Lina Bengtsdotter lever med svår ångest: ”Det gäller att inte mata monstret”

Det är en otäck historia Lina Bengtsdotter berättar i sin senaste bok Underjorden. Här får vi kliva ner i en värld som vi helst inte vill känna till. Vad som tycks vara ännu en själlös sexklubb på ytan, visar sig dölja en ännu mörkare plats där män utnyttjar kvinnor på det mest fasansfulla vis.

Idén fick Lina när hon intervjuade en sexarbetare för några år sedan, så tyvärr har klubben verkligen existerat.

Men de dubbla världarna, vad som finns ”under jorden” är också typiskt för hela Lina Bengtsdotters författarskap.

–Ja, det tycks som vad jag än skriver om så handlar det om kontraster, säger Lina. Jag tror att det kan bero på att jag kanske inte riktigt hör hemma någonstans. Mitt liv är också två ytterligheter. Jag kommer från en av Sveriges fattigaste kommuner och bor nu i en av de rikaste.

Försökte passa in i Stockholm

Men det ska sägas direkt. Visserligen bor Lina Bengtsdotter i Stocksund, ett av Stockholms ”finaste” områden, men något snobb är hon knappast. Lägenheten är inrymd i ett vackert gammalt hus, däremot saknas nästan helt klassiska statusmarkörer som möbler från Svenskt Tenn eller ärvd konst. Här hedras istället böcker av Selma Lagerlöf och August Strindberg och Lina är befriande jordnära och har nära till skratt.

– Jag försökte nog passa in precis när vi hade flyttat hit, säger Lina, men jag insåg snart att jag inte förstod alla de ­sociala koderna. Så då gav jag upp med att försöka låtsas. Jag kunde lika gärna vara den jag är, ingen skulle börja kindpussa mig ändå.

Läs även: Rickard Thunér är mån om privatlivet: ”När jag är hemma vill jag vara närvarande för mina pojkar”

– Men idag kan jag säga att det finns många människo­öden här också. Om du bara skrapar på ytan finns små universum av mörker.

Det är ett typiskt Lina Bengtsdotter-citat, för det där mörkret har alltid varit extra intressant, ända ­sedan hon var liten.

Lina Bengtsdotter om uppväxten i Gullspång

Uppvuxen i bruksort­en Gullspång nära den värmländska gränsen, bodde familjen i ett gammalt kvarnhus med Svartälven som granne. Här kryllade det av historier om vad som hade hänt i den gamla kvarnen, om älvens ­farliga underströmmar, och otäcka berättelser om oskyldiga människor som spetsas på älvens dolda pålar eller drunknat på olika vis.

– Det var väldigt eggande för fantasin, på så sätt var min barndom nog lite Selma Lager­löfsk, säger Lina.

Här fick barnen leka mycket i fred, och Lina och hennes vänner skapade egna universum i den gamla jaktstugan i skogen, långt från vuxnas ögon och kontroll.

Läs även: Travtränaren Maria Törnqvists föräldrar gick bort samma år: ”Jag grät och grät tills tårarna tog slut”

– Samtidigt var det också tufft ibland, berättar Lina. Jag kunde bli låg och funderade och grubblade mycket som barn.

Men Lina Bengtsdotters medfödda mörker i kombination med en livlig fantasi har på sätt och vis blivit en lyckosam karriär. Den har hjälpt henne att skapa succéromaner som sålt i hundratusentals ­exemplar. Första boken Annabelle kom 2017 och fick en flygande start. Den tilldelades Crimetime Specsavers Award för bästa deckardebut och rättigheterna till boken såldes snabbt till över tjugo länder.

– Ja, kanske är det så att jag livnär mig på min psykiska ohälsa, säger Lina halvt på skämt, halvt på allvar.

– Mina vänner brukar säga att du ska vara glad över ditt annorlunda tankesätt, annars skulle du inte kunna skriva som du gör.

Oro för barnen

Men den livliga fantasin har också en nackdel. För är man deckarförfattare är man också expert på att se faror, även när de inte finns. Det gäller särskilt hennes tre barn, där hon lever med ständigt ångest över att de ska dö.

Hon är diagnostiserad med GAD, generaliserat ångestsyndrom.

– Får jag inte tag i mina barn exakt när jag vill så spinner hjärnan direkt igång. Medan andra firar en trevlig Valborg är jag fylld av tankar på att mitt barn ska trilla i vattnet och drunkna, att hon ska hamna för nära elden eller att en främling i en skåpbil är där och kidnappar henne.

– Jag vet att folk nästan blir irriterade över det: ”Sluta tänka så”. Men det går inte!

Det yngsta barnet är i dag 12 år, de två äldsta är 20 respektive 27 år gamla och de har lärt sig att det är lika bra att svara när mamma är i telefonen.

– Annars ringer jag bara runt till alla vänner, klassföräldrar eller idrottskompisar tills jag får tag i dem. Det är knäppt, jag fattar ju att barnen måste få frihet. Men hur ska man veta när det är dags för dem att hoppa över helvetesgapet på egen hand, frågar Lina ­retoriskt och lånar en bild från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter.

Lugnare liv tack vare antidepp

Vad gör du för att slippa ångesten?
– Det gäller att inte mata monstret med otäcka historier, så jag läser inte så många deckare och jag undviker ­dokumentärer om brott. Men det är svårt, när man har det yrke jag har!

Lina Bengtsdotter tar antidepressiv medicin sedan många år tillbaka, det är dämpande mot den dagliga paniken men hjälper också mot mörkret som hängt med sedan Lina var liten.

– Jag har funderat mycket på om jag ska vara öppen med det, men samtidigt … Om inte jag – som är utbildad lärare i psykologi – kan prata om det, vem ska då göra det?

För Lina har medicinen skapat ett lugnare och tryggare liv, och hon tycker att man ­absolut ska ta hjälp om man inte mår bra.

– Jag kan bli lite sorgsen över att så många tänker att de ska fixa det själva. Ibland kan ett dåligt mående bara bero på kemi, tror jag. För mig hjälper det mot att inte fastna i ältandet, jag kan ta långa djupa andetag utan ångest.

– Efter att ha fått medicinen förstod jag att ”aha – det är så här man kan må. Är det så här lätt andra har det?”

Läs även: Sigge Eklund förlorade huset i traumatiska branden: ”Det kändes både overkligt och orättvist”

Levde på små medel

Lina var ett skrivande och ­läsande barn. Dagböckerna finns kvar, lådvis, här fick alla tankar och drömmar ett utlopp. Till och med väggarna i barnrummet blev fyllda med texter. Mamma var lärare och älskade Karin Boye, medan pappa var tekniker och jobbade på verkstaden som så många andra i Gullspång. Drömmen var att bli författare, det kände Lina tidigt.

– Men för att inte verka helt galen brukade jag säga att jag ville bli journalist eller psykolog. Det lät mer realistiskt.

Hon flyttade hemifrån i gymnasiet och levde på små medel, mån om att klara sig själv.

– Det gällde att äta sig mätt på skolmaten vilket inte var särskilt lätt, så hårt bröd blev räddningen, säger Lina.

Än idag kan hjärtat ta ett skutt när hon ser en toalett med massor av påfyllda toa­rullar.

– Ja, jag kan tänka: ”Wow, vilken skatt”. Det ligger så djupt rotat i mig det där. Jag vet hur det är att bara ha fyra kronor på banken.

Lina Bengtsdotter om tiden som fotbollsfru

Så från fattiga Gullspång till rika Stocksund, vad hände på vägen? Förutom att Lina är ­utbildad lärare i svenska och psykologi har hon också varit fotbollsfru, som det ibland lite fånigt kallas. Idag kan du göra en helt egen karriär kring det, men Lina var bara 21 år gammal när hon födde sitt första barn i engelska Newcastle. Pappa var landslagsstjärnan Andreas Andersson som Lina blev tillsammans med 1997. De kände varandra från tiden i Gullspång, och Lina följde med Andreas först till Milano och sedan Newcastle.

– Det var inte lätt att vara en ung mamma i ett helt nytt land, säger Lina. Dessutom med en man som var väldigt mycket borta på grund av sitt arbete. Att vara gift med en elitidrottare ställer höga krav på familjen, som mamma är du ofta ensam.

Lina var heller aldrig helt bekväm med att vara just fotbollsfru.

– Du blir som ett bihang på nåt vis.

Läs även: My Feldt om sin uppväxt, Skolberget och mammans udda hobby: ”Tipsade polisen”

När paret kom tillbaka till Sverige flyttade de till Stocksund, och för Lina blev det en kulturkrock. Det hände att grannar trodde att hon var en ny barnflicka eller att försäljare frågade om ”mamma eller pappa var hemma”.

– Jag passade väl inte helt in, försökte jag klä upp mig blev det fel ändå, säger hon och skrattar.

Lina och Andreas separerade 2017, och för Lina har det hela tiden varit viktigt att hennes barn ska känna att de har en fot kvar i Gullspång, och att det finns ett Sverige där folk lever utan tjänstefolk, lyxiga bilar och i betydligt mindre hus. Hon berättar en fin anekdot:

– Min dotter gav en komplimang till en klasskamrat om vilken fin tröja hon hade. ”Det är en Gucci, vet du vad det är?” fick hon till svar. ”Tror ändå inte att du har råd förresten, den kostar 4000 kronor”.

Linas dotter gav snabbt svar på tal. ”Nej, jag vet inte vad det är, men jag vet hur man uppför sig!”

– Då gick hon i femman, säger Lina med ett förtjust skratt.

Andra boken om Sakka Pienni

Nya boken Underjorden är den andra delen med den ovanliga kriminalinspektören Sakka Pienni i huvudrollen. Sakka har samiskt påbrå, har synestesi, men är också bipolär. Inspirationen kommer till viss del från Lina själv.

– Vi har erfarenhet av bipolaritet i vår släkt, så jag vet hur fruktansvärt hemskt det är. Det är en skräck att inte vara herre över sitt eget huvud. Du blir din egen största fiende.

Sitt samiska påbrå har Lina upptäckt nyligen.

– Det är från min farmors sida, vi är skogssamer. Hon pratade aldrig om det, men när hon dog hittade jag många små ­samiska minnen. Det här är något jag vill utforska vidare.

Läs även: Ulla Håkanson satt till häst innan hon kunde gå: ”Enda gångerna jag grät var när de lyfte ner mig igen”

Ser namn som färger

Även i den samiska kulturen finns det spännande berät­tel­ser om andeväsen och natu­rens dolda krafter, så kanske knyts ännu en tråd i väven till Linas kreativitet.

Och så det här med synestesin, vad är det egentligen? Rent vetenskapligt är det ett neurologiskt fenomen som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade. Vissa synestetiker kan höra färger, andra kan se ljud, Lina ser namn som färger.

– När jag var liten trodde jag att alla hade det så. Jag såg min bästa kompis Madde som ”grön” till exempel.

Kanske är det synestesin som har bidragit till att Lina har ett otroligt minne för dikter och texter, hon kan fortfarande ordagrant citera långa strofer som hon lärde sig som barn.

– Som lärare hade jag också en fördel. Jag kunde lära mig alla elevers namn på en dag. De blev alltid lite imponerade …

Idag är hon författare på heltid och har numera rotat sig i Stocksund. Lite oväntat har hon hittat vissa likheter med sin barndomsstad.

– När jag separerade, vilket fortfarande ses som lite av ett misslyckande här, så var det ett gäng kvinnor som slöt upp och stöttade mig på olika vis. Det hade jag inte trott, men det är väldigt mycket Gullspång!