Johar Bendjelloul om sorgen efter sin bror: ”Min lätthet kommer aldrig att återvända”

Trots att han är seriös programledare i radio är Johar Bend­jelloul nog ändå mest känd från underhållningsprogram i tv. Han har vunnit ”Alla mot alla” med Annika Lantz, vunnit ”På spåret” och varit i både final och semifinal tillsammans med Josefin Johansson, musikern och komikern med det rosaskimrande håret.

– Det handlar väldigt mycket om att försöka vara avspänd i den där buren. Josefin är bra på det eftersom hon är professionell underhållare och jag försöker tramsa så gott jag kan. Men att vara tramsig betyder ju inte att man inte kan saker. 

”Team Jossar” förlorade i semifinalen nu senast mot vinnarna Marie Agerhäll och Fritte Fritzson, men tävlingsmänni­skan Johar hatar att förlora. För det mesta håller han det inom sig, blir ”tyst och dyster”. Men det döljer sig ett temperament under den lugna ytan. Det berättas att han slet sönder sin t-shirt när han förlorade mot en kompis i hockeyspel en gång. 

– Faktum är att jag är mycket bättre i buren i ”På spåret” än hemma i soffan där det är så mycket annat som distraherar. I buren blir jag skärpt och fokuserad.

Dottern får Johar att ställa upp i lekprogrammen

Johar lever tillsammans med journalisten och radioproducenten My Rohwedder. De delar intressen som politik och samhällsdebatt men dock inte intresset för frågesport i tv. Det gör däremot elvaåriga mellandottern Ada.

– Det är hon som har fått mig att ställa upp i vårens omgång av ”Bäst i test”. Jag har sett varje avsnitt med henne så det var ju omöjligt att tacka nej när frågan kom. 

Och då kan det vara bra att ta fram den tramsiga sidan. I ”Bäst i test” handlar det mindre om allmänbildning och mera om att skjuta yoghurt i bullseye, fånga förbipasserande med en håv eller pricka en husvagn med en fotboll. I programmet får Johar bland annat i uppgift att försöka hitta någon i publiken som heter Johansson. Till att börja med.

– Men det blir värre, jag gör saker som är så pajiga att till och med min dotter blir generad. Sen får man stämpeln i sigillet, som pajas. Men det får man ta med jämnmod, det ­ingår i konceptet. 

---

LÄS ÄVEN: John Lundvik: ”Jag känner en viss rädsla att aldrig räcka till”

---

”Man måste få ha olika sidor”

Han tycker att det finns en rädsla hos många för att man skulle förstöra sin trovärdighet genom att ställa upp i lekprogram. 

– Men jag är inte det minsta orolig för att både kunna ha en specialsändning om Ukraina i P1 ena dagen och att delta i ett lekprogram i tv nästa dag. Jag tycker att man måste få ha olika sidor.

Nu är ju inte underhållningsprogram Johars huvudsakliga verksamhet i media, som bekant. Han har en gedigen karriär där han bland annat varit programledare för ”P1 Morgon”, programledare för ”Gomorron Sverige”, ”Kulturnyheterna”, ”Babel” och mycket mera. Efter några år som skrivande journalist på Dagens Nyheter återvände han för ett år sedan till radion där han nu, bland annat, gör Ekots lördags­intervjuer.

– Radio är ju ett flyktigt media, ett ögonblickets konst. Om man gör det dåligt så är det glömt nästa vecka och även om du råkar göra något genialt. Det är som att skriva i vatten.

Älskar direktsändning

Han älskar att sitta i direktsändning, och påstår att han blir lugn och trygg av anspänningen.

– Jag har ju gjort väldigt många timmar i direktsändning och det har jag haft stor hjälp av i ”På spåret”. Det är som någon slags kapsel, tiden går liksom långsammare och alla sinnen skärps när den röda lampan tänds.

Inte ens när han sitter mitt i svärmen av nyheter med rapporter om terror, krig eller gängvåld får han existentiell ångest. 

– Tvärtom, när det händer hemska saker i världen så kan det ha en terapeutisk effekt genom att kunna omvandla det till arbete. Annars kan man lätt bli lamslagen av hemskheter. Den 26 februari förra året, när Ryssland invaderade Ukraina, satt jag och gjorde en extrasändning. Och jag kände att vilken tur att jag jobbar med det här just nu. Det dämpade oron.  

Några år jobbade Johar på Dagens Nyheter men han trivdes inte lika bra med den skrivande journalistiken. Men han har dock skrivit boken ”Sluten” tillsammans med programledaren och författaren Henrik Johnsson om tennisstjärnan Robin Söderling som spåddes bli världens bästa tennisspelare men som när han stod på toppen drabbades av sammanbrott och föll tungt. Boken om elitidrott och psykisk ohälsa utnämndes till ”Årets sportbok” 2022.  

– Elitidrottare är bra på lidande, att stå ut med smärta som andra människor inte klarar. När Robin Söderling brände ut sig 2011 fanns det liksom inget språk för det, man talade inte om den besatthet, vånda och psykiska press som idrottare som han var utsatta för.

---

LÄS ÄVEN: Hockeyexperten om övergreppen i laget: ”Jag hoppades att planet skulle störta”

---

Johar gick in i väggen som chef på ”Babel”

Några år tidigare hade Johar själv fått känna på hur det är att gå in i väggen. Samtidigt som han hade vissa familjeproblem hade han blivit utnämnd till chef på ”Babel” på SVT. Ett jobb som inte passade honom. 

– Jag tyckte det var jättepressande att vara chef, jag hittade inte riktigt min roll, budgeten var ett gissel, det var väldigt mycket detaljer att hålla reda på och jag hade svårt att delegera. Jag hittade inte riktigt någon vila och när jag spelade fotboll så bröt jag tån. Det verkar som en banal grej, men det blev det som gjorde att jag tippade över. Gick in i väggen.

Han tycker att det är en bra liknelse för det var så han upplevde det. 

– Jag skulle cykla till jobbet men jag kunde bara inte trampa vidare, det var verkligen som om det var en vägg. Det var verkligen fysiskt, en stor trötthet och jag hade nära till gråt. Men SVT är väldigt bra på att ta hand om två sjukdomstillstånd, alkoholism och att gå in i väggen. Så jag var sjukskriven ett tag. 

Född in i kulturen

Johar kommer från en gedigen kulturfamilj och har både finlandssvenska och algeriska rötter. Han är född på Danderyds sjukhus men folkbokförd i Finska församlingen, liksom sin mamma Veronika och morfar, skådespelaren Henrik Schildt. Och när Johars morbror, regissören Peter Schildt, var med som skådespelare i tv-serien ”Julia och Nattpappan” som spelades in i Ängelholm i början av 70-talet så gjorde föräldrarna ett besök där. De blev mycket förtjusta i staden och bestämde sig för att flytta dit. Och där växte sedan Johar upp tillsammans med sin lillebror Malik. När Peter Schildt i slutet av 80-talet återvände till Ängelholm för att regissera tv-serien ”Ebba och Didrik”, fick Malik spela Ebbas kompis Philip.

Mamma Veronika är konstnär och har också arbetat som översättare, bland mycket annat av seriefiguren Lucky Luke. Så Johar och hans lillebror hade god tillgång till serietidningar när de växte upp.  Pappa Hacène Bendjelloul kommer från staden Constantine i Algeriet, en gammal romersk befästning som fått namnet efter kejsar Konstantin. 

– Jag har varit där och det är väldigt dramatiskt. Staden ligger vackert, högt uppe på en klippa i Atlasbergen, med raviner och djupa stup med hängbroar.  

Och därifrån skickade släktingarna färska dadlar hem till familjen Bendjelloul i Sverige varje jul. Föräldrarna träffades på ett ungdomsläger på 1960-talet. De bodde en kort tid i Algeriet men de bestämde sig till slut för Sverige. Pappa Hacène blev väldigt förtjust i Sverige och har hela sitt yrkesliv arbetat som röntgenläkare på Helsingborgs lasarett.  

Bror Malik Bendjelloul tog sitt liv efter ”Searching for Sugar Man”

Största delen av sin barndom växte Johar upp i Ängelholm med sin lillebror Malik. De hade en nära relation men enligt Johar var Malik också väldigt mycket lillebror som tävlade med honom karriärmässigt. Och till slut så gick han om storebror, med råge. 2013 fick Malik Bendjelloul det största pris en filmskapare kan få, en Oscar, för dokumentärfilmen ”Searching for Sugar Man”. 

Men bara ett år senare kom katastrofen när världen plötsligt nåddes av beskedet att Malik hade tagit sitt liv. Det slog ner som en bomb och för Johar tog livet plötsligt slut. I podden ”Värvet” har han berättat hur hans första reaktion var att desperat försöka dämpa smärtan med alkohol. 

– För att orka med eller för att överhuvudtaget kunna somna på kvällen efter den här förfärliga chocken, så drack jag all den alkohol som fanns hemma, säger han i avsnittet. 

Johar har slutat att dricka alkohol

Men när han kände att det kunde leda till katastrof fattade han beslutet att aldrig mera dricka alkohol, och det har han heller inte gjort sedan dess. 

– Alkohol funkar ju så bra som tillfällig smärtlindring. På kort sikt är det ju en väldigt verkningsfull bedövning, men på lång sikt innebär det ju en stor risk och jag insåg att det var farligt för mig.

Idag menar han att beslutet att sluta dricka alkohol är det bästa beslut han har tagit.  

– Jag hade inga alkoholproblem innan heller men jag gillade att dricka, tyckte om avspänningen, framför allt. Jag kunde dricka lite efter jobbet, för att ”få ner axlarna lite grann”. Koppla av. Inte så mycket att jag förknippade det med fest och glädje utan mera för att få ett lugn i kroppen. 

---

LÄS ÄVEN: Therése växte upp med en alkoholiserad mamma: ”Mitt liv blev bättre utan henne”

---

Svårt att umgås när människor är fulla

Johar har aldrig ångrat sitt beslut, han känner sig friskare och piggare men med omställningen följer också nya erfarenheter. 

– Konsekvensen av att inte dricka på en fest är att det blir svårare att umgås när människor är alkoholpåverkade. Det första som försvinner i samtalet är ju tajmingen och till slut uppstår det ett ”Askungeögonblick”, när samtalen blir för underliga och konstiga och man är tvungen att gå hem. Och det inträffar konstigt nog ofta vid tolvslaget. 

Men någon last ska man ju ha. Det började med löpning, men efter en bypassoperation i höger ben blev det i stället simning. Lite logiskt kanske eftersom sambon, My Rohwedder som är före detta elitsimmare, har inspirerat honom.

– Jag kan ibland känna mig lite tung på land men i vattnet finns en mjukhet, det är bara jag och mina andetag. Då uppstår en slags meditativ känsla, en slags urkänsla. Av jord är vi ju inte komna egentligen – utan av vatten.

Ett före och efter sin brors död

Den eftermiddagen Johar fick beskedet om sin brors död förlorade han något inom sig själv. 

– När man är med om en så stor tragedi så finns det ett före och ett efter. Den där lättheten jag hade tidigare kommer aldrig att återvända, jag har nu en slags tyngd i stegen. 

Johar brukade förr bära ”Fatimas hand” runt halsen, en slags beskyddarsymbol som är vanlig i Mellanöstern. 

– Men när min bror dog så tog jag av mig den. Jag kände att den inte hjälpte. Jag hade någon slags föreställning om att vi levde under någon slags lycklig stjärna men när Malik dog så blev tillvaron på något sätt avförtrollad. 

– Jag har inte haft någon religiös tro men jag har nog blivit mera krass. Det är som det är, man kommer inte runt det och det finns inga andra vägar än att se framåt. 

Artikeln publicerades först hos Icakuriren