Vid datorn på övervåningen i villan i Sandviken har Ann-Margret Richardson fantiserat sig ända bort till Karibien. Mycket av dramatiken i hennes romaner utspelar sig även i Italien, där hon själv levde under många år.
– Det mesta är fantasi men jag har även tagit delar ur mitt eget liv och gjort om det, säger hon.
Ann-Margret föddes i Gävle för 83 år sedan, men bodde som barn i Hofors i Gästrikland. Skriva var dock inget hon vare sig gillade eller var bra på under skolåren.
Läs även: Katarina Widholm slog igenom som författare efter 60: ”Nu har jag fått göra allt jag drömde om”
– Skriva var det jag var allra sämst på och svenska var mitt värsta ämne. Jag var lite ordblind, att skriva gjorde mig ängslig.
Ann-Margret ler en aning när hon lägger till:
– Så det här med mina böcker, det är en stor sak för mig. När jag höll i den första boken … Jag kunde inte fatta att jag hade skrivit den! Det kändes helt otroligt.
Ann-Margret Richardson
Ålder: 83 år.
Familj: Maken David, barn och barnbarn.
Bor: I Sandviken.
Gör: Pensionär, författare.
Aktuell: Med romanen Ringdansen (Lava förlag).
Bodde många år i Italien
Maken David, som Ann-Margret varit gift med i 41 år, ställer fram fika på bordet. De är båda pensionärer nu – men när de träffades arbetade David, som ursprungligen är från England, som ingenjör och reste mycket i jobbet. Det var på grund av det som paret under många år bodde på en bergsknalle i den italienska kuststaden Arenzano, strax utanför Genua.
– Jag har inte arbetat sedan jag var 40, säger Ann-Margret. Jag har, fint sagt, varit så kallad hemmafru. Men det behövde man nästan vara i Italien, i alla fall på den tiden. När vi bodde där föddes även vår son.
Hon gör en kort paus och konstaterar därefter att det var en upplevelse att komma till Italien.
– Förr var jag en ganska rädd människa. När jag var 18 år vågade jag inte åka till Stockholm. Det var stort att flytta till Italien. Men jag blev väldigt isolerad. Så småningom ville jag hem till Sverige. Fast efter att vi flyttade hit började jag älska Italien igen. Tidigare reste vi ofta tillbaka.
Läs även: Vi åkte på generationsresa till Berlin: ”Det här gör vi gärna om”
Började skriva i smyg
Innan de landade i Sandviken bodde Ann-Margret och David en period i England. Hon berättar att hon läste mycket under åren utomlands men gjorde sedan ett uppehåll. Kring den tiden dök tanken på att själv skriva en roman upp. Samtidigt tvekade Ann-Margret lite. När hon väl började skriva gjorde hon det först i smyg.
– Jag tog fram papper och penna. Jag skrev när David var borta eller i trädgården. Han visste inget. Jag hann skriva en halv bok innan han kom på mig. Jag hörde honom inte när han kom in.
Men plötsligt stod han där och undrade: ”Vad håller du på med?” Ann-Margret blev tvungen att säga som det var, att hon skrev en bok. När David föreslog att hon skulle sätta sig vid datorn, i stället för att skriva för hand, var Ann-Margrets första tanke: ”Jag kan inte använda en laptop.”
– Men David hjälpte mig. Jag har en väldigt stöttande make.
Framför datorn flödade fantasin och relationsromanen Anna och Fredrik växte fram.
– Jag fick smak på det, utbrister Ann-Margret. Det var så roligt. Att jag hade en sådan fantasi, det hade jag aldrig kunnat tro! Jag kunde inte sluta skriva. Jag satt från morgon till kväll. Jag kom bara ner när David lagat lunch och middag. Jag låg vaken på nätterna också och funderade på hur historien skulle fortsätta.
Läs även: Maria tog över Georgs väveri: ”Hon är svaret på en bön, en självklar arvtagare”
Ann-Margret skrattar lite. Sedan förklarar hon att relationsromaner är hennes favoritgenre inom litteraturen.
– Jag har alltid läst den typen av böcker. Men ofta handlar dessa om yngre människor. Anna är runt 50 i början, uppåt 65 på slutet.
Fem böcker om Anna och Fredrik
Tanken var att det bara skulle bli en bok – en bok där Anna, efter sin makes bortgång, flyttar till Italien för att fullfölja drömmen om ett eget hotell. Hon träffar skådespelaren Fredrik och blir kär.
– Men de blev som mina vänner, som min familj, säger Ann-Margret. ”Jag kan inte överge dem!” Det kändes så tomt att sluta. Så det blev en till och en till. Andra personer kom in i bilden. Annas vänner bland annat. Det tillkom nya karaktärer hela tiden.
Nu väntar Ann-Margret på att Ringdansen, den femte och sista romanen om Anna, ska släppas.
– Jag är mest nöjd med sista och näst sista boken, säger hon. Den sista avslutar allt, med en liten twist. Jag hade gärna skrivit fem böcker till om de här människorna, men det hade nog blivit lite tjatigt.
Hon minns när den första boken kom ut och beskriver en känsla av skräckblandad förtjusning.
– Jag var skiträdd och ångrade mig nästan. Tänk om grannarna skulle läsa.
Ann-Margret skrattar återigen samtidigt som David bryter in:
– Jag var jättestolt.
Skriver på en ny bok
Ann-Margret ställer ner sin kaffekopp och avslöjar i nästa stund att hon faktiskt är i full färd med att skriva ytterligare en bok.
– När den sista boken om Anna var klar kände jag mig deppig, så nu har jag börjat på en ny roman. Det är något helt annat, men den utspelar sig också i Italien. Maria som har en liten antikaffär i Trosa reser till Toscana på målarkurs.
Med ett leende lägger Ann-Margret till:
– Det är något jag alltid har velat göra. I England var min hobby att måla. Jag målade i akvarell, gärna blommor. Att ha en antikaffär i en gullig liten stad har också funnits bland mina drömmar. Det är sådant jag önskat att jag hade kunnat göra när jag var yngre, men som aldrig blev av. Även Anna har fått göra sådant som jag velat göra.
På frågan hur många böcker hon tänker skriva om Maria svarar Ann-Margret att det nog bara blir en.
– Om den blir klar. Jag har tappat lite ork … Men jag har inte tappat lusten!
Hur det känns att kunna titulera sig författare har hon svårt att sätta ord på.
– Jag tycker egentligen inte att jag är författare. ”Nej, jag är bara debutant”, sa jag efter första boken. Men det har varit väldigt, väldigt roligt att skriva de här böckerna. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna göra något sådant.
