My Feldt om sin uppväxt, Skolberget och mammans udda hobby: ”Tipsade polisen”

Ängslan står mellan folk och ett roligt, härligt liv.

Orden kommer från My Feldt som står mitt ute på gården till det jätteprojekt hon startade 2023 och som stod färdigt förra sommaren: Skolberget. Ett ställe det absolut bara finns ett av i hela världen. Ett nöjesfält utan åkattraktioner, som hon själv kallar det.

Allt började som det brukar göra för My Feldt – med en snabb tanke.

– När jag fick upp ögonen för skolan och bestämde mig gick det fort. Jag har ju aldrig gjort något sånt här förut, nu var jag plötsligt byggherre. Det är ju jättesvårt, säger hon med ett klingande gapskratt. Jag brukar säga att om man inte riskerar att dö eller bli hemlös är en idé värd att testa!

Läs även: Husdrömmar-Marie om svaren hon aldrig fick: ”Det är sorgligt, men det är som det är”

Tog över Skolberget

Men det blev inte alltid rätt, berättar hon. En toalettstol hamnade mitt på toagolvet. Men hur farligt är det egentligen?

– Jaha, men det kanske är jättehärligt att sitta på toa så där, tänkte jag.

Den stora byggnaden på Skolberget brann 2017 och kvar fanns en gigantisk hög med bränt tegel ute på gårdsplanen och ett ganska hårt ansatt annex som inte blivit uppvärmt och omvårdat på många år.

– Jag ville skapa ett utflyktsmål, ett ställe man inte visste att man behövde uppleva. Ett ställe som blev precis som jag själv inte visste det skulle bli.

Det blev en lång väntan på bygglov, utsortering av teglet som skulle gå att använda, grävning, uppbyggnad och massvis av beslut. Mitt bland träddungar och svindlande utsikt stod det färdigt elva månader senare. Med en trädgård på 6 000 kvadratmeter.

– Jag är kanske lite naiv av mig men jag tror alltid på att det ska gå bra. Då får man mer gjort. Det har varit roligt, men det kostar också. Jag är mest uppåt, glad åt alla framsteg, blir lycklig av att se resultat. Men jag åker ner ibland också. Det kan gå djupt men varar aldrig så länge. Det är mest vindbyar som går över fort.

Gör det som känns kul

Många har sett My på tv eller läst hennes kokböcker. Folk vill gärna sätta in henne i ett fack. Kock. Konditor. Författare. Konstnär. Designer. Men inte hon själv.

– Jag kan inte identifiera mig som bara en sak. Jag tycker det låter så märkvärdigt med titlar. Jag fyller mitt liv med olika saker som jag har lust till, tänker alltid: ”Det går säkert jättebra!” Jag designar en tapet, skriver en bakbok ­eller är med på tv. Det är bara att göra! Och har du en kul idé du gillar går det inte att fråga andra vad de tror – de tycker ofta man ska låta bli.

Läs även: Ebba Kleberg von Sydow äger både väveri och godisbutik: ”Jag älskar mitt spretiga liv”

Utom en person, då. För Mys bror Putte säger aldrig nej när My har en idé till ett nytt projekt och han finns alltid med som en stöttepelare när en plan ska sättas i verket eller utvecklas. De stöttar varandra i med och motgång, berättar hon.

– Vi är sju syskon och ganska olika varandra. Men Putte och jag är nog mest lika. Vi har en fin relation och skulle aldrig bromsa varandra. Tvärtom uppmuntrar vi allt, hur galet det än låter för alla andra. Det är alltid roligt att jobba med Putte!

Fick kämpa för uppmärksamhet

Energi har hon massor av och en förmåga att få saker gjorda. Hur blev hon sådan?

– Vårt hem var som en underbemannad dagisgrupp. Mamma var ensam med oss och hade dagbarn också, så jag fick studsa och synas för att få mat och uppmärksamhet, tror jag. Jag var ganska omättlig på bekräftelse.

Och det där behovet hade ett finger med i spelet när hon valde sin första yrkesbana. Som kock.

– Mamma hade inte riktigt tid att berömma oss barn eller hjälpa oss med en inriktning. Jag ville bli astronaut, men insåg att det inte skulle gå i en handvändning i lilla Laholm där jag växte upp. Men eftersom jag gillade att vika servetter sökte jag in på en restaurangutbildning. Och när en av lärarna där sa att jag hade talang för matlagning sög jag i mig det som en svältfödd. ­Något sådant hade ingen sagt till mig förut.

My Feltds mamma jobbade undercover

Så hon lagade mat. I London, i Stockholm. Sedan blev det sötsaker och så småningom tv. My verkar sträcka sig efter allt hon tycker är roligt och alla verkar vilja ta emot henne och hennes idéer. Man tror på My Feldt.

Hur blev hon så modig och frimodig?

– Mamma var världens modigaste på många sätt. Hon hade bland annat som hobby att jobba undercover för polisen. Hon lämnade oss sju barn hemma och jagade bovar. Vi bodde i ett område med skumma typer omkring oss. Mamma tipsade polisen, följde efter olika typer och såg till att de åkte fast.

Läs även: Frida odlar tusentals färgglada dahlior: ”Ju fler jag plockar, desto mer blommar de”

– När mamma sen var borta undrade vi om de här berättelserna verkligen var sanna och då hörde en gammal polischef av sig. Jovisst, det var sant, och han hade mycket att berätta om mamma och hur hon hjälpte polisen.

– Men hon var ängslig på andra sätt. Hon hade aldrig vågat köpa ett hus, inte följa någon dröm, tror jag.

Toapapper för 67 000

Mamma Ulla-Britt blev bara 60 år, och My skriver kärleksfullt om henne i sin bakbok Rullrån och tankebrus. Om hur hon köpte Risifrutti för mormors arv för att ge lite lyx till barnen, planerade att baka och frysa in tårtor till sin egen stundande begravning och hur hon vände och vred på varje krona.

– Vi var fattiga, men annars kanske jag hade blivit en riktig skitunge. Det är därför jag ibland blir nervös för mina egna barn. Jag vill ju ge dem sådant som jag saknade och kanske gör jag dem en otjänst. Men för mig är det lyx att inte behöva välja den billigaste ­osten i affären.

Hon är inte noga med pengar – ibland har man, ibland inte. Att ta miljonlån för att bygga Skolberget har varit hisnande, men i henne finns något som säger att allt ordnar sig.

– Jag har ju fått mig en och annan chock av det här bygget. Allt kostar ju så förfärligt mycket! Efter bara två veckor hade det gått åt toapapper för 67 000 kronor. Det hade varit vettigt om man fick lära sig mer om att driva eget redan tidigt i skolan, tycker jag. Det hade alla haft nytta av.

Läs även: Laura byggde tiny house på 15 kvadrat: ”Jag kan vad jag vill”

Tänker aldrig efter

Hon har fått sig till livs att ingenting i livet är farligt. Vill man något ska man testa det. Och arbetet med drömprojektet Skolberget beskriver hon som kaotiskt mestadels. Alla var nya på jobbet, inte minst hon själv.

– Efter första öppningshelgen stod det hundra sopsäckar bakom planket där, säger hon och pekar in bakom huset. De kom bara och hämtade en gång i veckan, så de fick stå där …

Men hon lär sig hela tiden, växer med sitt stora uppdrag. Och trots allt kaos hon beskriver känns stället genomtänkt, färg och form välplanerat och väl avvägt.

– Nej, men det är det absolut inte, utbrister hon. Jag har aldrig något klart för mig och tänker aldrig efter. Aldrig! Jag bara kör.

Följarna donerade porslin

Hon berättar om hur hon ­beställde färg till hela det nya köket och ändrade sig kvällen innan det skulle målas. Och om när hon köpte kakel och valde första bästa gula för att ”gult kakel nog kan vara coolt”.

– Folk hör av sig och frågar var man kan få tag i just det kaklet och jag svarar: Googla ”gult kakel” så är det det första som kommer upp! (Vi testar och det verkar stämma.)

Hon skrattar när vi beundrar hennes kaffekoppar och fat. Alla olika, alla gamla.

– Ja, pengarna tog slut och jag hade inte råd att köpa porslin till restaurangen. Så tänkte jag på hur många som har ojämna serviser de inte använder. Så jag vädjade på mitt Instagram: ”Är det någon som har gamla koppar och fat över som de vill donera till vår restaurang?” Och jag fick in massor! Förutom att det är väldigt fint så är det också ­roligt att de bär på en massa historia och nostalgi.

Läs även: Från ödehus till Sveriges mysigaste hem: ”Vi har kört landet runt för att hitta rätt material”

En sorts crescendo på ett och ett halvt års byggande, ­röjande, pengakrisande och stönande var skördefesten på Skolberget i slutet av augusti förra året. Skörden av inte bara frukt och grönt, utan även av hårt arbete och investeringar i drömmar skulle plockas och njutas av.

– Min läkare som var en av besökarna sa: ”Du är hög på adrenalin, du kan inte bara vara ledig nu utan måste trappa ner långsamt.”

Blev du lite hög?
– Jag var rätt så hög, ja. Jag blir det när drömmarna slår in. Och det här var ett sådant tillfälle.