande för att kunna rädda liv. Om någon i din närhet råkar ut för en olycka eller plötsligt hjärtstopp får du kunskapen att rädda liv, samt minska smärta och lidande.

– Många hjärtstopp sker i hemmet eller på arbetsplatsen, alltså är risken stor att den drabbade är någon nära anhörig eller någon du känner. Med rätt kunskap och övning har alla chansen att rädda liv.

Läs även: Annikas man dödades i terrordådet på Drottninggatan: ”Traumat satt fast i min kropp i två år”

6 000 årliga hjärtstopp

Sophia lyfter fram att fler än 6 000 människor årligen drabbas av ett plötsligt hjärtstopp i Sverige.

– Av dem är det ungefär 600 som överlever tack vare oss som kan HLR. Den siffran tycker jag att vi kan förbättra genom att sprida kunskapen så att fler kan och vågar rycka in om olyckan är framme. Den bästa känslan efter en kurs är när man ser i folks ögon att de kommer att vilja hjälpa till om det skulle behövas. Då känns det som att man kan göra skillnad.

Till sin hjälp vid instruktioner med alla deltagare har hon 13 stora dockor och åtta små.

– Dockorna blir ju även som mina kollegor eftersom jag inte har några medarbetare. Därför uppskattar jag verk­ligen att mitt andra deltidsjobb också, för de kollegorna är ­desto mer ­sociala, ha-ha.

Efter att ha genomgått kursen kan man lätt bli SMS-livräddare. Det innebär att du som medmänniska kan får ett larm på din telefon med adress till någon som drabbats av hjärtstopp i närheten av platsen du befinner dig på.

– Jag känner till i alla fall minst en som gått en HLR-kurs hos mig och sedan blivit SMS-livräddare som var först till en olyckplats och tillsammans med ambulanspersonalen räddade livet på en annan människa. Jag har själv åkt på sådana larm ett par gånger men då hann ambulansen före.

Läs även: Kampsporten hjälpte Erik, 24, genom cancerbehandlingen: ”Mina läkare hade aldrig haft en så aktiv patient”

Eftersom Sophia numera bor närmare brandstationen och barnen blivit äldre fun­derar hon på att bli deltidsbrandman inom några år.

– Jag känner en stor tillfredsställelse i att få bidra till att hjälpa och rädda andra. Precis som jag gör i mitt företag, fast på ett annat mer direkt sätt.