Bosse kom som sommarbarn till Ingers familj – 70 år senare är de fortfarande vänner

Det har gått drygt 70 år sedan den där varma och sköna sommar­dagen när vi träffas hemma hos Inger Wendel i det lilla skånska samhället Vinslöv.

Utomhus är det typisk skånsk vinter: grått, råkallt och barmark. Men inne hos Inger är det varmt och ombonat och det är en hjärtlig stämning. Skratten avlöser varandra runt bordet när ­Inger och hennes systrar traditionsenligt träffar sommarbarnet Bosse.

– Vi försöker träffas minst ett par gånger om året. Alltid strax före jul och ofta en gång på sommaren vid midsommar. Det har vi gjort sedan 50-talet, berättar Inger.

– Det här är en kär tradition, säger Bosse Lindvall. Jag ser Inger som min storasyster, vilket jag också brukar kalla henne. Hennes yngre systrar har också blivit som min ­familj.

Förutom Inger och Bosse är även hennes båda systrar Marita Karlsson, 66, och Viveka Möllerström, 69, med vid träffen, liksom Bosses hustru Gullvi, 72.

– Förr var alltid min syster Monika också med, men hon dog tyvärr 2017, berättar ­Inger.

Efterlängtad ”lillebror”

Anledningen till att även Hemmets Journal är på plats vid deras traditionella vinterträff är att Inger skrev ett fint brev till tidningens insändarredaktör Per Penna.

I brevet berättade hon om hur sommarbarnet Bosse kom till hennes familj, som då bodde i en liten by utanför Vinslöv, och hur det ledde till att de blev vänner för livet.

– Bosse är den lillebror jag alltid önskade mig, säger Inger med ett glatt skratt.

Så när det var dags för deras vinterträff frågade vi om vi fick vara med en stund och höra berättelsen från dem båda. Det fick vi gärna.

– 1954 var jag elva år och min lillasyster Monika sex år och vi bodde naturskönt nära skogen tillsammans med våra föräldrar, berättar Inger. På den tiden var det vanligt att många ställde upp och tog ett sommarbarn som behövde komma bort från stan och få ett miljöombyte under sommarlovet.

Skickades från Malmö till Vinslöv

En dag kom byns barnavårdsman hem till Ingers föräldrar Vivi och Karl-Gustav, Gotte kallad, och frågade om de inte kunde tänka sig att ta emot ett barn från Malmö några veckor under sommaren.

– Det var de positiva till, men far ville att det skulle vara en pojke eftersom han redan hade två flickor.

Så kom det sig att Bosses föräldrar satte honom på tåget från Malmö till Vinslöv med en namnlapp runt halsen och lite choklad som färdkost.

– Jag kommer inte längre ihåg något av själva resan eller mötet med familjen eftersom jag bara var sex år, säger han.

Inger minns däremot den dagen väl.

– Jag kommer ihåg att vi med spänd förväntan cyklade ner till stationen i Vinslöv för att hämta den lille parveln.

Lärde sig cykla hos sommarfamiljen

Färden bak på mor Vivis cykel hem till familjen kommer Bosse däremot ihåg.

– Cyklar var något relativt okänt för mig. Jag hade aldrig lärt mig cykla eftersom jag bodde med mina föräldrar mitt i Malmö. Men det var något jag fick lära mig den första sommaren hos Inger och hennes familj.

– Men vid ett tillfälle gick det illa, minns han med ett skratt. Jag hade inte lärt mig svänga och när jag kom till en kurva fortsatte jag rakt fram och in i nässlorna i bara badbyxor. Det sved rejält.

Den första sommaren fick Bosse också lära sig fiska och hans ”sommarpappa” Gotte tog med honom ut i skogen och lärde honom skilja mellan ätliga och oätliga bär och svampar.

Hamnade i helt rätt familj

Han minns att han lekte mycket i skogen och badade i ett dämme i bäcken intill. Framför allt tillsammans med Monika – Inger var ju fem år äldre än dem och tyckte att de ibland var lite för barnsliga för henne.

– Vi höll på mycket med sport och olika lekar ute i skogen. Jag var med när vi lekte affär och när vi lekte mamma, pappa, barn och kokade soppa på kottar och kvistar. Då fick jag alltid vara mamman eftersom jag var äldst, säger Inger.

Bosse nickar igenkännande med ett leende:

– Det var fantastiskt för en liten grabb från Malmö. Jag hamnade i helt rätt familj. Även mina bröder var sommarbarn hos familjer på landet, men de hade inte samma tur som jag.

I skogen fanns också den spännande ”rövarkulan”. Det var en formation med några stora stenblock som ett barn kunde krypa igenom.

Bosse var hos Inger och hennes familj några somrar i rad och en jul under 50-talet. Vivi och Gotte hälsade även på Bosses familj i Malmö tillsammans med döttrarna.

Fortsatte hälsa på

Men när Ingers och Monikas lillasystrar föddes 1955 respektive 1958 blev det en förändring.

– Bosse har berättat att han blev lite svartsjuk på dem, ­säger Inger.

– Jo, medger Bosse. Det blev jag nog allt. Första sommaren hade jag ju haft Inger och ­Monika helt för mig själv. ­Sedan kom det helt plötsligt två barn till som krävde all uppmärksamhet.

Även efter att Bosse varit sommarbarn hos Ingers familj brukade han hälsa på någon gång varje år, men från det att de var i 16–17-årsåldern gled de ifrån varandra och hade under några år inte så mycket kontakt med varandra.

– Jag gifte mig som 17-åring och var under flera år upptagen med livet som småbarnsförälder, säger Inger.

Haft kontakt i många år

I början av 70-talet återknöt de kontakten med varandra. Varje sommar och vinter började Bosse besöka Vivi och Gotte i samband med deras respektive födelsedagar.

Hans hustru Gullvi har varit med på träffarna sedan de blev ett par 1971 och Inger och hennes systrar har blivit som släktingar för även henne.

– Jag har aldrig träffat några människor med så stort hjärta som Vivi och Gotte. De var fantastiska och man kände sig alltid välkommen hem till dem, säger hon.

– Gotte blev som en extrapappa för mig, säger Bosse.

Bosse och Inger och hennes syskon fortsatte med traditionen att träffas i Vinslöv två gånger om året även efter att Vivi och Gotte gått bort.

– Vi ringer varandra då och då. Speciellt på födelsedagarna. Det är lätt att komma ihåg ­eftersom vi fyller år dagarna efter varandra, säger Inger med ett leende och lägger ­armen om sin ”lillebror”.