Maria tog över Georgs väveri: ”Hon är svaret på en bön, en självklar arvtagare”

Det var ett paket, ett vägarbete och en enkel skylt vid vägkanten som förde Maria rakt in i ett nytt kapitel i livet. Plötsligt klev hon inte bara rakt in i en ny karriär – hon hittade också en extrapappa, mentor och bästa vän.

När dörrarna öppnas till Boma väveri i Horred möts besökarna av en tung doft av olja, tätt följd av en mjuk pust av ull och åldrat läder. Maskinerna bullrar och hyllorna är fyllda av garn i alla tänkbara färger. Mitt i allt står Maria, koncentrerad vid vävstolen.

Intill Maria sitter Georg i sin rullstol. Hans blick följer maskinens lugna rytm när mattan formas – ljudet, takten och precisionen talar för sig själv. De skrattar och höjer rösterna för att överrösta dunket. Trots fyrtiotvå års åldersskillnad – Georg är 87 och Maria 45 – är de oskiljaktiga, som två bästa arbetskamrater förenade av samma passion: hantverk, färg och mattor.

För två år sedan valde Georg att sluta tillverka mattor, han sålde byggnaden och alla maskiner till Maria. Lämnade över familjeföretaget som funnits sedan 1948.

– Maria är svaret på en bön, en självklar arvtagare, säger han och låter handen vila ömt på den färdiga mattan.

– Jag är så tacksam över att få föra arvet vidare, svarar hon.

Läs även: Konstnärerna i Olofström ger kommunen ett lyft – med handmålade fåglar på elskåpen

Blev hänförd av verkstaden

Det var den 9 augusti 2018, en varm sensommardag, som det oväntade inträffade. Maria var på väg för att hämta ett paket på ett utlämningsställe några mil från hemmet – dit det ­aldrig tidigare skickats något. När hon körde längs vägen, dök en skylt upp som varnade för vägarbete, och trafiken leddes om via småvägar.

”Ska det här ta ännu längre tid?” minns Maria att hon tänkte.

Plötsligt fick hon syn på en annan skylt: ”Väveri och mattor.” En plötslig ingivelse fick henne att svänga in, något hon vanligtvis aldrig skulle ha gjort, kontrollmänniska som hon är.

– Något i mig bara bestämde att jag skulle svänga in där.

Hon följde grusvägen in i skogen. Flera gånger hann hon ifrågasätta om det verkligen kunde ligga ett väveri där ute. Men lusten att vända om kom aldrig. Hon var säker – det var något större som styrde henne den dagen.

– Jag tror på ödet, berättar hon.

När hon kom fram och såg plåtbyggnaden blev hon först lite tveksam, men tänkte att om hon hade åkt dit, kunde hon åtminstone gå in. När Maria öppnade dörren blev hon som förtrollad. Det var som att stiga in i en ­annan värld, en drömvärld.

Läs även: Sömnad och träning dämpade Claras ångest: ”Det var min sista utväg”

Att väva mattor hade länge stått högst på Marias lista över livsmål att hinna med, och där framför henne fanns allt: doften av ull, garner i regnbågens alla färger och ljudet av vävstolarnas rytm.

– Kunskapen, energin och allt i väveriet … Jag fick nypa mig i armen, jag blev hänförd av allt det som fanns innanför dörrarna, säger Maria.

Det första hon såg var ­Georg som stod vid en av vävstolarna och vävde och hans fru Inger som satt och knöt fransar i en annan del av lokalen.

Lärling hos Georg

Maria gick runt i verkstaden i flera timmar, helt uppslukad av kreativiteten och alla färger, och mattor med olika mönster. Marias barn, som också var med, började bli otåliga efter ett par timmar, men även om de var griniga så var Georg och Inger tålmodiga och Maria bad barnen om bara några minuter till.

Innan hon lämnade väveriet frågade hon Georg:

– Vad ska du göra med väveriet, när du inte orkar väva mer? Kanske kan någon ta över som kan väva?

– Kan du väva? sa Georg.

– Nej, men kan du lära mig? frågade hon.

Från den dagen blev Maria lärling hos Georg. En dag i veckan under sex månader tog hon lektioner av honom. Tillsammans glömde de tid och rum, testade färger, lekte med mönster och skapade mattor.

– Jag fick ofta nypa mig i ­armen för att förstå att det inte var en dröm.

Startade Boma väveri

När sex månader var över och Maria var klar med sin lärlingstid, visste hon att det fanns en potentiell köpare ­sedan flera år tillbaka. Men om den köparen i sin tur ville sälja i framtiden, fick den ­gärna kontakta Maria och se var hon befann sig i livet då.

Det gick fortare än hon hade hoppats på, för en kort tid efteråt ringde Georg Maria och berättade att köparen hade ångrat sig. Var hon fortfarande intresserad av att köpa väveriet?

– Då grät jag, så glad blev jag. Minns du det Georg?

– Ja, det minns jag. Det var äkta glädje från din sida och jag blev ännu mer förvissad om att du en dag skulle äga det min mamma, jag och min fru byggt upp.

I april 2019 tog Maria tjänstledigt, startade sitt företag Boma väveri och började väva mattor på heltid. Georg hade kvar sitt företag och Maria arrenderade in sig i hans lokaler och fortsatte driva sitt eget företag. De fortsatte att jobba ihop, sida vid sida. Dels för att Maria skulle få in en fot i branschen, dels för att hon skulle lära sig mer.

– Det fantastiska är att även om vi då var konkurrenter, så har vi aldrig känt det så, säger Maria.

Väveriet grundades 1948

Ett par månader senare stod hon med uppsägningspappret i handen och lämnade sitt jobb som arbetsterapeut, för att fortsätta väva mattor. Tankarna snurrade. Skulle hon klara av det? Skulle hon få ekonomisk snurr på verksamheten?

– Men min familj har stöttat mig, och min man påminde mig om vad jag sa efter mitt första besök på väveriet: ”Jag vet vad jag ska göra resten av mitt liv.” Då insåg jag att det är nu eller aldrig.

Hon insåg att hon var tvungen att våga satsa. För vad var det värsta som kunde hända?

Läs även: Bengt, 90, gör traktormodeller i miniformat: ”Jag tänker aldrig sluta leka!”

Maria valde att även börja prova på att väva ullmattor. Georg hade tidigare bara vävt plastmattor. Tillsammans började de experimentera med olika färger men de använde sig av Georgs mönster till plastmattorna.

– Vi kallade vårt projekt för ”Ullen vi väver av mönstren vi ärvde”, för att lyfta Georg och hans livsverk, säger Maria.

För Georg, som såg sin mamma starta väveriet 1948 och själv började med att väva trasmattor, sedan plastmattor, har det alltid varit en dröm att en dag få lämna över sitt och mammans livsverk till någon.

– Och den någon blev Maria, säger han med stolthet.

Marias passion för att väva mattor och Georgs femtio år av erfarenhet gav henne en oslagbar start. Georg är tacksam för att Maria kom in i hans liv och kallar henne sin dotter. Maria kallar honom sin extrapappa. Båda beskriver ­relationen som varm och rolig och varandra som sina bästa arbetskompisar.

Vävningen gav energi

Men för två år sedan var det nära att gå illa. Georg drabbades av lunginflammation och fick hög feber. Han blev så dålig att han ramlade ur sängen hemma – hur minns han inte själv. Men i fallet följde en kudde med, som hamnade mot ett element och fattade eld. Hans fötter började brinna, och det var bara tur att han redan hade hemtjänst.

– Jag tryckte på larmknappen som satt på min arm och personalen kom så snabbt de kunde. Tack vare dem räddades mitt liv, ­säger Georg.

Han vårdades länge på ­intensiven och Maria fruktade att de skulle förlora honom. Efter ett par veckor på sjuk­huset blev han bättre, men skadorna på fötterna var för omfattande och båda amputerades.

Läs även: Bagaren Clara blev kakelugnsmakare: ”Det är inte så stor skillnad på deg och lera”

Trots tragedin återvände Georg så snart han orkade till väveriet. Maria ordnade fram en liten vävstol åt honom, som han kunde använda vid bordet.

– Georg vävde och vävde och vävde, säger Maria och skrattar.

– Ja, och det var det som tog mig tillbaka. Det gav mig energi och livsglädje. För min Inger fanns inte kvar i livet, hon gick bort 2022, och jag var väldigt ensam. Utan Maria, väven och arbetsglädjen hade jag nog gett upp.

När den lilla vävstolen inte längre räckte till, bytte Maria till en större vävstol och då kunde Georg åter börja väva mattor.

För Maria var det ovärderligt att få arbeta sida vid sida med sin mästare, mentor och vän. Utan Georg hade inte Maria varit där hon är idag.

– Det finns en mening med allt. Det viktiga är att man ­vågar följa sin magkänsla och ingivelse när ödet visar vägen, säger Maria, som hoppas att någon en dag ska dyka upp i hennes väveri och ta över det livsverk hon fått förtroendet att förvalta vidare.

Läs även: Bokbindaren sadlade om – blev kattvakt: ”Det här är det bästa jobbet jag någonsin haft”