Flygplatsprästen Ingrid Edgardh har både vigt och tröstat: ”Jag längtar efter att få göra gott för andra”

Svenska kyrkan ska finnas där människor finns, gärna ”mitt i smeten”, anser Ingrid Edgardh. Och så mycket mer mitt i smeten än vad hennes forna arbetsplats är belägen går det knappast att komma.

Insprängd mellan snabbmatsrestaurangen McDonald’s och kafékedjan Espresso House i det pulserande SkyCity på Arlanda flygplats ligger Svenska kyrkans lokaler. I den före detta banklokalen finns vigselkapell, samtalsrum och expedition, vägg i vägg med ett meditationsrum som välkomnar alla trosinriktningar.

Där huserade Ingrid fram till senaste årsskiftet. Som en stadig fura att greppa tag i när livet stormar fanns hon till hands för alla av de över 20 miljoner resenärer som årligen passerar Arlanda och de cirka 17 500 medarbetare på flygplatsen som kunde tänkas vara i behov av hennes tjänster.

Läs även: Pappans död förändrade tillbakadragne Jonatan: ”Jag måste ta vara på livet och göra det bästa av det”

Att hon efter en brokig ­yrkeskarriär hamnade just där tillskriver hon delvis sin barndom.

– Jag är uppväxt i ett väldigt udda hem. Mina föräldrar jobbade båda som psykoanalytiker och tillbringade hela sina dagar med att sitta och lyssna på andra. Mötet och samtalet mellan människor stod högt i kurs hos dem. Jag blev smittad av det där.

Fick jobb på Skansen

Ingrids föräldrar hade förvisso ett religiöst förflutet – mamman som diakonissa och pappan som aktiv inom den högkyrkliga Oxfordgrupprörelsen – men det var de troende kompisarna som väckte den tonåriga Ingrids nyfikenhet på kristen tro.

På den tiden fanns det dock inte i hennes tankevärld att hon skulle bli präst. Efter att ha läst till kulturvetare började Ingrid i stället arbeta som journalist och redaktör samt med radio. Senare blev hon anställd som producent på Skansen där hon skulle komma att bli kvar i 25 år.

– Jag hade bland annat hand om evenemangen på Solliden: luciafiranden, nyårsnatten och sådana där evenemang. Det var mitt drömjobb. Men när jag fick barn blev det svårare att kombinera arbete och privatliv. Jag jobbade när de flesta andra var lediga – hela somrarna, på helger och de flesta högtider.

Började läsa till präst

– Med tiden kände jag också att jag saknade människa till människa-kontakten. Efter lite funderande slog det mig: Tänk om jag skulle bli präst? När jag berättade om mina planer för min man utbrast han: ”Men det är ju det jag alltid har sagt!”

Ingrids chef på Skansen ­delade makens uppfattning och gav henne tjänstledigt för studier. Strax efter att hon satt sig i skolbänken blev mellanbarnet John, då fyra år gammal, svårt sjuk.

Läs även: Sömnad och träning dämpade Claras ångest: ”Det var min sista utväg”

– I början var vi övertygade om att John skulle dö och det ganska fort. Han hade en mycket elak form av cancersjukdomen neuroblastom. När vi fick beskedet sa läkarna att det bara var tio procents chans att han skulle överleva. Efter operationer, cellgifter, strålningsbehandlingar och stamcellstransplantation hade överlevnadschansen stigit till drygt 50 procent, men det var ju fortfarande en usel prognos.

Ingrid skrev bok om sonens sjukdom

Under flera år pendlade familjen mellan hopp och förtvivlan. Emellanåt försökte Ingrid återvända till studierna, men eftersom sonen var infek­tions­känslig och ständigt ansattes av olika bakterier blev hennes sejourer på utbildningen kort­variga. Till slut resignerade hon och gick tillbaka till jobbet på Skansen.

Under samma period började hon skriva på boken Kan jag dö, mamma? som kom ut 2005.

– Det kändes viktigt att stanna upp och dokumentera det som hade hänt. Som förälder till ett cancersjukt barn känner man sig som ett slags utomjording. Hela familjens liv styrs av sjukdomen. Det är ganska förskräckligt.

Blev präst vid 48

Johns sjukdomshistoria ­slutade emellertid relativt lyckligt. Även om behandlingarna orsakade vissa bestående skador blev han så småningom fri från sin cancer. När livet blev lite mer normalt igen återupptog Ingrid teologi­studierna. 2007 kunde hon till slut prästvigas.

– Då var jag 48 år. Jag tog elva år på mig att bli präst och det är jag glad för. Det gav mig tid att hinna landa efter sjukdomskrisen.

Det var med stor lycka och lättnad som Ingrid avgav sina prästlöften.

– Prästvigningen innebar ett nytt kapitel för mig. Mitt liv hade så länge handlat om att få familjen att överleva. Därför kändes det väldigt roligt att äntligen få lite eget utrymme.

Läs även: De fann varandra igen – efter sorgen: ”Om livet ger dig en andra chans ska du ta den”

Flyplatspräst på Arlanda

Sina första år som präst arbetade Ingrid i ett par olika Stockholmsförsamlingar. Därefter tjänstgjorde hon under en period som sjukhuspräst på Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

Eftersom de krävande nattjourerna tog hårt på henne sökte hon sig så småningom vidare till en församling ute på landsbygden. Ingrid älskade att jobba i den lantliga miljön. Men samtidigt saknade hon att befinna sig mitt i ­smeten. När det dök upp en annons i Kyrkans tidning där en ny präst till Arlanda flygplats efterlystes tvekade hon inte att söka tjänsten.

– Under min utbildningstid kom den dåvarande Arlanda-prästen till pastoralinstitutet och berättade om sitt arbete. Hon var verkligen smittsam. Hela hon utstrålade hur fantastiskt roligt hon tyckte jobbet var. Det fick mig att bli nyfiken. För att trivas med att tjänstgöra på Arlanda måste man tycka att det är spännande och intressant att inte veta vad som kommer att hända under arbetsdagen.

Öde under pandemin

Arbetets oförutsägbarhet blev snabbt uppenbar för ­Ingrid. Då hon tillträdde sin tjänst i september 2019 sjöd flygplatsen av liv och rörelse. Ett halvår senare var de ­gigantiska terminalerna och ankomsthallarna tömda på människor och planen blev stående på marken.

– Det var helt ödsligt. ­Avgångshallarna såg ut som stora tomma balsalar. För mig som var i färd med att upp­arbeta kontakter blev det jättekonstigt när pandemin slog till.

Läs även: Stefan gick från uteliggare till advokat: ”Två kvinnor räddade mitt liv”

Det var inte bara resenärerna som blev kvar hemma utan också den permitterade personalen. När de själavårdande samtalen uteblev använde Ingrid i stället sin tid till att planera flytten av Svenska kyrkans lokaler från en liten anonym källare till flygplatsens hjärta, SkyCity. När ­verksamheten återgick till det normala fick hon återigen handskas med de starka känslor och oväntade krissitua­tioner som kan uppstå när människor befinner sig på ­resande fot.

– En del reser iväg som ett par men sedan kommer den ena tillbaka ensam. Om man i den situationen ska spendera flera timmar i väntan på ett anslutande flyg kan det kännas skönt att få sitta ned och prata med en själavårdare. Att bara få andas och säga att livet är jättejobbigt och man inte vet hur man ska orka öppna dörren till sitt hus när man kommer hem.

Finns där i sorgen

Erfarenheten av att ha haft ett svårt sjukt barn anser ­Ingrid har gagnat henne i ­yrkesrollen.

– När man själv har varit blockerad av chock och ställt samma fråga fem gånger efter varandra är det också lättare att förstå andras krisreaktioner. Då vet man hur det är. Om jag inte själv hade gått igenom en stor kris, tror jag att jag hade tyckt mer synd om människor. Nu vet jag att kriser är en del av ­livet.

Hon understryker att även hon som präst förstås har sina begränsningar.

– Det går inte att trösta. Det enda man kan göra är att finnas med en bit på vägen. Vad man behöver när livet är förskräckligt är någon som står ut med att finnas i ens närhet. Den där närheten till varandra som uppstår i de stunderna blir djupt meningsfull. Det är nog den meningsfullheten som driver mig. Allt som är ­meningsfullt är roligt, även om det är sorgligt och svårt. Jag längtar efter att få göra gott för andra.

Bröllop på Arlanda

Arlanda flygplats är inte ­enbart synonym med avsked. Vissa besökare som är på väg ut i världen inleder sin resa med att ingå äktenskap i vigselkapellet, Hjärtats kapell. 2024 var det över 40 par som valde att låta sig vigas där. För Ingrid, som även har förrättat vigslar i mer traditionell kyrko­miljö, var bröllopen på ­Arlanda någonting alldeles speciellt.

– Oftast är man bara fem personer i rummet: brudparet, två bröllopsvittnen och så prästen. Det är en jätteintim och stark känsla. Traditionella kyrkvigslar är också roliga, men där får man jobba mer på närvaron för att överbrygga allt runt omkring. Förväntningar på festen och alla gäster tar lätt fokus från själva löftena om bestående kärlek.

– Till Arlanda söker sig ­däremot människor enbart för att de verkligen vill gifta sig. Där finns bara tolv stolar, så vill man ha ett stort bröllop kommer man inte dit.

Läs även: Hanna arbetar som fängelsepräst: ”På SIS-hemmet har jag de djupaste samtalen”

Viktigt att kyrkan följer med i samhällsutvecklingen

Nu har Ingrid vinkat av sitt sista brudpar på Arlanda. Egentligen var det meningen att hon skulle fortsätta arbetet som flygplatspräst fram till sin pensionering nästa år, men så kom ett oväntat jobberbjudande som hon inte kunde motstå. Sedan en tid tillbaka sitter hon på Uppsala stift och utreder Arlandas betydelse för kyrkans regionala kris- och beredskapsarbete i framtiden.

– Även om jag inte längre har det praktiska arbetsuppgifterna som flygplatspräst kommer jag emellanåt att vara på Arlanda för att samtala med människor i organisationer och förtag som jobbar där. Jag vill veta hur de tänker om stiftets regionala roll och hur vi gemensamt kan jobba framåt.

– Vi som kyrka måste hela tiden vara lyhörda för situationen vi befinner oss i och inte bara göra så som vi alltid har gjort. Idag ser ju samhället helt annorlunda ut jämfört med när jag började på Arlanda 2019. Efter åren med pandemin behöver människor fred och hopp mer än någonsin tidigare.

Själavård med hästar

I samband med jobbytet gick Ingrid ner till halvtid. En betydande del av sin ”lediga” tid ägnar hon åt att utveckla en själavårdande verksamhet i naturen som hon hoppas kunna sjösätta inom de närmaste åren.

– Det är en möjlighet för kyrkan att ta till vara naturens läkande egenskaper. Från början är vi människor skapta för att vara i naturen, men i vårt moderna samhälle lever de flesta långt ifrån den. Med tanke på det är det inte konstigt att vi inte alltid mår så bra.

Hemma på gården i Vallentuna finns sex miniatyrhästar som ska utbildas till terapihästar.

– Visst är det ganska söta? De som ut som minishetlands­ponnyer fast de är nättare i kroppen, förklarar Ingrid och visar mig en bild på charmtrollen.

Hästars terapeutiska egenskaper är något som hon själv har upplevt ­vinsterna av.

– Jag förstår inte hur jag skulle ha tagit mig igenom åren då min son var sjuk om jag inte hade fått rida. På den tiden red jag på rid­skola. Hur tillvaron än såg ut hade jag alltid en timme i veckan då jag fick koppla bort allt annat och känna samhörighet med en häst. Det betydde jättemycket för mig. Oavsett om man sitter på dem eller bara umgås med dem finns det en oerhört stark ­läkedom i hästarnas sensitivitet och närvaro.