Axel, 19, låter inte cp-skadan vara ett hinder: ”Min största svårighet är att jag inte kan se några svårigheter”

Framåtandan, livsgnistan och glimten i ögat går det inte att ta miste på. Axel Rosenkvist från den lilla byn Ottarp i norra Skåne är grabben som inte bara trotsat läkarnas hårda dom. Oräkneliga gånger har han dessutom sett till att omgivningens fördomar kommit på skam.

– Läkarna som trodde att jag aldrig skulle kunna gå hade helt enkelt fel, säger han med ett leende. Jag sprang inte bara tävlingen Blodomloppet på två timmar. Jag släpade dessutom på en tolv kilo tung gåstol hela sträckan.

Just nu läser Axel ekonomiprogrammet vid riksgymnasiet i Kristianstad där han bor i veckorna. När vi träffas är han hemma hos föräldrarna på Ottarps torp i norra Skåne där han växt upp och fortfarande bor på helgerna.

Läs även: Hans är rullstolsburen PT: ”Det finns inte några hinder, bara möjligheter”

– Det var väl ingen som direkt kallade mig cp-skadad i skolan, men jag fick ofta höra det som ett skällsord i negativa sammanhang och det hände att man härmade min gångstil och sparkade på min rullstol.

– Fast egentligen hade det inte varit fel om de kallat mig det – jag är ju cp-skadad, säger han med ett skratt.

Det hjärtliga skrattet, humorn och förmågan att se allt från den ljusa sidan är kännetecknande för Axel. Det och hans envishet och tro på att allt är möjligt har gjort att ­befinner sig där han är idag.

Föddes med dyskinetisk cerabral pares

Han kom till världen en januaridag 2006 som yngste son till Lisa och Jonas Rosenkvist.

– Vid förlossningen förlorade jag en del av moderkakan och det fick till följd att Axel föddes med dyskinetisk cerebral pares, berättar hans mamma.

Det innebär att han har en hjärnskada som påverkar hela hans kropp. Han har spastiska symtom som gör att han har svårigheter att kontrollera sina rörelser.

– Läkarna sa att det var en ovanlig form av cp-skada och det var det som gjorde att de trodde att han aldrig ens skulle kunna lära sig att prata.

Läs även: Oscar överlevde cancern men förlorade livsglädjen: ”Tennisen blev min räddning”

Trotsade läkarnas prognos

Axels liv hängde på en skör tråd i samband med förlossningen. Sjukhuspersonalen fick återuppliva honom ett flertal gånger under de första dygnen av hans liv.

Men hans huvud var det inget fel på och det visade Axel genom att steg för steg börja trotsa läkarnas prognos. Först lärde han sig prata och sedan såg hans föräldrar till att han utifrån sina förutsättningar fick pröva på saker som han liksom alla andra barn var nyfiken på.

När han var sex år började han med brottning i Hästveda brottningsklubb.

– Det gick bra eftersom jag hade en tränare som tillät att jag fick börja brottas mot mina motståndare i knästående ställning.

Men efter två–tre år fick han en ny tränare som inte tillät några undantag från ­reglerna och Axel tvingades sluta.

– Det var tråkigt. Jag förstår att jag inte hade fått tävla. Men jag hade väl kunnat få fortsätta träna med de andra i klubben.

Läs även: Aron Andersons makalösa äventyr – för barnens skull: ”Dragit in omkring 13 miljoner kronor”

Elever härmade och hånade

De första åren gick Axel i skolan i Hästveda, i en vanlig låg- och mellanstadieklass. Det gick bra. Han möttes inte av några nedsättande kommentarer på grund av sin funktionsnedsättning.

– Till viss del kanske det berodde på att du hade en respektingivande två meter lång personlig assistent, säger hans mamma med ett leende.

Det var när han började i årskurs sju på högstadiet som det blev problem. En grupp elever använde uttrycket cp-skada som ett skällsord så att han hörde det.

– Det var inte så roligt att höra sin diagnos som ett skällsord tre gånger om dagen.

Värst var det när andra elever härmade hans sätt att gå och öppet hånade honom. Under det året ville han inte gå till skolan. Han flydde in i datorspelens värld.

– Det blev min fristad. Där slapp jag tänka på skolan, skolkamraterna och alla elaka kommentarer.

Blev vän med sin mobbare

Vändpunkten kom strax före sommarlovet mellan sjunde och åttonde klass. Läraren gav eleverna uppdraget att skriva ett ”sommarprat” som de skulle hålla inför hela klassen.

– Då tog jag chansen och skrev ett 13 minuter långt sommarprat om hur det är att födas med en cp-skada och hur ledsen jag blev när jag hörde det som ett skällsord.

Medan Axel berättade om sitt liv var det knäpptyst i klassrummet.

Läs även: Golfproffset Caroline efter amputationen: ”Jag skulle aldrig vilja återvända till livet på två ben”

– Man kunde ha hört en knappnål falla till golvet. Och jag såg att läraren grät, berättar han.

Efter den dagen blev det en märkbar förändring. Eleverna i hans klass slutade kalla saker de inte gillade för ”cp” och han blev bästa kompis med en av killarna i gänget som tidigare mobbat honom.

– Han blev min bästa vän efter sommarlovet. Vi satt alltid bredvid varandra i klassrummet där­efter och vi hjälpte varandra med skoluppgifterna under hög­stadiet.

Spelar el-innebandy och rullstolshandboll

Efter brottningen hittade han dessutom andra idrotter han kunde hålla på med. Axel är idag aktiv i el-innebandy där han spelat i serie för
FIFH (Föreningen för idrott för handikappade) i Malmö.

Han har även spelat i VM i el-innebandy i Gävle och varit på turneringar i Danmark.

– I VM vann vårt lag vår klass, berättar han.

Axel står i mål och trots att han inte kan greppa bollen och har ofrivilliga rörelser i armarna är det en perfekt ­position för honom. Han har blixtsnabba reaktioner och kan mota bollen.

– El-innebandyn har betytt jättemycket för din utveckling, säger hans pappa Jonas som följer med sin son på träningar och matcher. Det är dessutom en bra gemenskap. Alla pratar med alla.

Dessutom spelar han rullstolshandboll två gånger i veckan och går på gym regelbundet.

– Parallellt med plugg och fester, säger han med ett leende.

Läs även: Hedvig och Anna fick båda bröstcancer: ”Genom sjukdomen hittade vi tillbaka till vår starka vänskap”

Vill bestiga Kebnekaise

För ett par år sedan väcktes tanken hos Axel på att börja föreläsa för att motverka fördomar, förutfattade meningar och okunskap om
cerebral pares.

– Jag möter det själv dagligen. När jag nyligen var i en affär och handlade vände sig kassörskan till min assistent istället för till mig och frågade: ”Är han nöjd?”

– Ibland kan folk prata bebisspråk med mig eller säga till min assistent: ”Vad duktig han är.” Det gör mig både arg och ledsen.

Det senaste året har han föreläst för skolor, företag, organisationer och idrottsföreningar. Hittills har han hållit ett tiotal föreläsningar och fler är inbokade.

– Det är det jag vill jobba mer med i framtiden.

Han tänker dessutom fortsätta utmana sig själv och omgivningens förväntningar. Hans nästa mål är att hoppa fallskärm och han vill om fem–tio år bestiga Kebnekaise.

– Jag ska inte gnälla trots mina svårigheter. Det finns de som har det betydligt ­värre. Jag brukar säga att min största svårighet är att jag inte kan se några svårigheter.