Sanna Nielsen är glad att hon och sambon väntade med barn: “Vi har hunnit lära känna varandra väldigt bra”

Det har gått tjugo år ­sedan Sanna senast var en av de medverkande artisterna i Diggiloo.

– Jag var med år 2003 då man bara gjorde tre föreställningar i Båstad och därefter år 2005, så det var ett tag sedan jag var med. Diggiloo har ju ­utvecklats enormt mycket ­sedan dess och även om jag fått förfrågan om att vara med flertalet gånger så passade det in i livet väldigt bra just nu.

Jessica Andersson är en av de artister Sanna känner bäst. Förutom att de tävlade i Melodifestivalen samma år så var hon också med de första gångerna med Diggiloo. Övriga artister har hon träffat någon gång, åtminstone när de gästat Allsångsscenen då hon fortfarande var programledare.

Läs även: Jojje Wadenius om en kärlekslös uppväxt: ”Jag kan inte minnas att någon kramade mig”

Sjöng alltid under ungdomen

Musiken har aldrig någonsin känts som ett jobb för ­Sanna.

– Det har varit en ynnest att få hålla på med något som jag mår så bra av. Så har det varit ända sedan jag var liten. Oavsett om jag kom hem från ­skolan och kände mig ledsen eller glad så sprang jag in på mitt rum, stängde dörren och sjöng. Vad musiken gjorde med mig som litet barn är det samma idag som vuxen. Det är inte mitt jobb, snarare mitt liv.

Hittar nya dörrar

Sanna har testat på det mesta som går inom sin bransch, allt från Mello till musikal, men hon känner sig aldrig fullärd och hittar alltid nya dörrar som går att öppna.

– Jag är enormt tacksam över allt jag har fått testa, men man kan hela tiden utvecklas ännu mer, säger Sanna.

Finns det något som Sanna skulle vilja utforska ännu mer så är det film och skådespeleri, något som hon bland annat fick mersmak av efter sin roll i musikalen Änglagård.

Läs även: Robert Wells: ”Det finns ingen AI som kan ersätta en livekonsert”

– Jag tror att det här intresset började för ungefär tio år sedan när jag var program­ledare för Mello tillsammans med Robin Paulsson. Efter det fick jag fler förfrågningar om att spela med i olika revyer och musikaler, berättar Sanna.

Återförenas med Robin Paulsson

I jul kommer Sanna och ­Robin återförenas i en gemensam show där duon utmanar förväntningarna.

– Vi har längtat efter att jobba ihop igen och nu gör vi det på vårt sätt – med skratt, musik, och en hel del själv­distans. Det blir en varm och personlig kväll där vi både bjuder på det vi kan – och ­vågar oss på det vi aldrig har gjort förut. Det känns både roligt och nervöst, säger ­Sanna.

Vad är det i skådespeleriet som lockar?

– Att inte vara jag, att ta sig an en karaktär är både roligt och befriande.

Vad finns det tid till vid sidan av artisteriet?

– Jamen, det är ju rollen som mamma. Jag har min treåring där hemma och han är med mig överallt. Att vara mamma till Gibson är den ­absolut viktigaste uppgiften jag har. Jag har inte tid för en massa andra intressen och vill inte göra något annat än att vara med honom. Jag trivs ­väldigt bra som mamma.

Hur vill du beskriva dig själv som förälder?

– Jag kan fortfarande undra var handboken för hur man sköter ett barn finns. Jag trodde jag skulle vara en sådan där förälder som bara skulle tycka att allt kändes naturligt och att jag skulle veta exakt vad jag skulle göra i varje liten ny situation som kan uppstå med ett barn. Men nej, det blev inte alls så.

Läs även: Annika Andersson om utbrändheten, behovet av tystnad och livet just nu: ”Jag befinner mig i en perfekt ­ålder”

– Jag tycker ofta man ställer sig frågan: ”Hur gör jag nu?” Samtidigt är det skönt att veta att de flesta föräldrar faktiskt sitter i samma båt. Jag njuter verkligen av att få vara mamma till honom och vi har så roligt tillsammans. Min enda önskan är att han, när han ser tillbaka på sin barndom, ska minnas att han kunde skratta med sin mamma och pappa. Och att han alltid ska ha känt sig älskad och viktig.

Största utmaningen som förälder?

– Att tänka att man duger bra som man är och att lita på sig själv när det gäller alla ­beslut för sina barn.

Glad över att ha väntat med barn

Sanna säger att hon och ­Joakim är glada över att de väntade med att skaffa barn.

– Vi är båda lite äldre nu och har hunnit göra väldigt mycket i livet men också ­karriärmässigt. Dessutom har vi hunnit lära känna varandra väldigt bra som par. Vi vet ­vilka vi är och jag kan känna en tacksamhet över att det blev som det blev.

Giggen med sambon är roligast

De har varit ett par i nästan tjugo år nu och Sanna berättar hur hon fastnade för Jockes sätt att vara.

– Han är en mjuk och varm kille klädd som en hårdrockare. Han ser mig och vi har väldigt roligt ihop. Vi jobbar ju väldigt mycket tillsammans så trots att vi blivit föräldrar tillbringar vi en hel del tid ihop, också bara han och jag. De ­roligaste gigen är de jag gör med honom.

Läs även: Rickard Söderberg om sin stora livsstilsförändring: ”Jag valde att leva”

Familjen är det som gör Sanna som allra lyckligast, men på andra plats hamnar den typ av sammanhang, som Diggiloo, där man får möta människor och hänge sig åt musiken tillsammans.

– Det finns inget bättre, det ger mig så oerhört mycket. Ju äldre jag blir fattar jag hur ­privilegierad jag faktiskt är som får gå till mitt jobb och vara lycklig varje dag.

30 år som artist

Nästa år firar Sanna 30 år som artist och hon säger att det är roligare än någonsin att stå på scen. Hon älskar det kreativa och hårda jobbet innan ett uppträdande eller en konsert och när hon väl står däruppe på scen njuter hon verkligen.

– Det är en enorm belöning att se publiken framför sig och få leverera. Jag vet inte exakt hur ännu, men på något sätt kommer jag absolut att uppmärksamma mitt 30-årsjubileum.

Drömmer om Avicii arena

När Sanna ser tillbaka på sin karriär finns det vissa ögonblick, till exempel Eurovision, Melodifestivalen och vissa shower, som hon känner sig extra stolt över. Men hon är också stolt över att ha vågat lyssna på sin röst och det hon själv vill.

– Det är inte alltid lätt, men för mig har det varit viktigt att försöka gå på det som känns rätt i magen.

Just nu drömmer Sanna om de stora arenorna.

– Jag drömmer om att få uppträda med en ny show på Avicii arena. Det kanske inte ens händer, men man måste våga drömma stort. Och förutom mer skådespeleri drömmer jag även om att få göra monologer.

Tufft att tappa rösten

På frågan vad Sanna upplevt som det absolut värsta när hon ser tillbaka på sitt liv som artist, berättar hon om tillfället år 2019 då hon stod på scen på Hamburger börs i Stockholm.

– Det är det absolut värsta jag varit med om. Jag tappade rösten redan under andra ­låten inför en fullsatt salong.

Läs även: Lill Lindfors tackade nej till USA: ”De fattar inte vad jag håller på med”

Sanna minns att hon fick gå av scenen och där satt hon ­sedan halvnaken i behå och strumpbyxor och bara grät i sin ljudteknikers armar. Hennes röst hade gått in i väggen och hon kände att det inte fanns en chans att fortsätta showen.

– Det kändes som taggtråd i halsen när jag försökte sjunga och det var fruktansvärt tufft att inse att jag inte kunde ­använda mitt instrument på ett bra tag, berättar Sanna.

Tvungen vara tyst i fyra veckor

Sanna har varit dålig i rösten tidigare, men detta hon upplevde nu var något helt ­annat. Hon hade gått med en polyp i halsen och när hon ­dagen efter den avbrutna ­showen besökte en läkare, ­bekräftade han att denna polyp hade spruckit.

– Min enda chans att bli bra var fyra veckor ordinerad ­tystnad. Jag hade en jättebra läkare som betonade vikten av att vara helt tyst. Detta var såklart ett fruktansvärt besked för mig att få just under pågående show. Jag fick också veta att sådant här kan hända vem som helst. Jag hade ju gått till sångpedagog, tagit hand om min röst och gjort alla rätt. Men det var bara att ställa in.

Under dessa veckor använde sig Sanna av ett kollegieblock. Jocke pratade och hon svarade genom att skriva. Hon gjorde jobbet och sa inte ett knyst på tre veckor.

– Vissa dagar kändes så klart deppiga eftersom det kändes som man gjorde så många besvikna även om det i själva verket var så att alla ­såklart förstod. Men under den där tysta perioden kände jag också att när jag väl var tillbaka skulle jag vara starkare än någonsin.