Mikael Sandström: ”Det var en ny känsla för mig, att se hela livet rasa”

Mikael Sandström kommer direkt från en ­direktsänd frågestund i tv, där han med ett enkelt ­leende och stor sakkunskap svarat på tittarnas frågor. Det är just leendet och förmågan att förklara som gjort honom till ”Doktor Mikael” med hela svenska folket. Ja, eller ”Soldoktorn” för den som vill.

Bland annat har han berättat om förälskelsens natur och konstaterar att den hos människor vanligtvis varar mellan tolv och 18 månader, medan fiskmåsars passion bara sträcker sig över fem minuter och hundars kan hålla i sig i tre till sex månader.

– Ja, det är man ganska enig om, säger Mikael. Olika arter har olika längd på sina förälskelser, men även inom samma art finns variationer. Hos människor övergår förälskelsen ofta till vänskap eller ­kärlek.

Mikael Sandström om kärleken till Lotta

För Mikael och Lotta Engberg blev det som bekant kärlek. När han får frågan om vad han känner för sin älskade svarar han med värme:

– Hur får man ner ett hav i ett glas? Det går inte riktigt att säga exakt vad det var som fick mig att fastna för Lotta, det är hela hennes väsen. Det finns alltid en spänning i att upptäcka nya sidor hos henne. Trots att det gått fem år sedan vi träffades finns det fortfarande så mycket kvar att utforska.

Relationen är enligt Mikael långt ifrån friktionsfri, men alltid givande.

– I mina tidigare relationer har jag aldrig bråkat, inte ens om smått. Men med Lotta kan vi vara oense om mycket. Vi kastar inte porslin eller så, men ibland säger jag något som jag inte ­menar illa, men hon uppfattar det som elakt. Ibland möts helt enkelt våra sätt att uttrycka oss och tolka varandra inte och då får vi reda ut det. Lotta är inte känslig, men hon är känslosam och extremt omtänksam, inte bara mot mig utan hela sin omgivning.

Läs även: Lena och Olle gifte sig vid 67: ”Kärleken i den här åldern är så enkel och självklar”

Har blivit mer utåtriktad

Mikael säger att Lotta också har många företräden som han själv saknar, till exempel förmågan att uttrycka sin kärlek till en annan person.

– Jag är mer sparsam med de stora orden. Men Lotta, ­eller kanske livet, har fått mig att öppna upp mig mer, säger Mikael.

Enligt Mikael bygger en kärleksrelation på en väv av olika faktorer – och en av de allra viktigaste är den sexuella attraktionen.

– Den är avgörande, säger han. Men lika viktig är attraktionen till en människas sätt att vara, hur hon bemöter andra och vad hon utstrålar. Att ha gemensamma intressen kan också stärka relationen. Lotta och jag har till ­exempel golfen. Det är inget absolut måste, men det skadar inte att ha något man tycker om att göra tillsammans. Och kanske viktigast av allt – ­viljan att kommunicera och verkligen nå fram till varandra.

Mikael beskriver både sig själv och Lotta som mycket utåtriktade, även om Lotta ligger ett steg före.

– Fram till jag var 45 var jag inte alls lika extrovert som jag är idag, men jag börjar knappa in på Lotta, säger han med ett leende.

Läs även: Niklas Ekstedts kämpiga skolgång har satt spår: ”Jag måste visa att jag kan”

Mikael förlorade sin kärlek

2005, året efter att Mikael ­efter 17 års äktenskap skilt sig från mamman till deras två barn, mötte han Susanne. Hon arbetade som narkossköterska på sjukhuset i Lindesberg där han själv var klinikchef. Det sa klick direkt – de blev förälskade, nästan över en natt, och började snart drömma om en framtid tillsammans.

I december 2006 flyttade de ihop i en villa, men den lycka som spirade förvandlades tragiskt nog till förlust bara några månader senare. En morgon vaknade Mikael och fann att Susanne inte var hemma. Tillsammans med polisen fann Mikael senare Susanne inlåst på sjukhusets expedition. Han fann sin älskade i en stol, med huvudet bakåtlutat, en blodtrycks­manschett runt armen och en spruta i venen.

Läs även: De fann varandra igen – efter sorgen: ”Om livet ger dig en andra chans ska du ta den”

På bordet bredvid låg ett ­avskedsbrev. Han kastade sig fram och försökte återuppliva henne, men det var redan för sent. Hon var kall.

– Min första känsla var ­ilska. Jag blev arg, för jag var ju den som blev kvar. Att bara försvinna utan att säga något – det kändes som att bli övergiven på det mest brutala sätt. Jag har tagit hand om hundratals självmordsförsök i mitt yrkesliv, men när det är en närstående är det något helt annat.

Självmordet satta djupa spår

Chocken slog hårt. Mikael beskriver hur han varken ville leva eller dö. Han hade två tonårsbarn som han inte ­kunde lämna ensamma i samma mörker som han själv hamnat i.

– Det här är en händelse som har präglat en stor del av mitt liv. Jag fick börja om. När jag pratat med mina barn om det har jag sagt: ”Gör vad ni vill, jag kan rätta till nästan allt. Men aldrig ett självmord. Är livet en plåga så kommer jag och hjälper er, men om ni ens funderar på att ta ert liv – prata med mig först.”

Han understryker att det är en myt att man ”väcker den björn som sover” genom att tala om självmord. Tvärtom, säger Mikael:

– Det triggar inte. Det öppnar en dörr som kan rädda liv.

Mötte få motgångar

Sist jag träffade Mikael hade han just börjat gå in på dejtingappen Tinder. Då hade han hade gått igenom sitt livs största trauma och var långt ifrån lycklig. Men sedan han träffade Lotta så har livet blivit så mycket ljusare.

Han medger att han före Susannes självmord knappt hade mött något motstånd i livet alls. Han gled fram på en räkmacka och allt han tog i ”blev till guld”. Han blev Sveriges yngsta överläkare och klinikchef och vann SM-guld i allt från rock’n’roll till puckelpiståkning.

– Det var en ny känsla för mig, att se hela livet rasa. Detta är inget hemligt och jag och Lotta har pratat en del om det här.

Finns det någon rädsla hos dig att Lotta en dag skulle kunna göra samma sak?
– Nej, det finns inte på kartan, svarar Mikael bestämt. Hon har alldeles för många barnbarn som hon älskar och tar ansvar för. Men visst – jag såg det aldrig komma med Susanne heller. Hon ­visade inga tecken på psykisk ohälsa, inget som jag kunde ana. Det jag har lärt mig är att livet är orättvist och sällan blir som man tänkt sig. Därför måste man alltid ha en plan B.

Hur har denna händelse påverkat dig som människa?
– Det är ju en klyscha, men en sann sådan, att livet är dyrbart. När jag har pratat med döende människor, och det är många, säger alla samma sak. De ångrar inte det de gjorde utan det de inte gjorde.

Läs även: Sievert förlorade sin son och fru: ”Jag fick tillbaka livslusten tack vare min granne”

Medverkade i Sveriges dummaste

Mikael arbetar inte längre som läkare utan ägnar sig i stället åt projekt som dyker upp och känns roliga. Han har bland annat synts i tv-­program som Let’s dance och The Island, och senast deltog han i tävlingsprogrammet ­Sveriges dummaste.

– Det är inget jag hade tackat ja till för tio år sedan, säger han. Men just då hade jag ­inget annat på gång och det kändes som en rolig utmaning – något som tvingade mig ­utanför min bekvämlighetszon. Programmet blev dessutom otroligt populärt, en riktig snackis. Folk i både 20- och 70-årsåldern har stoppat mig i fiskdisken eller på macken och gratulerat mig för att jag åkte ut.

Visst tvekade han innan han tackade ja. Han menar att hans bakgrund som läkare gav honom en högre fallhöjd ”än till exempel Samir”. Samtidigt blev det, enligt Lotta, en tävling mellan de två.

– Hon tävlade mot mig, men jag tävlade mot alla, säger Mikael och skrattar. Det var en fantastiskt trevlig inspelning. Alla umgicks med alla, det blev en varm och gemytlig stämning utan några som helst klickar.

Aktuell med ny bok

Förutom läkare och tv-kändis kan numera Mikael även kalla sig författare. Det har gått knappt tre år sedan han gav ut boken Sånt är livet och nu är han aktuell med uppföljaren Mot alla odds där han beskriver fall som han kallar mirakel, öden som knappt varit förenliga med liv och som fått en bättre utgång än vad han som läkare hade kunnat tro.

– Jag kände att jag inte hade sagt allt och när mina barn har hört mig berätta om mina olika fall pushade de mig att skriva ytterligare en bok. Syftet med den här boken är att förmedla underhållning med eftertanke. Men jag ska säga att jag ser mig mer som en ­berättare än en författare, konstaterar Mikael.

Läs även: Herman Lindqvist, 82: ”Livet är enklare och mer lustfyllt idag”

Efter ett helt yrkesliv som läkare inom akut- och intensivvården har Mikael räknat ut att han under årens lopp varit delaktig i vården av omkring 310 000 patienter.

– Under mina 35 år i branschen har jag mött ungefär 10 000 människor per år. Det tycker jag visar att jag har gjort rätt för mig, säger han.

Skriver om ofattbara olyckor

I boken beskriver Mikael livet på akutmottagningen, där han fått ta hand om människor som drabbats av de mest ofattbara olyckor och skador. Han berättar om mannen som fick ett armeringsjärn genom kroppen, om flickan från cykellandslaget som dog av undernäring, om patienten som förgiftades av Viagra och om den unge mannen som miste ett ben i en ­bilkrasch där flera av hans vänner omkom.

– Det jag har lärt mig, säger Mikael, är att livet aldrig blir som man tänkt sig. Därför måste man alltid ha en plan B. Jag vet inte om det ens finns en människa på jorden som klarar sig enbart på plan A.

Han beskriver skillnaden mellan att arbeta på ett stort och ett mindre sjukhus. På de stora sorteras patienterna till olika avdelningar – gynekologi, barn, öron-näsa-hals – medan man på ett mindre sjukhus möter allt, det så kallade ”osorterade materialet”.

– Och just det var spänningen i mitt yrke, säger han. Att aldrig veta vad som väntade. När en patient kommer in är det som ett detektivarbete. Den första tiden är helt avgörande, det är då man måste prioritera rätt och fatta de bästa besluten, i skärningspunkten mellan liv och död.

Du skriver i din bok att empati är bland det finaste man kan känna och att det är bland det finaste man kan ge. Men hur har du som läkare sett till att den inte tar slut?
– Jag tror inte att empati tar slut, den fyller snarare på sig själv. ”It feels good to do good”, som man säger. Det är som god energi, den producerar sig själv. Det blir ingen belastning och blir inte jobbigt.

Hur gör man för att engagera sig i patienter utan att engagera sig för mycket, så att man blir känslomässigt ­utmattad?
– Åker man till katastrofområden och hjälper hundra patienter, och sedan kommer det tusen nya nästa dag, då är det lätt att bli utbränd. Men dithän har jag aldrig kommit. Varje enskild person som jag hjälpt undvara från en kris, betyder jättemycket för mig. Det berikar också mig att hjälpa en patient, det kostar inte på. Jag har varit fysiskt trött, men aldrig nära väggen. Inga måndagsmorgnar har varit jobbiga för mig, en känsla som jag tror är få förunnat.

Läs även: Niklas Strömstedt om låtskrivandet och sin stökiga barndom: ”Jag var så otroligt självdestruktiv”

Planerar att fria till Lotta Engberg

Vilka projekt ligger närmast för dig?
– Lotta och jag ska ju flytta in i ett nytt hus! Det är ett charmigt, men mindre hus än det vi har nu, med mycket mera själ. En fantastisk sjötomt väldigt ödsligt i närheten av Landvetter.

Vad gör dig som allra lyckligast?
– Att vara med Lotta förstås! Vi pratar fantastiskt mycket, men ibland tycker hon att jag drar för långa ­haranger. Då kan hon efter några minuter avbryta och prata om något annat. Då är hon trött på berättelser om död, pest och sjukdomar. Med det sagt, hon har ju ett oerhört spännande liv vid sidan av vårt gemensamma. Hon har ju kört Lotta på Liseberg i över tjugo år – släng dig i väggen Allsång
på Skansen! Och så Bingolotto och alla andra uppdrag hon har. Det gör ju hennes liv otroligt innehållsrikt och spännande.

Och bröllop kan det tänkas bli snart?
– Jamen absolut, det finns stunder då vi pratar om det. Men just nu har vi så mycket annat. Vi avser att leva livet tillsammans. Jag måste bara tänka ut ett roligt sätt att fria på …