Musikalstjärnan Tuva B Larsen: “Det jag gör nu är det jag alltid drömt om”

Att köra vägen som leder längst ut på Värmdö, där Tuva Børgedotter Larsen bor tillsammans med sin familj, känns som att komma till ett semesterparadis. Träden har slagit ut, markerna är täckta av gräs och knoppiga syrener, liljekonvaljer och midsommarblomster är på väg att slå ut.

Jag har bara hunnit parkera bilen när Tuvas sambo Philip Jalmelid sticker ut huvudet genom ytterdörren och ropar välkommen. Strax därefter dyker Tuva upp, trendigt klädd i denim från topp till tå.

– Du får ursäkta röran, ­säger Tuva när vi har kommit in, samtidigt som hon snabbt krafsar ihop några pärlplattor och pärlor från matbordet där sonen Edwald suttit några timmar tidigare och pärlat.

När vi senare sitter ner vid samma bord ­berättar Tuva att familjen som bodde här tidigare knappt hade några prylar framme alls. Hon kan inte förstå hur vissa familjer kan ha sådan ordning.

Utnyttjade inte staden

Att det blev just på Värmdö som Tuva och Philip köpte hus för nästan sex år ­sedan beror främst på att ­Edwalds storebror Adrian har sin mamma boende här i närheten.

– Eftersom Adrian bor varannan vecka hos oss ville vi gärna bo nära hans mamma. Men grejen är att redan innan jag träffade Philip så hade jag funderat på att flytta ut hit. Jag bodde då vid Midsommarkransen i stan och upplevde att jag inte levde Stockholmslivet. Jag flyttade till Stockholm för att jobba, men har egentligen aldrig utnyttjat det en stad har att erbjuda.

När Tuva väl var ledig sökte hon sig inte in till stan utan snarare till lugnet och tog ­gärna bilen för att åka iväg och åka skidor eller göra ­någon annan aktivitet.

Läs även: Sanna Nielsen är glad att hon och sambon väntade med barn: “Vi har hunnit lära känna varandra väldigt bra”

Så känner inte Tuva numera. Det här huset längtar hon sällan bort ifrån. Här, med den stora gräsmattan och ­skogen precis intill knuten, kan hon se framför sig hur pojkarna växer upp, spelar boll och trivs.

– Jag vill att de ska ha en liknande uppväxt som den jag hade där man kan ha dörren öppen och bara springa ut barfota.

Musikalisk familj

Tuva har bott i Sverige sedan 2010, men hon växte upp i Norge, på en timmergård från 1600-talet ”mitt ute i ingenstans”. Hon berättar att det tog minst en halvtimme att köra till närmaste skola eller affär.

– Det enda jag kan sakna därifrån är lite höjd. Jag tror vi bodde ungefär 700 meter över havet. Men hela min ­familj, mina bröder, föräldrar, kusinbarn och mormor bor kvar där, så vi åker ofta och hälsar på.

Läs även: Evelyn Scala Schreiber: “Min farmors farmor rymde med cirkusen för att bli fri”

Tuvas mamma och morfar spelade piano och hon har fått berättat för sig att hennes farmor och farfar sjöng en hel del.

– Farfar var en sådan person som älskade att ställa sig upp och sjunga vid olika bemärkelsedagar. Han hade en förkärlek för Evert Taube, Hylands hörna och Oscarsteatern.

Farfar hade uppskattat premiärerna

Tuva kan ibland tänka på hur det hade varit om hennes farfar fortfarande hade levt och hunnit se henne spela de stora rollerna på Oscarsteatern, först i Så som i himmelen och sedan i Änglagård – två av teaterns mest hyllade och sedda musikaler.

– Han dog medan jag fort­farande gick på scenskolan, men jag är säker på att han hade uppskattat att gå på ­premiärerna, säger Tuva.

Hon berättar att hon har hittat gamla glas från den ­anrika Stockholmsrestaurangen Gyllene freden som hennes farfar köpt på sig och hon har fått veta att han brukade åka dit och sätta sig där i hopp om att få se någon av de stora, som Cornelis Vreeswijk eller Evert Taube.

– Istället köpte han med sig de här souvenirerna, säger Tuva och skrattar.

Kärlek med ett brak

När Tuva och Philip träffades i samband med auditions för Så som i himmelen 2019 hade de bara setts någon gång tidigare. Men båda hade koll på varandra och varandras tidigare produktioner.

Privat, när de båda hade fått huvudrollerna och repetitionerna väl var igång, befann sig både Philip och Tuva vid ett vägskäl i livet.

– Redan i ett tidigt stadium kände Philip och jag att det fanns något speciellt mellan oss, men situationen var komplicerad då Philip hade ett barn sedan tidigare. Men vänskapen övergick till kärlek ”med ett brak”.

Fastnade för Philips charm

Tuva minns tydligt vad det var hon fastnade för.

– Jag tyckte att han var ­väldigt charmig och jag fängslades av hans disciplin rent yrkesmässigt. Jag fastnade också för hans humor. Han fick mig att skratta väldigt mycket och så är det än idag.

Tuva berättar att de i lediga stunder bara vill fly till tystnaden och ensamheten.

– Vi kan ha väldigt kul på scen och älskar att stå i centrum, men sedan drar vi oss ­gärna undan.

Läs även: Robert Wells: ”Det finns ingen AI som kan ersätta en livekonsert”

I början av relationen var det minst sagt en omvälvande tid med inslag av alla slags känslor. Till en början höll de sin relation hemlig. Tuva ­tyckte det var lite pinsamt att berätta för kollegorna att de hade fallit för varandra.

Men de flesta i ensemblen visste redan. Deras kärlek gick inte att ta miste på och deras chef lär ha sagt: ”Jag må vara gammal, men jag är inte dum i ­huvudet!”

Rösterna passar

I augusti 2025 fylls Dalhalla av melodierna från musikalen Chess när en exklusiv konsertversion intar landets vackraste utomhusscen. Åter ska Philip och Tuva stå på scen tillsammans.

– Det känns som ett jätte­roligt och spännande projekt, inte minst för att vi får göra det tillsammans. Philip är min favoritkollega. Våra röster passar så väl ihop, om jag får säga det själv, och vi sjunger alldeles för lite tillsammans!

Senare i höst kommer Philip att göra Sverigeturné med Från Broadway till Duvemåla samtidigt som Tuva ska spela Kristina från Duvemåla i Sundsvall. Under sådana här perioder får Edwald, och även Adrian emellanåt, åka med sina föräldrar på jobb och vid andra tillfällen ställer Philips eller Tuvas föräldrar upp som barnvakter.

Svårt att vara artist och förälder

– Det här med artistliv och rollen som förälder passar inte alltid jättebra ihop och det är ett organisationsprojekt som heter duga. Det går men det krävs lite kreativitet.

Tuva har hittills inte ­lidit av någon scenskräck, men hon berättar att för några år sedan så ”nosade” hon på något som många nog skulle klassa som prestationsångest eller rädsla för att möta sin publik.

– Framför allt under första året med Änglagård. Jag spände mig bara mer och mer och till slut var jag så spänd i hela axelpartiet att det inte längre gick att sjunga.

Gick till prestationscoach

Tuva fick gå i samtal hos en prestationscoach som vanligtvis pratar med idrottsutövare.

– Han gav mig redskap och pratade om vad som är ett hållbart sätt att leva. Det var inget hokus pokus eller något som man egentligen inte ­redan vet, men de där samtalen hjälpte en hel del. Men premiärer innebär alltid en enorm nervositet för mig. Alla har jobbat mot ett och samma mål, man har så mycket att bevisa och man vill inte göra någon besviken.

Svårare släppa kontroll

Tuva säger inte att hon hade velat vara barn livet ut, men däremot kan hon önska att flera av de där egenskaperna man hade som barn skulle kunnat få vara kvar.

– Jag tror det hade varit bra att hålla i flera av de där egenskaperna, till exempel ett barns förmåga att vara när­varande, förmågan att kunna koncentrera sig på enbart det som händer just nu. Men ­också den där extrema glädjen barn kan uppleva för små­saker, säger Tuva.

Läs även: Rickard Söderberg om sin stora livsstilsförändring: ”Jag valde att leva”

Hon berättar hur Edwald senast igår lyckades få över en pingisserve på det nya pingisbordet som de just hade ställt ut på gräsmattan.

– Man kunde nästan se hur han växte två centimeter av stolthet.

Vi konstaterar också att det är svårare att få till det där skrattet som gör att man kiknar som vuxen än när man var barn. Kanske beror det på att man som vuxen har svårare att släppa kontrollen, men också att man har en ökad medvetenhet kring hur mörkt det ser ut i vår omvärld.

– Men det är just därför man behöver musiken och ­teatern, människor behöver glädjen och ljuset mer än ­någonsin.

Liten men stark

Sonen Edwald hade en tuff start på livet. När Tuva var gravid i vecka 25 satte värkarna plötsligt i gång och sedan gick det snabbt.

– Han vägde väldigt lite, men var stark. Livet hängde i ett tunt litet snöre varje dag, ett snöre som med tiden blev ganska bastant. När det händer saker och mattan dras undan vet man att man klarar av mer än man tror som människa.

Plötsligt stannade hela ­Tuvas värld upp. Allt som låg framför fick avbokas och därefter påbörjades en speciell och tuff resa.

– Man blir så enormt ödmjuk inför sådant som sker i livet som man inte kan råda över. Jag fick på ett smärtsamt sätt uppleva hur lite man kan styra över i sin tillvaro. Den där tiden är den absolut värsta och bästa tiden i mitt liv samtidigt och jag blev rejält omskakad. Händelsen har dessutom gett mig perspektiv på det mesta i livet. Man måste lämna allt i läkarnas händer och kan bara ta kontroll över det som går. I mitt fall var det kunskap – jag läste på så mycket som möjligt om för ­tidigt födda barn och eventuella komplikationer.

Tuva och Philip fick växeldra varandra under den här perioden, när den ena blev svagare fick den andre bli ­starkare.

– Man måste få tillåta sig att falla, säger Tuva.

Oroliga månader

– När man får ett barn som föds för tidigt innebär det många dubbla känslor. Man känner sig extremt lycklig för sitt barn samtidigt fylls man av en rädsla för hur allt ska bli och en sorg över att aldrig få se sin mage växa, att förlossningen kom så plötsligt och att man kanske inte får amma.

Läs även: Lill Lindfors tackade nej till USA: ”De fattar inte vad jag håller på med”

Idag mår ­Edwald lika bra som vilket annat barn som helst. De blev kvar två och en halv månader på sjukhuset, därefter hade de hemsjukvård.

– De här oroliga månaderna ledde till ett slags utbrändhet hos mig. Jag blev så fruktansvärt trött och det är först ­under de senaste två åren som jag upplevt att den gamla ­energin åter är tillbaka.

Hur känner du idag inför mammarollen?

– Ibland känns det som att jag vet exakt vad som gäller, men i vissa stunder kan jag tänka att jag inte vet vad jag har gett mig in på. Vem har gett mig ansvar för den här människans liv? Men man gör så gott man kan och jag tror att jag är hyfsat bra på att läsa av min son. Så länge han är glad och en schyst kille så tänker jag att vi säkert gör något rätt.

Vid sidan av jobbet vad gör du helst då?

– Vi försöker att vara ute så mycket som möjligt. Förut hade vi båt, men vi sålde den för vi kände att vi behövde lägga pengarna på rätt ställe. Det var en vacker båt, men den var gammal och krävde sin tid. Det blev ytterligare ett projekt som hängde över oss.

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Drömmar förändras med tiden. Det jag gör nu är det jag tidigare drömt om. Jag känner mig väldigt nöjd med tillvaron som den är just nu. Jag minns när jag gick i korridoren på sjukhuset och tittade ut genom fönstret och såg några barn som åkte pulka i en liten backe. Då tänkte jag: ”Bara jag får se min son åka pulka någon gång, då kommer jag vara lycklig.” Nu får jag se honom vara glad och spela boll eller leka varje dag.