Katarina Widholm slog igenom som författare efter 60: ”Nu har jag fått göra allt jag drömde om”

Vad sägs om en potatistårta gjord helt utan socker, en mustig kålsoppa, eller varför inte en hemgjord kalvsylta? De uppräknade rätterna betraktas kanske i våra dagar som en smula föråldrade och otrendiga, men fortfarande förtjänar de i alla högsta grad att tillagas och avnjutas, menar författaren Katarina Widholm.

I Katarinas färska bok Bettys bästa bjuds läsarna på ett 30-tal recept på maträtter och bakverk som alla figurerar i hennes romansvit om Betty – Hudiksvallsflickan som blir hembiträde i Stockholm där hon med tiden bildar familj och gör yrkeskarriär.

Historien utspelas mellan 1937 och 1956. Även om Katarina själv är född 41 år senare är sin romanhuvud­person har hon en nostalgisk relation till det som Betty, doktorn och doktorinnan, Olof och de andra karaktärerna stoppar i munnen.

– Min mamma, som föddes 1928, var uppväxt i en liten by i norra Hälsingland där de hade egna djur. Därför har jag ätit mycket gammaldags mat gjord på fläsk, blod och mjölk som egentligen inte fanns att köpa.

– När min mamma dog då jag var tonåring ville jag närma mig de där smakminnena på nytt. Tillsammans började jag och min pappa utforska den typen av matlagning. Som ung kände jag mig väldigt ­ensam om att laga gammal ­hederlig vardagsmat i stället för spaghetti och köttfärssås och andra moderna rätter.

Ingen mat går till spillo

Bettys bästa är inte en renodlad kokbok. Läsarna får även en inblick i vardagslivet under mitten av 1900-talet. Det var en period då ingenting tilläts gå till spillo och ledordet i de flesta kökshushåll var ”man tager vad man haver”. Den enkla förklaringen till att
den tidigare nämnda potatistårtan är helt och hållet sockerfri är exempelvis att socker var en bristvara under de ransoneringstider då detta beredskapsrecept tillkom.

Även om dagens livsmedelsbutiker tillhandahåller allt man kan önska sig och mer därtill anser Katarina att vi har mycket att lära av denna tidsepok när det kommer till att leva billigt och motverka resursslöseri. För egen del ger hon sig själv en utmaning varje morgon när hon vaknar.

– Jag tänker efter: Vad har jag i kylskåpet som behöver gå åt? Det händer aldrig att jag börjar i andra änden och går i väg till matbutiken med ett recept. Dels riskerar man då att komma hem med saker som man redan har hemma, dels har jag över huvud taget alltid haft svårt för det här med recept. Det är nog en lite rebellisk sida hos mig.

– Jag tycker att dagens kokböcker ger för lite utrymme för improvisation. I kokböckerna från 1930- och 40-talet som jag har står det däremot ofta ”smaka upp efter behag”, det vill säga: Ha i de kryddor som du föredrar.

Betty skulle troligtvis ha haft svårt för det moderna ­påfundet att servera potatisen oskalad. Det har Katarina också, visar det sig. När hennes lunchlax kommer in omgiven av ett mindre berg av småpotatisar börjar hon lite ursäktande befria dem från sina skal innan hon äter dem.

Läs även: Gatuhunden Bob hittades i kartong på gatan – nu jobbar han i försvaret

Tycker om att vara i Bettys värld

Tidigare samma dag har ­Katarina tagit tåget hemifrån Hudiksvall till Stockholm. Hon är på besök i huvud­staden för att lansera Bettys bästa som är en ”spin-off” till romanserien. Innan Katarina fick sitt stora genombrott som författare med böckerna om Betty skrev hon en handfull barnböcker.

Med ett roat leende erinrar hon sig hur hennes pappa titt som tätt undrade: ”Ska du inte försöka skriva en riktig bok?” – en kommentar som genererade lite irriterat muttrande från Katarina om att barnböcker väl var lika viktiga som vuxenböcker. Ironiskt nog blev pappans död 2017 avstampet för hennes första vuxenroman.

– När vi gick igenom pappas tillhörigheter hittade vi foton och tidningsurklipp från 1930-talet, vilket entusiasmerade mig att skriva om den tiden. En dag när jag var ute och gick i skogen kom hela Bettys värld till mig. Jag har älskat att vara i den! På kvällarna när jag gått och lagt mig har jag längtat efter att nästa morgon få kliva in i Bettys universum igen.

Katarina Widholm om sina efterforskningar

Att skriva om en svunnen tid som man själv inte har upplevt kräver mängder av ­research. Men att peppra böckerna med torr dåtids­historia var ingen framkomlig väg insåg Katarina efter att ha plöjt historiebok efter historiebok. Hon behövde ta reda på hur det verkligen var att vara kvinna på den tiden.

– Det blev populärkulturen som jag vände mig till. Jag såg otroligt många filmer från 1930-talet, lyssnade på musik från samma era och läste veckotidningen Husmodern.

Läs även: Robinson-programledaren Martin Järborg: ”Att vara med familjen är min största lycka”

Därtill grävde hon djupt i Arbetarrörelsens arkiv i Huddinge där det fanns bevarade brev till Hanna Grönvall, ­pionjär inom hembiträdesrörelsen, från hembiträden runt om i landet som redogjorde för sin arbetstillvaro.

– De skrev bland annat om hur besvärligt det kunde vara när herrn i ­huset eller besökande män drack alkohol. Ofta gjorde de närmanden mot hembiträdet som i regel låg och sov i köket och inte hade någon dörr att stänga om sig. Att ha en hund liggande hos sig var ett knep som många tillämpade för att få vara i fred.

– Jag har ansträngt mig för att vara sanningsenlig och inte göra Betty till en modern kvinna som säger ifrån om hon blir tafsad på, för det gjorde man inte som kvinna på den tiden, säger Katarina.

Efterforskningarna förde även Katarina till Solna där hon tillbringade en eftermiddag med den då 107-åriga kändisbloggaren Dagny Carlsson.

– Jag lade min diktafon framför Dagny och bad henne att berätta om hur det var i Stockholm före kriget. Då tittade hon undrande på mig och frågade: ”Vilket av krigen?” Hon hade ju upplevt båda första världskriget och andra världskriget.

– Det var fantastiskt roligt att höra henne beskriva hur hennes vänner som varit hembiträden hade haft det, hur man gick och dansade på Skansen på helgerna och hur det gick till när man kilade stadigt. Jag hade tur som hann träffa Dagny. Hon dog bara något år senare.

Första romanen refuserades

Nu har Katarina lämnat Betty och hennes tidsperiod bakom sig, åtminstone tills vidare. Efter fyra böcker känns historien fullbordad. Nästa roman kommer att handla om någonting helt annat. Mer än så vill inte författarinnan avslöja, så vi går i stället över till att prata om hennes uppväxt. De två syskonen hade redan hunnit fylla 12 och 9 när sladdbarnet Katarina gjorde entré.

– Jag brukade skoja och säga att jag hade fyra föräldrar. Det var så det kändes.

Familjens minsting tog sig tidigt ton. I lilla Söderhamn blev Katarina omtalad som ”hon som är så duktig på att sjunga”. I förhoppning om att bli operasångerska flyttade hon efter studenten ner till Stockholm för att studera sång.

Läs även: Marianne Mörck: ”Jag har inte velat gräva i den sorg som kanske finns inom mig”

– Men det blev inte rätt. Jag tappade lusten för att sjunga. Musiken fick i stället bli en fritidssyssla. Det fanns så mycket annat jag ville göra, framför allt skriva. I samma veva startade universitetet sin första kurs i kreativt skrivande som jag gick. Jag hade bland andra Göran Hägg och akademiledamoten Kjell Esp­mark som lärare.

– Efter utbildningen var jag övertygad om att jag var färdig författare. Snabbt skrev jag ihop en roman som jag skickade runt till förlagen, men de bara skrattade åt mina författarambitioner. Idag är jag glad över att romanen inte blev utgiven, för den var riktigt dålig.

Böckerna om Betty gjorde succé

Det blev i stället en karriär som lärare, reseledare, statstjänsteman och kulturadministratör. Vid sidan om skrev Katarina lite recensioner och krönikor för lokalpressen. Så hade det kanske fortsatt om inte hennes yngste son som 10-åring hade diagnosticerats med en svår sjukdom.

– Det var en tuff behandling. Krisen fick mig att börja fundera över vad jag ville göra med resten av mitt liv. Jag ­insåg att jag inte hade tagit skrivandet riktigt på allvar. Ingen annan skulle säga: ”Men Katarina, ska du inte sätta dig ner och skriva lite nu?” Det var jag själv som var tvungen att se till att jag fick utrymme för skrivandet i vardagen.

Beslutet gav Katarina luft under vingarna. Hon hittade ett sätt att kombinera jobbet som kulturarbetsförmedlare med tillvaron som barnboksförfattare. 2017 fick hon äntligen ekonomisk möjlighet att säga upp sig och skriva på heltid.

Vid samma tid dök Betty upp i hennes inre. Men att boksviten skulle komma att säljas i 800 000 exemplar bara i Sverige, översättas till åtta språk, göra succé i Frankrike och nomineras till en uppsjö prestigefyllda litteraturpriser …

– Nej, det kunde jag aldrig föreställa mig. När jag hör andra beklaga sig över hur gamla de är och att det är för sent att göra någonting annat brukar jag påpeka att jag slog igenom som författare när jag hade fyllt 60. Nu har jag fått göra allt det där som jag såg fram emot och drömde om. Jag är jätteglad över vad jag har åstadkommit och känner att jag hädanefter kan skriva vad jag vill. För skriva det kommer jag att fortsätta med så länge jag finner glädje i det, försäkrar Katarina.

Förlorade sin mamma tidigt

Över boksidorna svävar mamma Valborgs ande. Hon läste allt från kiosklitteratur till nobelpristagare, tog Katarina till biblioteket och smittade henne med sin passion för ­läsande.

Det var så långt Valborg fick följa sin yngsta dotter.

– Mamma dog hastigt och oväntat. Jag, som var 17 år, gick från att vara minstingen som alla tyckte var bortskämd till att plötsligt bli vuxen. Fast det har gått så många år tänker jag fortfarande på mamma varje dag. Hon var bara 51 år när hon dog. Hela det året då jag själv skulle fylla 51 gick jag runt och tänkte att jag inte fick dö från mina barn. Det var en väldig lättnad när jag väl hade passerat 51.

Mammans chockartade död och sonens sjukdom – två dråpslag som har spätt på den underliggande oro som Katarina tampats med mer eller mindre hela livet.

Läs även: Airie blev reseledare efter 60: ”Det är det absolut roligaste jobbet jag har haft”

– Jag brukar kalla mig själv ”the worrying kind”. Som en konsekvens av det har jag ständig katastrofberedskap. När jag är ute och reser och det händer någonting med ­tågen går jag i gång hundra procent. Ofta är jag bättre än resebyrån på att planera alternativa färdvägar.

– Katastrofberedskapen är både en förbannelse och en gåva. Å ena sidan ställer den till det för mig, å andra sidan är jag kanske mer förberedd än många andra när det oförutsedda väl händer.

Katarina Widholm om maken Staffan

Men visst finns det stunder då Katarina lyckas trycka på pausknappen, koppla bort oron och landa i total tillitsfullhet.

– Jag hämtar mycket kraft i att vara ute och röra mig i skog och mark. Det är ett fantastiskt sätt att rekreera sig som inger en känsla av lugn och trygghet. Hälsingland är jätteviktigt för mig, jag skulle aldrig vilja bo i en storstad igen. Aldrig någonsin! Det är jättekul att komma ner till Stockholm, gå på Operan och träffa folk någon dag. Men ­sedan älskar jag att sätta mig på tåget tillbaka norrut.

En typisk lördag hemma i Hälsingland går i avkopplingens tecken.

– Då gör vi matsäck, åker ut i skogen och går runt och njuter. Sedan åker vi hem, lagar en god middag, sitter och pratar och går och lägger oss ganska tidigt. Det är också så jag skulle vilja tillbringa min allra sista dag i livet om jag själv fick bestämma.

Den andra personen i Katarinas ”vi” är livskamraten Staffan, make nummer två i ordningen som hon snart firar 20-årsjubileum med och i bokens avslutande författartack benämner som sin ”vän, sekreterare, roadie och eviga samtalspartner”.

– Sedan Staffan blev pensionär reser han ofta med mig på mina bokturnéer så att jag slipper sitta ensam på hotellrummet på kvällarna. Samtidigt som han går på prisgalor med mig och gläds åt mina framgångar håller han mig på jorden. Han är den bästa tänkbara livskamraten för mig.