Vi har knappt hunnit köra in i Dalarna förrän vi får syn på en gigantisk dalahäst. Förmodligen har den tagit en liten paus eftersom den står på en rastplats i Avesta.
Dalahästen är högre än alla byggnader runt omkring och mäter 13 meter på höjden och är 67 ton tung. Det går liksom inte att missa den om man har vägarna förbi. Redan 1989 invigdes den, byggd och ägd av ett danskt företag.
Men 2019 köpte Avesta kommun hästen, som sett allt tröttare ut, för en krona – ett ganska bra kilopris … Den blev då renoverad och tillsnyggad.
Vår resa ska ta oss in i hjärtat av det landskap som kanske känns mest svenskt av alla: Dalarna. Vi passerar ikoniska platser som Clas Ohlson i Insjön och Leksands knäcke. Siljan ligger på vår vänstra sida i en bygd där man är världsmästare på att fira midsommar.
Vi är på väg till Nusnäs, som både ligger mitt i landskapet och är centrum för tillverkningen av den ikoniska dalahästen. Tio kilometer nordväst ligger Mora, som är i hela Sveriges fokus den första söndagen i mars.
Företaget har tillverkat dalahästar i 100 år
Nusnäs är en liten by alldeles intill Siljans norra spets och här bor lite drygt 700 personer. Trots litenheten är den dalahästens centrum, med två fabriker som ligger alldeles nära varandra.
Grannas Anders Olsson, född 1896, var äldst av nio syskon och fick tidigt lära sig ta ansvar och bidra till familjens försörjning. 1920, när han var 24 år gammal, fick Anders en stororder och började i hemgårdens bagarstuga tillverka vit- och svartflammiga trähästar som stod på en hjulförsedd platta. Två år senare, 1922, grundade han företaget Grannas A Olsson Hemslöjd AB.
Bara sex år senare startade hans småsyskon Nils och Jannes ett nytt företag i samma bransch, det som idag heter Nils Olsson Dalahästar AB. Förra året kunde Grannas fira 100-årsjubileum och man tog fram en jubileumshäst med namnet Undra i ljusgrå färg. Hästen skiljer sig i utseendet från den traditionella dalahästen.
På 1920-talet började man att använda en bandsåg vid tillverkningen. Tidigare var det yxa som gällde. Bandsågen var en viktig investering för att få en rationell tillverkning av dalahästar. Under senare delen av 1920-talet försågs maskinen med motor.
Efter den första hyvlingen och sågningen följer nio olika moment i arbetet att skapa en dalahäst. Hästen ska täljas av speciella täljare och det är ett rent hantverksmässigt moment. Ungefär 40 äldre personer, mest män men även några kvinnor, i bygden fortsätter med traditionen och tjänar lite extra pengar. Därefter följer ett antal moment på fabriken, bland annat grundmålning, spackling, krusmålning och ett sista moment då hästen lackas.
Tredje generationen som målar dalahästar
Så möter vi Gunilla Lindberg, som är en av ägarfamiljens tredje generation. Hon är en av två på fabriken som målar kurbitsmotiven på hästarna.
– Jag målade nog min första dalahäst när jag var i 5-årsåldern, berättar Gunilla. När jag fyllde 16 år 1976 började jag jobba här på företaget. Jag har ju målat annat också, som träskor och kurbitstavlor.
– Vi har haft turen att det funnits någon i varje generation som varit intresserad av företaget. Vi har kämpat på allesammans ihop och det har varit jättebra. Jag själv har elva barnbarn och flera av dem har varit här och sommarjobbat eller extrajobbat. Så det betyder nog att vi kan se en femte generation ta över här så småningom.
Gunilla är moster till sin närmaste arbetskamrat, Jenny Palm.
– Det går jättebra. Hon är duktig på att måla och texta. Hon provade också att måla här på fabriken när hon var liten, men hon har också hunnit jobba som florist, vilket hon är utbildad till.
Ytterligare en släkting som ännu finns med i produktionen är 87-årige Göte Lindberg. Ända sedan han gjorde sin rekryt har han täljt dalahästar på sin fritid.
LÄS ÄVEN: Ann-Charlotte flyttade ut på landet: ”Jag tog ledigt ett år för att lära allt det mamma kan”
– Eftersom jag nu är gammal gubbe så sitter jag bara ett par, tre timmar om dagen och täljer, berättar Göte. I min ungdom jobbade jag lite på fabriken, men sedan har jag haft andra jobb, inom handeln. På en kväll blir det väl 10–20 hästar – det beror på vilket humör jag är på. Jag täljer främst de mindre modellerna.
– Redskapen jag använder är förstås äkta moraknivar som företaget håller med. Jag gör inte det här för att tjäna pengar – det blir någon hundralapp då och då – men det är viktigt som 87-åring att man har något för sig och då är det här bra.
Smått & gott om dalahästen
- På Dalarnas museum i Falun finns världens största utställning av dalahästar.
- 1939 tillverkade NK:s industrier en stor dalahäst till världsutställningen i New York. I en månad ställdes hästen först ut på NK i Stockholm, för att sedan skeppas iväg på fartyget Drottningholm. Grannas A Olsson levererade även mindre hästar till försäljning i New York. Det gav också skjuts på försäljningen på hemmaplan.
- 2015 fick Grannas A Olsson ett prestigefyllt uppdrag: man tillfrågades om att sponsra med kurbitsmålning på en 2,5 meter hög elefant. Organisationen The Perfect World Foundation arbetar för att rädda utrotningshotade djur och 2015 var det fokus just på elefanter. ”Dalafanten” ställdes ut cirka ett år i Göteborg, för att därefter auktioneras ut. Pengarna gick till arbetet med att försöka rädda elefanterna från att bli utrotningshotade.
- Många samlar på dalahästar och det kan bli höga priser. Ett nytt rekord för en dalahäst sattes 2021, då en lite annorlunda variant med en ryttare på såldes för 367 530 kronor hos Dalarnas Auktionsbyrå.
- Det finns andra orter i Dalarna som har skapat sin egen variant av dalahästen, till exempel leksandshästen, ludvikahästen och rättvikshästen.
“Att tillverka dalahästar är fortfarande ett hantverk”
Christina Liljegren har en lång erfarenhet på Grannas efter mer än 30 år som guide och administratör. Hon kan berätta det mesta om företaget.
Vad vet vi om grundaren Anders Olsson? Var dalahästarna först ett komplement till jordbruk?
– Ja! Under 1920-talet var jordbruket det som höll människor vid liv, men de som hade en drivkraft att skapa något annat såg möjligheterna till inkomster inom andra områden också. Anders tillhörde den kategorin. Han var en sann entreprenör och köpte in andras varor och sålde vidare men producerade även själv olika träprodukter. Han reste själv omkring men hade också egna säljare.
– Dalahästen var från allra första början en leksak och tillverkades av spillvirke vid sidan av annan tillverkning, till exempel möbler och moraklockor. Vi vet att trähästar tillverkats och sålts på marknader sedan åtminstone 1600-talet, men det var först när kurbitsmåleriet färgade hästen som den blev till en dalahäst.
– Kurbitsmåleriet föddes i slutet av 1700-talet i övre Dalarna, men blomstringstiden är främst under 1800-talet. Det är då, i mitten av 1800-talet, som dalahästens mönster av idag föds.
Vad var det som gjorde att de yngre bröderna Nils och Jannes valde att starta en egen firma i samma bransch?
– Det var många som ville hitta en möjlighet till inkomst. Det fanns flera olika driftiga personer som tillverkade dalahästar i Nusnäs, men i slutändan var det bara två företag som överlevde i byn.
Det är förmodligen svårt att varumärkesskydda dalahästen, inte sant?
– Det går inte att varumärkesskydda den. Dalahästen ägs av svenska folket. Vi har faktiskt varit i kontakt med Patentverket om detta.
Görs det till och med kopior utomlands?
– Ja, det görs kopior. På senare år har de blivit allt ”latare” och de senaste hästarna har tryckt plastfolie på hästkropparna. Då blir varje häst identisk i mönstret, men om man kikar närmare ser man att mönstren kommer från datorn.
Var på hästen ska man titta för att se vem som målat den?
– Vi känner alltid igen våra egna hästar, för varje målare och täljare har sin egen stil. Om du vill se ifall hästen är äkta så bör du vända på den och kika efter en etikett under magen. Det händer att vi får mejl med bilder på en specifik dalahäst och frågor kring det. Gunilla Lindberg, som är ägare i tredje generationen, kan ofta svara väldigt specifikt om vem som målade och den personens livsöden.
De som täljer hästarna är främst äldre män. Varför tror du att de jobbar med detta?
– Traditionen att tälja i trä har främst funnits hos män. När man blir äldre får man oftast mer tid. Att tälja i trä är avkopplande och trivsamt när man fått in tekniken.
Företaget är nu inne på fjärde generationen och en femte verkar stå på tillväxt. Varför har det blivit så?
– Det är just det här som är en stor bidragande orsak till att Grannas är det idag äldsta tillverkande dalahästföretaget. Förmågan att ”fånga in” ungdomar som passar för olika
arbetsuppgifter och låta dem ta del och känna stolthet över företaget – i tid. De familjer som producerat dalahästar i andra byar kring Mora före oss misslyckades med just det. Det fanns inga som ville driva vidare dessa företag.
– Familjeföretaget och kontinuiteten är så otroligt viktiga, förankringen i bygden och bland de olika hantverkarna. Det handlar om personliga relationer och det förtroendet byggs inte i en handvändning.
Vem är den genomsnittlige dalahästköparen?
– Dalahästen ges som present från vaggan till graven. När barn föds, döps, fyller år, går ur skolan, tar examen, gifter sig, byter jobb, fyller år – ja, då passar det med en dalahäst. Vi har till och med levererat hästar till begravningar, där hästen ska pryda kistan, som en sista hälsning.
Grannas dalahästar
- Grannas tillverkar hästar i 17 storlekar, med en höjd på mellan 1 och 50 centimeter. Höjden mäts mellan foten och örats spets.
- Hästar större än 30 centimeter limmas ihop sektionsvis.
- Tillverkningen i fabriken kan delas upp i nio steg, från hyvling av plankorna till att hästen doppas i klarlack.
- Företaget har 15–17 anställda. Till det kommer cirka 40 täljare som sitter hemma och arbetar på ackord. Även målningsarbete kan vara utlagt på hemtillverkning.
- Omsättningen ligger på cirka 17 miljoner kronor, varav cirka 20 procent är export.
- Varje år produceras ungefär 50 000 dalahästar.
ANNONS
