Henriette fick tvillingar – två gånger: ”Först trodde jag det var ett skämt”

Hemma i villan i Karlskoga samsas 13-åriga enäggstvillingarna ­Ester och Juna med 7-åriga tvåäggstvillingarna Sigrid och Bosse. Det första paret är lika som bär till utseende. Det yngre paret är olika varandra i det mesta, utom den bruna ögonfärgen.

Två som nyligen blivit tonåringar och två som nyligen börjat skolan.

– Nu känner jag att jag får tid för alla fyra individerna.

Läs även: Kristin blev dubbel tvillingmamma efter flera missfall: ”En obeskrivlig känsla”

Så var det inte när de var riktigt små, då kände jag mig hela ­tiden otillräcklig, säger Henriette Roos Lindskog, som konstigt nog inte har några tvillingar i släkten.

Vi tar oss tillbaka till Kristinehamn där Henriette växte upp. Hon hade två enäggstvillingar som kompisar och var så fascinerad av dem att hon både ville ha en tvillingsyster och själv få tvillingar när hon blev stor. Det gick så långt att hon bildade tvillingpar med en annan kompis.

– Vi brukade till exempel ha samma kläder.

Gravid med enäggstvillingar

Så småningom flyttade Henriette till Stockholm och träffade en man. 27 år gammal märkte hon att hennes kropp och humör förändrades. Hon åt ägg i massor men när några jobbarkompisar antydde att hon kunde vara gravid slog hon bort det.

Men för säkerhets skull gjordes graviditetstestet – och visst var det positivt. Hon hade dessutom gått så långt som vecka tolv och det var hög tid för ultraljud.

”I ditt fall är det två graviditeter”, sa barnmorskan men Henriette var oförstående.

”Det är tvillingar, enäggstvillingar.”

Först bara skrattade Henriette och hennes sambo. Sedan kom verkligheten ikapp dem.

Läs även: Linda och Anders fick barn vid 49: ”Ett riktigt underverk”

– Det var jag inte alls beredd på och jag upplevde en slags skräckblandad förtjusning. Det kändes både roligt och kaotiskt.

Några veckor senare fick hon veta att det var två tjejer som bodde i hennes mage, precis det hon önskat när hon var liten.

Henriette mådde bra under graviditeten. Men hon hade bara en moderkaka som tvillingarna skulle dela på. Risken fanns att en tvilling tog all ­näring och att den andra inte skulle klarar sig.

– Det var en rädsla jag bar på under hela graviditeten.

Tvillingarna föddes i vecka 32

Hon skulle förlösas med ett planerat kejsarsnitt i vecka 38. Men redan i vecka 32 gick vattnet. Henriette och henne sambo fick åka in till BB på Södersjukhuset mitt i natten. Då var hon öppen åtta centimeter, konstaterade barnmorskan och gick iväg för att göra ett ärende tio meter bort.

– När hon kom tillbaka var jag redan helt öppen! Det blev panik på avdelningen och det stormade in sjukvårdspersonal. Jag skulle föda vaginalt och flera veckor för tidigt.

Allt hände snabbt. Tre krystvärkar och Ester såg ­dagens ljus. En krystvärk till och Juna var ute.

Sjukvårdspersonalen sprang iväg med de båda nyfödda och samtidigt kände Henriette en fruktansvärd huvudvärk.

Läs även: Familjehemmet blev Williams räddning: ”Utan Paula och Patrik hade jag inte kommit så här långt”

– De frågade om jag ville hålla flickorna. Nej, nej, sa jag eftersom huvudet värkte och jag var svimfärdig.

Läkarna konstaterade att hon drabbats av havandeskapsförgiftning, vilket kan vara livshotande. Henriette fördes till ­intensiven, medan tvillingarna, som ­vägde 1 560 gram (Ester) och 1 450 gram (Juna), kom till neonatal.

– Det tog ett och ett halvt dygn innan jag återhämtat mig så mycket att jag kunde få se mina tvillingflickor. Det var en obeskrivlig känsla av lycka. Samtidigt kändes allt konstigt eftersom det gått så snabbt. Jag hade blivit snuvad på det mysiga vid en förlossning.

Svårt att knyta an till barnen

Efter en månad fick hon och tvillingarna åka hem. Livet som tvillingmamma blev inte alls som hon tänkt sig.

– Jag ammade nästan hela tiden. Min sambo pendlade till jobbet i Norge och var borta två veckor åt gången, så jag fick lösa allt på egen hand ­under den ­tiden. Locket till magmunnen, reflux, stängde inte som det skulle på tvillingarna, vilket innebar att de hade svårt att behålla maten. Jag räckte inte till som mamma eftersom jag inte kunde ge var och en av dem hundra procent uppmärksamhet. Alla vakennätter på grund av deras magproblem gjorde att jag tog slut.

Henriette hade svårt att knyta an till sina barn och hon diagnostiserades med förlossningsdepression.

Läs även: Efter 20 år blev Mi äntligen mamma: ”Jag bara grät när jag fick se honom”

– Jag gick i samtalsterapi och det tog ungefär nio månader innan jag fick riktiga känslor för barnen. Då hade jag också hittat rutiner i vardagen och allt kändes mycket bättre.

Men den slitsamma tiden hade tagit död på förhållandet med barnens pappa. De levde som separerade, men i en gemensam lägenhet i Södertälje dit de flyttat.

– Det var för att logistiken med barnen skulle fungera. Vi bodde där tillsammans i åtta månader. Sedan valde barnens pappa att flytta tillbaka till Stockholm igen.

Det var ungefär samtidigt som Henriette träffat Jonas från Karlskoga genom gemensamma bekanta och Henriette valde då att flytta tillbaka till hemtrakterna igen.

Väntade tvillingar – igen

Jonas har sedan tidigare en son, Alexander, men paret var överens om att skaffa gemensamma barn. Inga tvillingar den här gången var Henriettes önskan.

Den här gången var hon på tårna och redan i vecka fem fick hon genom graviditetstestet bekräftat att hon och Jonas väntade barn. Veckan efter var hon på första ultraljudet.

Barnmorskan vände sig mot Henriette och sa: ”Vet du vad, det är tvillingar.”

– Först trodde jag det var ett skämt, att Jonas ringt barnmorskan och bett henne skoja med mig. Men ganska snabbt kom jag på att något sådant skulle han inte göra.

Läs även: Fredde Granberg om sin comeback, cancern och sorgen efter dottern: ”Jag tänker på henne än idag”

Då kom minnena från första tvillingfödelsen tillbaka, tillsammans med chocken över beskedet.

– Jag fick fullständig panik och började gråta. Jag ringde till Jonas och när han hörde hur jag grät trodde han först att något gått fel. Sedan blev han superglad över att det var tvillingar.

– Samtidigt kände jag en skam över mina känslor, eftersom det finns de som kämpat hårt för att få ett barn. Det tog ungefär tre månader innan jag kunde känna glädje.

Fick syskonen i julklapp

Skillnaden nu mot förra gången var att hon väntade tvåäggstvillingarna men ­måendet under graviditeten var betydligt sämre än första gången.

Ett kejsarsnitt planerades till den 8:e januari 2017.

Första tvillingparet föddes den 27 december så runt jul ville hon absolut inte föda.

Men klockan tre på natten mot julafton vaknade hon av ett knäpp och kände hur vattnet gick. Ja, rättare sagt så ­flödade det som en vårflod!

– Jag fick ställa mig i bad­karet medan Jonas ringde ­efter ambulans. När jag stod där kände jag något som kom ut – en navelsträng. Jonas blev vit i ansiktet när han fick höra det.

De andra barnen vaknade och blev snabbt varse att de skulle få två småsyskon i julklapp.

Dramatisk förlossning

Ursprungsplanen var att kejsarsnittet skulle göras i Örebro eftersom det var tvillingar. Men dit skulle de inte hinna och ambulansen körde mot förlossningen i Karlskoga. Där blev det panik när julledig personal fick kallas in och ­utrustning fick hämtas från andra ­avdelningar. Akut kejsarsnitt gällde och Henriette minns hur hon somnade in mitt i ­kaoset.

Medan Sigrid bara behövde någon minut för att visa livstecken var det betydligt värre med Bosse som var blå över hela kroppen och inte andades. Jonas trodde inte Bosse skulle klara sig och bävade för hur han skulle förklara det för Henriette när hon vaknade.

Men efter elva minuter började Bosse andas – faran var över.

Läs även: Charlotte fick sin makes barn efter hans död: ”Sam lever vidare i vår son”

Henriette sov lyckligt ovetande om dramatiken runt henne och vaknade först runt klockan åtta på morgonen. Lite senare kunde hon träffa Sigrid och Bosse, som vägde 2 500 gram respektive 2 600 gram när de föddes. Även denna gång hade hon blivit snuvad på förlossningsgoset, men två friska barn var förstås viktigare.

– BB i Karlskoga lades ned sex månader senare och om Bosse hade fötts då, hade han inte klarat sig.

Nu slutade allt lyckligt och Bosse har inte fått några men av det som hände efter förlossningen.

Tvillingarna har ett starkt band

Tiden efter förlossningen var på många sätt lik den första. Även de här tvillingarna hade problem med magmunnen och sov inte mycket om nätterna. Känslan av otillräcklighet var den samma. När den ena tvillingen slutat skrika började den andra. Men det fanns en väsentlig skillnad den här gången.

– Jonas pensionerade föräldrar bodde i närheten kunde hjälpa till och Jonas hade bara två minuter mellan hemmet och jobbet. Även om det var tufft i början var det den här gången lättare att knyta an till barnen eftersom jag fick hjälp i vardagen.

Ester och Juna har alltid ­varit supertajta och hållit ihop i vått och torrt. De har haft samma personlighet och samma intressen.

– Många säger att de inte ser skillnad på dem, men det gör naturligtvis vi. Med tiden har jag märkt att de vill vara mer självständiga och slå vakt om sin egen personlighet.

– Av Sigrid och Bosse är det Sigrid som tar för sig mer, medan Bosse är mer känslosam av sig. Men de ställer upp och skyddar varandra om någon av dem gjort något som inte gillas av oss. Så även de har blivit tajta, fast på ett ­annat vis.

Livet med dubbla tvillingpar har gått in i en behaglig mjuklandning.

– Det är väldigt mysigt måste jag säga, säger Henriette med ett skratt.

Och barndomsdrömmen om att få ha tvillingar – den har ju blivit dubbelt uppfylld!