Bröderna Herrey 40 år efter succén: ”Vi gick med på allt på den tiden”

Louis och Per har tagit tåget från Göteborg till Stockholm och Richard har just landat med ett plan från Kiruna. I många år har bröderna Herrey bott på olika platser i hela världen, men relationen mellan dem har alltid varit lika stark.

Även om de bott på olika hålla har de visat hur mycket de bryr sig om varandra och sina respektive familjer.

Just nu är de inne i en hektiskt period – danssteg ska sättas och stämmor ska övas in. För efter den utsålda och kritikerrosade succén på Göteborgsoperan i september bjuder nu under våren bröderna Herrey på några exklusiva spelningar i Sverige. Det blir ett sätt att avsluta deras fantastiska 40-årsjubileum på.

– Vi kände att ska vi göra något slags comeback så är det nu. Sedan är vi för gamla. Och det blir faktiskt de största konserterna vi gjort någonsin, säger de.

– När våra familjer fick veta att vi skulle dra igång detta återtåg var de flesta familjemedlemmar glada för vår skull, men fruarna undrade lite försiktigt om vi verkligen var säkra på det här och om vi faktiskt skulle orka, säger Louis.

---

LÄS ÄVEN: Fredde Granberg om sin comeback, cancern och sorgen efter dottern: ”Jag tänker på henne än idag”

---

Bröderna Herrey om sin comeback

Richard erkänner att det är lite skillnad på orken på scen idag mot hur den var för 40 år sedan.

– Väl på scen är man ju full av adrenalin. Fast efter en konsertkväll får man krypa upp ur sängen följande morgon och man är rätt stel. Men det är det värt.

Per säger att största problemet har inte varit konditionen på scen, oron har snarare handlat om att rösten ska orka, men det har inte visat sig vara några problem hittills.

De känner sig alla peppade inför vårens framträdanden och hoppas kunna ge sina fans en fantastisk nostalgishow med en blandning av covers, nytt egenskrivet material och, så klart, deras gamla hits. Hade det inte varit för Diggi-loo diggi-ley vet de ärligt talat inte om de hade fått så händelserika liv som de faktiskt fick efter vinsten i både Melodifestivalen och Eurovision år 1984.

– Det går inte att sätta ord på det vi var med om. Det var sådan enorm eufori, stolthet och lättnad att vi lyckades genomföra det som Abba hade lyckats med tio år tidigare.

Uppväxta på ranch

Musiken fanns naturligt i familjen Herreys hem. Deras pappa var musikalisk och eftersom de tillhörde Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, alltså mormonerna, var det inte ovanligt att de fick stå på scen och uppträda, inte minst med stämsång. Familjen hade Sveriges största hästranch och deras mamma brukade sjunga varje kväll för lägerbarnen.

Vilken av bröderna som är den mest musikaliska går inte att säga eftersom de har så olika musikaliska gåvor. Per, som är sex år äldre än mellanbrodern Richard, var den som först lärde sig spela olika instrument, skrev låtar och det var han som drog ihop sina småbröder och startade band.

– Det var på ranchen som vi hade våra allra första uppträdanden. Det fanns en liten restaurang och vi brukade ställa upp några instrument och sjunga för de stackars gästerna som var där, säger Per.

Drömde tidigt om artistlivet

På frågan om de alla hade modet att stå framför folk och uppträda, säger Louis att det aldrig var något problem för någon av dem.

– Jag tror snarare att man är modigare som barn än senare i livet. För oss var det självklart att bli artister, det var en gemensam dröm vi tidigt hade. Alla hade drivet, men eftersom jag var så mycket äldre var det kanske jag som låg på mest, i alla fall i början, berättar Per.

Ni är uppvuxna bland hästar, men det var aldrig något ni ville satsa på?
– Hästhoppning och dressyr var inget som intresserade oss. Vi gillade mer att äventyrsrida, galoppera i skogen och leka vilda västern. En av våra systrar tävlingshoppade, men det var inget för oss andra, ­säger Richard.

På vilket sätt präglade uppväxten i kyrkan er?
– I mångt och mycket hela vår livsåskådning har vi fått från kyrkan och eftersom musiken har en sådan stor del i kyrkan drogs vi dit. Vårt allra första större uppträdande var faktiskt i en talangshow i kyrkan.

Herreys om sin tro idag

På frågan vad deras tro betyder för dem idag, säger Per att den är ett ankare i själen, något som har grundat dem som människor.

– Den ger ett hopp om något mer än det som finns här. Det är också något som vi egentligen har velat hålla privat men då, när vi slog igenom, gjorde journalisterna en jättegrej av att vi är religiösa, säger Per.

Richard tror inte att det hade blivit sådan stor grej av deras tro om inte Carola hade varit religiös.

– Nu kom ännu fler artister från samma skivbolag som var religiösa, men vi var inte beredda på att vara lika utåtriktade med vår tro som hon.

---

LÄS ÄVEN: Bertil Schough blev kär i sin läkare: ”Vi är så oerhört lyckliga”

---

Under några år lämnade Per familjen och begav sig till Chile för att missionera för kyrkan.

– Det är flera i våra familjer som tillhör mormonerna som åker ut i världen på det här viset, till exempel även min syster och Louis, berättar
Richard.

I praktiska termer menar Louis att mormonerna är en väldigt traditionell konservativ kristen religion. De tror på det bibliska ordet och tio Guds budord.

– Det som skiljer oss är att vi förutom att läsa bibeln även tror på mormonernas bok, därav smeknamnet för medlemmar av Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga.

Flyttade till USA för att dansa

Samtidigt som Per missionerade fick småbröderna turnera och uppträdde som bland annat som clowner på cirkus. Dessutom satsade de på dansen. Brödratrion låg på is ett tag, men sommaren 1981 hade Bert Karlsson fått nys om de showande bröderna och spelade in en LP med dem.

Då hade killarna redan hunnit få in ena foten i USA och kunde därför inte marknadsföra skivan, vilket gjorde att den lades på is.

– En av våra systrar – vi är sju syskon sammanlagt – gifte sig med en amerikan. Och genom henne kunde vi söka green cards. Vi såg chansen och flyttade till USA för att satsa på dansen, säger Richard.

– Vi hamnade på en av världens främsta dansskolor i Hollywood. Richard kom med i Fame och vi fick fantastisk coachning, säger Louis.

Richard berättar att då, på 80-talet, inte minst tack vare Michael Jackson och Thriller, var det stort för artister att kunna dansa. Så de såg det enbart som positivt att bli duktiga dansare i sin strävan efter att leva som artister.

Det betyder Diggi-loo diggi-ley

Inför Melodifestivalen 1984 ringde Bert Karlsson hem till bröderna Herreys. Han trodde på dem och när Per, som var med i studion när Diggi-loo diggi-ley skrevs, hörde melodin första gången kände han på en gång att de skulle vara med i tävlingen.

– Vi lade på en blaha-text som skulle markera låtens melodi och skickade sedan vidare till Fredrik Lindeborg som skulle skriva texten, men det visade sig att han behöll denna blaha-text som blev Diggi-loo diggi-ley. Så när folk frågar vad det där uttrycket betyder brukar jag svara ”absolut ingenting”, säger Per.

Louis berättar att de hade en viss segervittring före finalen och kom då på att de inte visste hur de skulle fira om de faktiskt vann.

---

LÄS ÄVEN: Sofia Rågenklint om nya kärleken: ”Jag har en väldigt fin man vid min sida”

---

– Eftersom vi inte dricker alkohol hade vi ingen champagne, så precis innan det var dags för oss att uppträda fick Richard springa ut till Gunnars livs på Avenyn och köpa en flaska Pommac.

– Ja, jag minns att jag fick gå före i kön när jag sa att jag hade bråttom eftersom jag snart skulle upp på scen i Melodifestivalen, säger Richard och alla skrattar åt minnet.

Per minns också att de efter sin vinst mer eller mindre blev tvingade ner i ett fyllt badkar där de skulle sitta med Pommacen i handen, skåla och visa sin glädje framför ett gäng fotografer.

– Vi gick med på allt på den tiden. Någon önskade att vi skulle vara nakna, men där gick ändå gränsen, säger Per.

Stor ära att delta i Eurovision 1984

Billy Goodson, som koreograferade Michael Jacksons Beat it, kom till Sverige för att träna in dansen och Per berättar att de alla tre var otroligt fokuserade på sin uppgift.

– Vi repade dag och natt och till slut satt allt verkligen i ryggmärgen.

Killarna berättar att konkurrenters skivbolag ville att man skulle förbjuda dans, att det bara skulle vara en sångtävling.

– Det tyckte att det var fusk att vi dansade. Samma skivbolag var de som året efter lät Pernilla Wahlgren tävla med bröderna Ingrosso dansande på scen. De fattade nog att en bra låt, sång och dans var en bra kombination, konstaterar Richard.

Att de sedan fick representera Sverige i Eurovision ser de som en stor ära.

– Så många är det ju faktiskt inte som får göra det, så visst kändes det otroligt kul. Vi har fans i hela Europa och vi ska faktiskt tillbaka för en spelning i Köpenhamn där vi hade publikrekord på Tivoli med över 50 000 personer i publiken. Att våra fans får möjlighet att uppleva en sådan här konsert spelar uppenbarligen stor roll. Folk från alla möjliga länder sitter och minns, blir nostalgiska och till och med gråter när de ser oss. Att få uppleva detta tillsammans är väldigt fint.

Bröderna berättar att under några år, då de bodde i Köpenhamn, satt alltid fans utanför deras lägenhet som önskade autografer.

Ville bryta sig loss från hitlåten

På frågan om det har varit jobbigt att senare vara så starkt förknippad med en enda låt, medger Per att han under en period upplevde det som svårt att bryta sig loss från låten.

– Jag kände att jag ville bli erkänd för något annat än bara den. Vi hade dessutom så mycket annan bra musik. Under några år sa jag konsekvent att jag aldrig mer ville sjunga Diggi-loo diggi-ley. Men jag har sedan dess insett att jag måste omfamna låten och bita i det söta äpplet, säger Per.

– Det är lite som Joey Tempest har sagt om sin låt The final countdown – den blev så stor att det för resten av livet varit svårt att leva upp till förväntningarna, säger Richard.

Samtidigt säger Richard att är det någon låt man vill förknippas med och som man ska behöva uppträda med så många gånger genom livet, så är det ju just en sådan här glad och peppig låt.

– Folk blir ju så glada av den. Det är en fantastiskt schlagerdänga som är helt unik i sin form. Det hade ju varit skillnad om det var en långsam och lågmäld ballad man hade slagit igenom med.

Syskonskapet har alltid varit viktigt

Vid sidan av brödraskapet präglas syskonen av sitt yrkesliv tillsammans. Som kollegor har de inte alltid varit överens om allt, men har alltid strävat efter att demokratiskt lyssna in varandras åsikter. Och när det verkligen gäller, när de drabbats av livets alla stormar på ett privat plan, har bröderna funnits där för varandra.

– Som när Richards eller min fru har varit allvarligt sjuk. Eller när något av alla våra barn drabbats av något, till exempel Louis som har ett hjärtebarn, eller när barnbarn inte mått bra. Då har syskonskapet betytt extra mycket, säger Per.

När de träffas för att göra annat än att jobba ihop, har de haft perioder då de cyklat ihop. Till exempel har de genomfört Vätternrundan tillsammans.

---

LÄS ÄVEN: Sofia Åhman tvingar sig till gymmet: ”Efter jobbet vill jag helst ligga på soffan”

---

– Veckan efter att vi vann Eurovision sprang vi Göteborgsvarvet, vilket vi har fortsatt göra några år. Vi skulle egentligen ha sprungit förra året som en jubileumsgrej, men då blev Per oturligt nog sjuk.

Per säger att han närmar sig slutet av sin yrkesbana, men han håller på med ett sidoprojekt som han drömmer om att förverkliga framöver.

– Det är en familjemusikal som jag har skrivit på ett tag. Men jag vill också släppa sista delen av min deckarserie. Jag drömmer också om att min fru en dag ska få nå ut med sin musik. Hon är helt fantastisk på det hon gör.

Entreprenörer och mångsysslare

Richard säger att han har gjort så otroligt mycket roligt i sitt liv. Idag är han vd på kulturhuset i Kiruna vilket innebär en hel del nya utmaningar. Han har suttit i riksdagen, släppt en soloskiva och varit restaurangchef för Hard rock café på Maldiverna.

– Min dröm är att fortsätta livet så här levande så länge det går och man har orken. Men tiden rinner inte åt rätt håll och jag är därför tacksam så länge jag får jobba.

Louis berättar att de alla tre är entreprenörskallar och mångsysslare i botten, något som de ärvt från sin pappa.

Själv har han ändå varit utbildningsansvarig och skolchef i snart 25 år.

– Sedan åtta år tillbaka är jag dessutom utbildad personlig tränare. Jag skulle gärna göra något mer med min musik, men med det sagt behöver jag själv inte nödvändigtvis stå på scen, säger Louis.

Vem av bröderna Herrey är den …

… som har närmast till gråt?
– Per.

… som har närmast till skratt?
– Alla tre.

… som lagar godast mat?
– Louis.

… njöt mest av vinsten i Mello?
– Alla tre.

… som helst skulle vilja ställa upp en gång till?
– Richard.

… mest fåfänga?
– Richard.