Kampsporten hjälpte Erik, 24, genom cancerbehandlingen: ”Mina läkare hade aldrig haft en så aktiv patient”

Erik pluggar datavetenskap i Uppsala och det var mitt under en föreläsning på universitetet som telefonen ringde och han gick ut för att svara. Det var hans läkare som berättade att de hade analyserat den PET-röntgen Erik gjort.

– Så då fick jag bekräftat att jag hade cancer. Det var rätt tungt, jag tror att det var själva ordet som skrämde mer än vad som faktiskt skulle hända.

Erik lämnade föreläsningen i halvtid. Det var till en början svårt för honom att ta in nyheten. Han borde inte kunna få cancer. Han var bara 23 år, muskulös med ­rutor på magen, tränade som en elitidrottare och var noga med vad han åt. Tankarna snurrade.

– Jag tänkte: Hur sjuk kommer jag att bli? Ska jag gå bort nu när jag bara är 23 år? Vad onödigt i så fall! Jag gick runt cirka en kvart och var verkligen orolig. Sen ringde jag en vän som också haft cancer och som precis gått igenom sin ­behandling och han berättade vad man gjort i hans fall. Då kändes det mycket lättare.

Sjukskrev sig från studierna

Vi sitter i köket i Eriks lägenhet i Uppsala. Bredvid sitter sambon Gloria med deras dvärgpudel Nelson i knät. Cancerbeskedet kom strax ­efter att de firat ett år tillsammans och Gloria har hela ­tiden funnits med vid Eriks sida under behandlingen. När beskedet kom reagerade hon starkare än Erik själv.

– Det kändes som att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag var precis på väg för att träffa några kompisar och när jag mötte dem så var det som att allt släppte och jag grät jättemycket och kände mig jätterädd.

Förutom Gloria består närmaste familjen av mamma, bonuspappa, moster och mormor. Erik minns hur stressade alla blev när cancerbeskedet kom.

– Min mamma var i Spanien då. När hon fick beskedet satte hon sig direkt bakom ratten och bilade hem till ­Sverige på rekordtid. Hon bröt nog mot varje trafikregel i världen.

Erik sjukskrev sig från sina studier men hur skulle han göra med sina träningspass under cancerbehandlingen? För han tyckte om att träna. Mycket.

Det var i slutet på 2021 som han upptäckte det som kom att bli hans nya favoritsport.

– Jag bodde i Enköping då och det fanns ett gym där som hette 36-gym och i samma lokaler hade de kampsportsmattor. Bland annat fanns det en klubb som körde brasiliansk jiujitsu. Efter att ha tränat kickboxning under en period gick jag snart över helt till brasiliansk jiujitsu.

Brasiliansk jiujitsu kan närmast beskrivas som en brottningsstil på backen där man får strypas och göra smärtsamma lås på olika leder för att få motståndaren att ge upp.

– Jag tror att jag främst fastnade för själva problemlösningen i sporten och att jag kunde träna väldigt hårt utan att bli skadad.

Kom trea i SM

Snart tränade Erik minst ett pass om dagen och när han inte var på klubben tittade han på videor på tekniker som de bästa i världen använder. Jiujitsu blev hans besatthet och han bestämde sig för att han skulle bli bäst världen.

2023 gick flytten till Uppsala men trots heltidsstudier fortsatte han träna jiujitsu varje dag. Under våren 2024 blev han och Gloria ett par. Lyckligtvis förstod hon hur mycket jiujitsun betydde för Erik och lät honom träna på.

– Jag tyckte nog först att det lät lite jobbigt att träffa någon som var så upptagen. Men det har gått jättebra och det är skönt att han har sitt som han håller på med så jag får lite egentid.

I mars i år uppnådde Erik sin största triumf när han kom trea i SM i den avancerade klassen. Då hade han bara tränat i cirka tre år och normalt måste man ha hållit på i minst fyra år för att ens kunna delta i den klassen.

Det stod nu klart att Erik var en jättetalang och hans plan var att satsa på att bli bäst. Samtidigt kunde han inte ignorera att kroppen gav tecken på att något var väldigt fel. Det hade börjat redan ­hösten före.

– Jag hade två förstorade lymfkörtlar som stack ut som små golfbollar. Men jag tänkte först att det kanske är muskler eller något. Sedan var jag på en tävling i Norrköping och mellan matcherna så började jag plötsligt kräkas.

Tränade under cancerbehandlingen

Strax efter SM-bronset tävlade Erik igen och förlorade finalen i en jämn match som han tycker att han normalt skulle ha vunnit. Dagen efter kunde han knappt resa sig, kroppen kändes helt förstörd.

– Då jag bokade en läkartid, mest för att jag ville ha en förklaring till att jag förlorade. Sedan höll jag tummarna för att det skulle vara en riktigt jävla bra ursäkt och det var det ju, haha.

Cancern som Erik hade kallas Hodgkins lymfom och är ett slags lymfkörtelcancer som behandlas med cellgifter. Läkaren avrådde från att träna jiujitsu under tiden.

– De sa att det inte skulle gå, dels på grund av smittorisken, dels för att jag var tvungen att ha en veninfart i armen hela tiden. Om den slits ut börjar det ­blöda och man måste operera in den igen.

Men så träffade Erik en ­annan läkare som gav ett ­annat besked.

– Han sa att det bara är att testa. Så jag gick på hans ord istället, jag var väldigt selektiv med vad jag hörde.

Han och Gloria kom överens om att Erik skulle fortsätta träna under behandlingen, inte minst för hans mentala hälsas skull.

– Jag tänkte nog först att det var lite överambitiöst men jag märkte samtidigt att jiujitsun var höjdpunkten på hans dag, säger Gloria. De dagar han inte orkade så mycket så orkade han ändå gå och träna och kom hem med mycket mer energi.

Fick ett mentalt lyft

Det blev totalt sex cellgift­behandlingar men nästan lika många träningspass som innan. Det gick helt enkelt inte för Erik att hålla sig ifrån jiujitsun.

– Jag fortsatte träna snarare varje dag än varannan. Om jag mådde dåligt dök jag bara upp och småtränade någon teknik utan att sparras. Mina läkare bara skrattade när jag berättade hur mycket jag tränade. De sa att de aldrig hade haft en så aktiv patient.

Kanske ännu viktigare än den fysiska delen var för Erik var det mentala lyft som träningen innebar och det stöd han fick av sina klubbkamrater.

– Det var skönt att känna att det var så många som brydde sig om en. Många frågade hur det gick och jag fick bland annat en jacka med tryck på inför behandlingen som en fin gest. Så det bidrog absolut till att min mentala hälsa inte tog stryk.

Inga spår av cancern

När vi träffar Erik har det gått en månad sedan han ­genomgick den sjätte och sista cellgiftbehandlingen och på PET-röntgen syns inte längre några spår av cancern. Han är fortfarande muskulös och ­förutom att han nu saknar hår så är det svårt att tro att han nyligen genomgått en tuff cancerbehandling.

Nu planerar han och Gloria för framtiden. Senare i år ska de åka och hälsa på Glorias ­familj som bor i Chile.

– Det här har stärkt vår ­relation väldigt mycket, säger hon. Jag har ju varit med ­honom på sjukhuset hela ­tiden och att se honom få ­olika typer av biverkningar har varit skitjobbigt. Men för min del kändes det som en självklarhet att vi skulle ta oss igenom det här tillsammans.

Siktar på världsmästare

Förutom stödet från Gloria har även stödet från den närmaste familjen betytt otroligt mycket, inte minst ekonomiskt.

– Jag blev ju tvungen att tacka nej till det sommarjobb jag fått och det dröjer innan jag får ut sjukpenningen. Så min mamma och bonuspappa har hjälpt till med pengar ­under behandlingstiden.

Idag, när behandlingen är över, ser Erik annorlunda på relationen till sina närmaste.

– Idag värderar jag de starka djupa relationerna mer med familj och partner. Om man mår dåligt så är det de man faller tillbaka på. När man verkligen fått uppleva det stödet så är man mycket mer tacksam över det man faktiskt har.

Enligt läkaren kommer det dröja fem månader till innan Erik är helt återställd från cellgifterna men det är inget som han planerar att sitta hemma och vänta på. Bara tre dagar efter intervjun ska han åka till Stockholm och tävla mot några av de bästa i Norden.

– Kan jag ta ett SM-brons med cancer i kroppen kan jag i alla fall ta ett SM-silver utan. Men helst vill jag bli världsmästare.