Kristina Ohlsson vill inte skriva mörka deckare: ”Det skulle vara outhärdligt”

Strax utanför Kungshamn ligger det natursköna före detta fiskeläget Hove­näset där gamla sjöbodar och sekelskifteshus samsas med varandra. Denna bohuslänska juvel har blivit Kristina Ohlssons fristad, inte bara på sommaren utan faktiskt året om.

Kristina har en långvarig relation till platsen. I hennes tidiga barndom ägde farföräldrarna ett sommarhus på Hovenäset. En vecka varje sommar kom Kristina dit på besök.

– Jag älskade att vara där. När jag var åtta år sålde farmor och farfar huset. Men jag slutade aldrig att tänka på ­Hovenäset. När jag var 35 åkte jag på eget bevåg tillbaka dit. Det var lite som att söka upp någon som man varit kär i ­under flera decennier.

Läs även: Malou von Sivers: ”Jag har lärt mig av min svärmor hur jag inte vill vara”

– Tänk om Hovenäset inte är så som jag kommer ihåg det, våndades jag. Men det var exakt så fantastiskt som jag mindes det. Platsen väcker fortfarande samma känslor inom mig. De där obegripligt smala gränderna rymmer så mycket stillhet och så mycket idyll.

– Sådana här tvåfiliga motorvägar existerar inte där, säger Kristina med en menande blick på den hårt trafikerade innerstadsgatan invid uteserveringen som vi sitter på.

Strindberg-serien utspelar sig på Hovenäset

Efter flera år som sommar­hyresgäst på Hovenäset hittade Kristina, efter enträget letande, ett hus till försäljning som uppfyllde alla hennes ­kriterier. 2022 skrev hon på köpekontraktet.

– Det var ett äventyr att bli husägare eftersom jag aldrig tidigare hade ägt ett hus. Jag visste från första början att jag inte ville ha ett renoveringsobjekt. Det där med renoveringar intresserar inte mig. Visserligen har jag låtit göra en massa ytrenoveringar, men det är ju relativt enkla ­ingrepp. Jag köpte ett väldigt snällt hus där allting bara funkar. Därför är det aldrig någon startsträcka när jag kommer dit.

Numera kan såväl bofasta som besökare på Hovenäset slå följe med Kristina på rundturer genom det litterära landskap där hennes Strindbergserie utspelar sig. Bland kobbarna och skären på Hovenäset bor nämligen Kristinas huvudkaraktär August Strindberg som liksom sin upphovskvinna har tagit sin tillflykt dit från Stockholmsbruset.

Kalla fötter inför utgivningen

Att han delar namn med den svenska litteraturhistoriens okrönte kung är ganska anmärkningsvärt, särskilt som Kristina inte hade någon djupare relation till hans namne när hon döpte honom.

– Nej, att jag inte är något Strindberg-fan är väl det pinsammaste av allt. Namnet August Strindberg bara kom till mig. Jag provade att döpa om honom till Lindberg, Eriksson, Nilsson eller Svensson, men hur jag än vred och vände på det var Strindberg det efternamn som kom tillbaka till mig.

– Jag resignerade och tänkte: ”Okej, du vinner, då får du heta det. När jag har skrivit klart ändrar jag.” Men eftersom jag boken igenom hade gjort en grej av Augusts namn och hur människor reagerade på det bestämde jag mig i slutändan för att behålla det.

Läs även: Läckbergs är fortfarande lika kära: ”Skickar tre tusen sms per dag till varandra”

Inför utgivningen av den första romanen i deckarserien fick Kristina likväl kalla fötter.

– Om romanen blir sågad av recensenter och läsare kan jag få utstå elakheter för att jag har döpt min romankaraktär efter Sveriges främsta författare, tänkte jag räddhågset. Lyckligtvis hände inte det alls. Min sista stora skräck var hur Strindbergsällskapet skulle reagera. Jag trodde att de skulle ogilla mitt tilltag. Men efter några år hörde de av sig och ville lotta ut böckerna i samband med en tävling. Då kände jag att jag hade fått deras förlåtelse.

Förtjust i sin egen huvudkaraktär

När vi träffas har Kristina precis firat att den senaste boken i serien, Nattankare, passerat en miljon sålda exemplar – och det dubbelt upp. Först med champagne och delikatesser på Hovenäset tillsammans med ett par vänner och sedan med hela förlaget som bjöds på egengjord jordgubbstårta i Kristinas Stockholmslägenhet.

Hennes protagonist August är liksom Kristina själv en stor bakningsentusiast. Han besitter dessutom en rad andra tilldragande personlighetsdrag. Kristina har sagt att hon är svårt förtjust i honom. När jag undrar om hon i August har modellerat fram sin personliga idealman brister hon ut i skratt.

– Det är svårt att frångå sina egna preferenser. För mig är inte August i första hand en snygg karl. Det som gör honom intressant är att han har en naturlig pondus och är trygg. Han kan också skratta åt sig själv och vara fumlig. Och så är han lite nördig med sitt bakande. Det är enligt min mening väldigt attraktiva egenskaper hos en man.

Kristina Ohlsson håller privatlivet för sig själv

Att prata om sin egen relationsstatus tycker dock Kristina börjar bli lite tröttsamt.

– För en del år sedan gjorde jag en intervju om mitt singelskap eftersom jag tyckte det var så konstigt att många söker tvåsamhet till varje pris. Jag har haft längre relationer, även sedan den artikeln publicerades, men hur jag har det idag behåller jag för mig själv.

Hon får som hon vill. Vi vänder tillbaka till författarskapet. Huvudpersonerna i Kristinas nuvarande roman­serie må ha smärtsamma erfarenheter med sig i bagaget, men där vi möter dem i böckerna befinner de sig på en ­harmonisk plats i livet.

– Ja, om man dyker rakt in i deras universum är allting väldigt gulligt och sockersött och så ska det vara. Jag ser mina böcker som en kontrast till det kompakta globala mörker som vi lever i för närvarande. Ge mig en ljusare värld så mörkar jag ner Strindberg-universumet. Annars kommer jag att öka kontrasten ännu mer. Det skulle vara outhärdligt för mig att sätta mig ner och skriva en mörk deckare i nuläget. Jag skulle inte fixa det, konstaterar Kristina.

Läs även: Anita är både kassörska och deckarförfattare: ”Jag får många idéer från butiken”

Jobbade på Säpo och UD

Hon, vars fingrar normalt sett glider lätt över tangentbordet, fick det för ovanlighetens skull motigt med skrivandet i samband med Rysslands invasion av Ukraina 2022.

– Jag har jobbat med konfliktfrågor innan och även bott i länder där det pågått krig. Men när krigsutbrottet i Ukraina skedde kändes det för första gången som att någonting liknande skulle kunna hända här i mitt eget land. Det störde kreativiteten. Plötsligt fanns det något mycket mer existentiellt att förhålla sig till.

Under Kristinas år som analytiker på bland annat Säkerhetspolisen, UD och Försvarshögskolan knöts många vänskapsband som alltjämt består. De gamla vännerna jobbar fortfarande kvar inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Själv var Kristina inte ens 30 år fyllda när hon började tvivla på om hon valt rätt yrke. Sommaren 2007 nådde hon ett vägskäl där allt ställdes på sin spets.

– Jag hade en tung period på jobbet med dåligt ledarskap där jag kände att jag inte hade något att sätta emot. Vad i livet kan ge mig mer än jobbet just nu? frågade jag mig. Skrivandet, löd svaret. De åtta sista dagarna av semestern började jag som i feber skriva på det som skulle bli min debutroman Askungar. Det var mitt första riktiga försök att skriva klart en roman.

Kristina Ohlsson drabbades av svår sjukdom

Snart var inte bara boken utan också det första förlagskontraktet i hamn. Men att ha författandet som hobby vid sidan av ett krävande heltidsarbete blev med tiden väl ­mastigt. 2012 bestämde sig Kristina för att hoppa av ekorrhjulet och satsa helhjärtat på skrivandet.

Förväntansfull inför karriärskiftet återvände hon till Stockholm efter ett års stationering i Wien, för att bara tolv dagar senare hamna på sjukhus golvad av en lömsk sjukdom som resulterade i växande lymfkörtlar, vatten i lungorna och andningsproblem. Akut cancer, gissade läkarna.

– Jag undrade om jag skulle falla på mållinjen nu när jag äntligen hade den där fria vardagen som jag hungrade efter inom räckhåll. Det var en otrygg limbo jag svävade i innan man till sist kom fram till att jag drabbats av en streptokockinfektion, minns Kristina.

Efter skrämskottet blev det ännu viktigare för henne att fylla sina vakna timmar med meningsfulla aktiviteter, så som att skriva. Men även om Kristina älskar att sitta vid ­datorn och fantisera fram nya historier är hon mån om att inte fullständigt gå upp i sina romankaraktärer.

Läs även: Musikalstjärnan Tuva B Larsen: “Det jag gör nu är det jag alltid drömt om”

– Skrivandet får aldrig bli det enda viktiga. Det vore förfärligt. Jag vill ha ett rikare liv än så. Det är bara att tugga i sig att det finns tråkiga inslag också, men jag tänker att man har en skyldighet gentemot sig själv att försöka balansera det där genom att göra saker som man tycker är roliga.

Det hon framför allt prioriterar, när hon i rask takt har fått ur sig sitt arbetsbeting på tio sidor skriven text per vardag, är sociala kontakter.

– Jag tycker det är vansinnigt roligt att samla vänner på middag och själv planera och laga maten.

I periferin finns också en stor familj bestående av två föräldrar, fyra äldre halvsyskon, en lillebror och hela 15 syskonbarn, varav några ibland kommer upp till Stockholm och hälsar på faster/moster Kristina.

– Det är relationer som jag vårdar väldigt ömt. Mina storasyskon är mellan 11 och 15 år äldre än mig och min lillebror är ett år yngre. Det är härligt att tillhöra en så stor och spretig familj eftersom det finns många att upptäcka som personer och odla relationer med. Jag är jättenära vissa av mina syskon och mindre nära andra, vilket blir helt odramatiskt i en så stor grupp.

Stort intresse för att fotografera

Oddsen för att familj och vänner framöver kommer att få sig en musikkonsert till livs hemma hos Kristina är nog dessvärre nästintill obefintliga. När vi sågs i Kristinas ­lägenhet 2016 hade hon precis införskaffat ett piano med ­intentionen att återuppta barndomens pianospelande.

– Ja, jag lät till och med stämma pianot. Sedan kände jag bara att det är en fantastisk möbel, men jag ska inte spela på det. Däremot har jag gått en fotokurs och lärt mig att fotografera med system­kamera. En sorg när jag började skriva på heltid var att jag tappade skrivandet som hobby. Nu när jag har det som yrke längtar jag inte längre ­efter att skriva på semestern. I stället älskar jag att ta med kameran på mina resor så att jag kan ta kul bilder.

Tacksam för sin stabila ekonomi

På Instagram lägger Kristina upp en del av sina välkomponerade foton från olika resmål. Eventuellt blir det i framtiden ett bostadsköp utomlands. Kristina är i den angenäma situationen att hon har anledning att fundera över vad hon vill investera sitt kapital i. De stora försäljningsframgångarna såväl ­nationellt som utomlands har gjort henne förmögen.

– Det är en sådan fet överraskning att det liknar ingenting. När jag började som författare var jag bara så jäkla lycklig över att folk ville läsa det jag hade skrivit. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag också skulle tjäna otroligt mycket pengar på det.

– Att påstå att det inte finns någon koppling mellan pengar och lycka tror jag är ganska vanskligt och därtill en brist på ödmjukhet. Jag upplever en stor grundtrygghet i att min ekonomiska situation känns väldigt stabil.

Läs även: Robert Wells: ”Det finns ingen AI som kan ersätta en livekonsert”

I dagsläget finns Kristinas böcker utgivna i nära 40 länder. Kanske kan ännu ett land snart adderas till listan. Direkt efter intervjun ska hon nämligen vidare till ett möte med sin agent och en utländsk förläggare. Innan hon rusar ner i tunnelbanan får hon svara på frågan om hur hon ser på den här fasen av livet där hon så smått närmar sig 50 och har ett 30-tal böcker under bältet.

– Jag har alltid sökt mig till sådant som jag varit nyfiken på, lockats av och trott varit rätt för mig. Det har varit min drivkraft. Nu när jag har nått en platå där jag trivs vill jag inte fortsätta söka för sökandets skull. Det är möjligt att jag sitter här om fem år och säger att jag är redo för något annat, fast just nu är jag väldigt nöjd med tillvaron eftersom jag känner att det finns så få gränser för mig. Visst vill jag fortsätta vara nyfiken och testa nya saker, men jag längtar inte efter några stora förändringar.