Casper Janebrink: ”Att skilja mig var mitt livs svåraste beslut”

Efter en lång rad utsålda kvällar på Kajskjul 8 i Göteborg är det nu dags för Arvingarna att ta succéshowen Festen till Stockholm.

– Så fort man stiger in ­genom dörrarna på Rival ska man som publik känna att ­festen är i full gång, säger ­Arvingarnas frontfigur ­Casper Janebrink när vi möts för ett samtal på ett hotell i huvudstaden.

Han är klädd i blå kostymbyxor och vit linneskjorta, lika solbränd som sina bandkollegor som sitter i en annan del av rummet och är upptagna av en annan intervju. Casper berättar att målet med showen är att skapa en total partykänsla – en kväll som publiken lämnar med känslan av att vara berusad på glädje snarare än vin.

– Det händer ständigt saker på scenen. Vi rör oss ut i publiken, drar igång danståg och dyker upp på olika platser i ­lokalen. Det är en enda lång pågående fest där vi bjuder på vår egen låtskatt med alla hits, blandat med de gamla klassiker vi själva växte upp med.

Idag uppskattar han att kvällarna avslutas i tid.

– Förr i tiden stannade man kvar och festade långt in på småtimmarna. ­Numera kör jag hellre en ”skuggan” – det betyder att man ­säger att man ska gå på toaletten, men smiter hem istället. Det är mycket enklare än att förklara att man är trött, säger han med ett skratt.

Arvingarna bytte riktning

Det har gått 36 år sedan ­Arvingarna startade och i ­perioder har de haft större framgångar än andra. Och för ungefär tio år sedan hamnade killarna vid ett vägskäl, och höll ett slags krismöte, där de funderade på hur de ville fortsätta sin musikaliska resa tillsammans.

– Vi bytte bokningsbolag, ändrade sättet som vi turnerade på och försökte landa i att vi ville gå från dans- till ­artistvärlden.

Skillnaden blev stor, från att göra det mesta själva – allt ifrån att boka spelningar till att fixa med ljussättningen på scen – till att kunna fokusera på det de brann för, nämligen att sjunga och underhålla en publik.

– När man skulle hålla i alla bollar i luften samtidigt var det lätt att tappa bort sig själv. Idag ligger allt fokus på att få stå på scen och så får andra sköta de andra delarna. Jag får verkligen en kick av att se ­responsen från publiken när vi spelar. Det känns oerhört fint att få sprida glädje, säger han.

Under samma möte satte bandet upp tre ­delmål: de ville vara med i ­Melodifestivalen ännu en gång, de vill turnera med ­Diggiloo och de ville sätta upp en egen krogshow för att fira sitt 30-årsjubileum.

– Alla våra drömmar blev verklighet och år 2019 blev verkligen ett guldår. Det var helt fantastiskt. Men så kom pandemin och satte tvärstopp. Plötsligt dog allting.

Läs även: Skådespelaren Henrik Norlén: ”Det tog många misslyckanden innan jag hittade rätt i livet”

Stark sammanhållning i bandet

Casper och flera andra i bandet blev själva sjuka i covid och under åtminstone sex veckor kunde de inte göra ­någon spelning alls.

– Vi brukar säga att vi aldrig någonsin haft en så lång ­semester.

Allt eftersom restriktionerna släpptes kunde de göra mindre spelningar för färre personer, men Casper säger att inget har blivit som det var.

– Vi och många andra artister har fått kämpa på, men än idag finns det de som känner sig rädda för att sätta sig i en större publik och vistas med många andra i samma rum.

Trots år av slit, konflikter och stress har de fyra bandmedlemmarna hållit ihop. Casper menar att deras starka sammanhållning i grunden bygger på att de alltid försökt lyssna på varandra, något som med åren fördjupats och förändrat deras dynamik.

– Vi är alla lugnare i vårt sätt att förhålla oss till varandra och känner varandra på ett helt annat sätt än när vi var yngre. Som ung skulle man bestämma och tyckte att sina idéer var bäst. Numera kompromissar man och är mer lyhörd för vad de andra tycker. Vi vill att alla fyra ska må bra på scen. Det ska inte finnas några moment som gör någon av oss obekväm.

Casper Janebrink om sina bandkollegor

När jag ber Casper beskriva sina bandkollegor dröjer han inte med svaren och hans ord rymmer både värme och ­humor.

– Tommy är kanske den som har blommat ut allra mest av oss. Han satt bakom trummorna förr och var mest sur och grinig, men idag är han underbar, har tagit ett steg fram och vågar verkligen ta plats både i prat och när det handlar om att bjuda på sig själv. Kim har alltid varit den mest blyga av oss och den som trivs bäst bakom gitarren. Han glänser med sina solon och det är då han får skina som mest.
När det gäller Lasseman skrattar Casper och konstaterar:

– Lasseman trivs egentligen också mest bakom ett instrument och gillar inte att dansa och träna in olika moves, men han offrar sig emellanåt och så fort han sticker ut på scenen får han både tjut och skratt från publiken.

Sonen Hugo är pappa upp i dagen

Är det så att du som front­figur lutar dig lite mer tillbaka nu?
– Jamen lite mer. I vissa ­låtar kanske jag står bakom basen medan de andra går ut på catwalken, vilket är lite skönt eftersom det gör att jag kan stå och ta in situationen lite mer idag. Det liknar pojkbanden som de såg ut förr, att alla får turas om att fronta lite.

Musiken har alltid varit en självklar del av Caspers liv. Redan som tonåring spelade han i ett hårdrocksband och upptäckte tidigt glädjen i att stå på scen.

– Eftersom min pappa var musiker fanns musiken ständigt närvarande hemma. Jag minns hur jag stod framför spegeln med ett hopprep som mikrofon och sjöng med i gamla Flamingo-låtar, berättar han.

Läs även: Robinson-programledaren Martin Järborg: ”Att vara med familjen är min största lycka”

Nu ser han samma glöd i sin yngste son Hugo, 3 år, som gärna greppar en tom pappersrulle och sjunger med i I do eller Eloise.

– Han är verkligen sin pappa upp i dagen – full av energi. Just nu är han mitt i sin trotsperiod och lyssnar inte på ett ord jag säger, men jag var nog precis likadan. Så ja, det blir nog några intensiva år fram­över, säger Casper med ett skratt.

Som pappa beskriver han sig själv som lekfull och närvarande – beredd att krypa runt på alla fyra och leka ­elefant eller hoppa studsmatta i timmar.

Skiljde sig efter 20 års äktenskap

Det har snart gått fyra år ­sedan Casper skilde sig från mamman till sina två äldsta barn, Alice, 22, och Felix, 20 – ett beslut han beskriver som det svåraste och mest smärtsamma i sitt liv.

– Man skiljer sig inte bara sådär. Man kämpar för det man har och det har alltid ­varit min filosofi. Jag kämpade verkligen, men till slut tappade jag kampen på vägen. Det var mitt beslut, mitt ­ansvar – och jag står för det.

Samtidigt mötte han Therese och blev förälskad. Den nya kärleken fyllde honom med motsägelsefulla känslor – även skuld över att såra kvinnan han delat över tjugo år av sitt liv med, och framför allt gentemot barnen. Han ­berättar att det tog lång tid innan de kunde acceptera hans val.

– Det var aldrig planerat att allt skulle gå så fort och i den ordning det skedde. Självklart kändes det som ett nederlag att skiljas. Jag har haft mycket ångest över att jag inte lyckades hålla ihop familjen och jag är fortfarande ledsen över att jag inte orkade eller vågade kämpa längre. Samtidigt mötte jag en person som jag blev pladask förälskad i. Till slut kände jag att jag var tvungen att följa hjärtat, även om det gjorde ont.

Träffade ny kärlek på gymmet

Första gången Casper såg Therese var på gymmet. Blicken fastnade, av en anledning han själv inte riktigt kan förklara, först vid hennes hår. Kort därefter hamnade de på samma träningspass. Samtalen som följde var lätta och lekfulla, fyllda av små pikar och skratt, en jargong som snart växte till något mer.

– Vi skrattade mycket och där och då föddes något som sedan utvecklade sig till kärlek. Båda hade sökt något i ­livet, utan att veta vad, tills vi fann varandra. Jag fann ett lugn med henne som jag aldrig tidigare känt och vi har en trygghet i varandra. Hon får mig att bli en bättre människa och hon får mig också att känna mig yngre.

Mellan dem finns en åldersskillnad på arton år, något de ibland påminns om i vardagen.

– Ibland säger Therese till mig att jag pratar på ett gammalt sätt. Det kan till exempel handla om att jag uttrycker mig med ord som man inte längre får lov att säga, uttryck som är felaktiga, och då rättar hon mig.

Nyligen firade Casper och Therese sin första bröllopsdag – en milstolpe de valde att återuppleva på samma plats där de en gång sa ja till varandra.

– Vi bodde på hotell, var på spa och åt gott. Två vuxna utan barn i en säng, utan en liten barnfot som sparkar i örat. Det var väldigt mysigt!

Läs även: Marianne Mörck: ”Jag har inte velat gräva i den sorg som kanske finns inom mig”

Rädd för att bli lämnad

Casper är övertygad om att pirret och den fysiska attraktionen inte har något bäst-­före-datum.

– Även när man är 75 och träffar personen i sitt liv tror jag att man kan känna det där pirret, säger han.

För honom är kärnan i en hållbar relation att vara närvarande, lyhörd och att aldrig sluta tala med varandra.

– Men också att lyfta varandra. Jag är inte alltid bra på det här, men jag jobbar på det och försöker hela tiden bli bättre.

Vad gör dig lycklig?
– När både jobb och vardag fungerar, precis som det gör nu.

Finns det något som skrämmer dig?
– I och med att jag har en yngre fru kan jag känna en rädsla för att bli lämnad. Kanske inte nu, men när jag är 65 … Vill hon fortfarande ha mig då?

Vilken av alla era låtar är du mest stolt över?
– Eloise är ju solklart den låt som alla verkar gå igång på. Det blir ett extra lyft i publiken när vi kör den och det är lite som att alla går och väntar på att den ska komma.

Hur har du hanterat kändisskapet?
– De första åren tyckte jag att det var spännande. På den tiden kastades det upp allt från nallebjörnar till trosor och hotellnycklar på scen. Numera är det fokus på själva spelningarna och även om det inte kastas trosor mot oss nu har vi nog vant oss vid att bli igenkända på stan, vilket mest är trevligt.

Drömmer om arenakonsert

Vid sidan av musiken försöker Casper hålla fast vid sina rutiner. Träningen är en återkommande del av vardagen, ibland tillsammans med Therese, ibland på egen hand. Han har också en stark förkärlek för att resa och, framför allt, att umgås med dem som står honom närmast.

– Jag älskar att umgås med nära och kära, familjen är det viktigaste. Föräldrarna blir äldre och man vet inte hur länge man kommer ha dem i livet.

Yrkesmässigt bär han fortfarande på drömmar. En av dem är att få stå på scen under Sweden Rock Festival, en ­annan att göra fler samarbeten med symfoniorkester.

– Sedan hade det såklart ­varit coolt att en dag stå på en stor arena, som Ullevi eller Globen. Men vem vet, kanske till året vi firar 40 år som band?

Läs även: Kikki Danielsson tar avsked av publiken på turné: ”Nu får jag sjunga i duschen som alla andra”

På det mer privata planet är det ett nytt hem som lockar mest. Han målar upp visionen med ett leende, nästan som om han redan satt där.

– Jag skulle gärna, tillsammans med några snickare, bygga ett eget hus med en ­altan som vetter mot en vy. Vyn kan vara åkrar, en sjö, en skog eller ett hav. Men det får inte ligga något framför, jag drömmer om att bara sitta på den där altanen och se naturen ändras.