Hockeyexperten om övergreppen i laget: ”Jag hoppades att planet skulle störta”

På helgerna kan Erik Granqvist ses uppsträckt i tredelad kostym när han analyserar NHL-hockey på Viaplay. Nu sitter han uthälld i hörnsoffan hemma i villan i Ängelholm. Han utstrålar en stark positiv energi, trots att han berättar om mörka minnen från den sport han älskar och fått så mycket av.

Han är en del av ett moraliskt fenomen i världen, en förflyttning av skuld och skam från offer till förövare när det gäller mobbning, våld och sexuella övergrepp. Det har tagit sig uttryck i metoo-rörelsen, i framvällande vittnesmål inom katolska kyrkan, i protester mot kränkande nollningar på skolor. Nu gläntas det på locket inom idrottsrörelsen. Enstaka offer vägrar skämmas och hålla tyst längre. 

Förnedrande invigningsritual i Luleå Hockeys A-lag

Den förre hockeymålvakten Erik Granqvist har berättat om sina upplevelser i media och nu i en bok, ”Inkilad”, skriven i samarbete med journalisten Johan Esk.

– Jag tvekade om jag skulle gå ut offentligt men min sambo Yvonne sa: Om inte du vågar dela med dig, hur ska unga som utsätts idag våga?

Så vad hände egentligen? Erik, nyss fyllda 18 och nyrekryterad till Luleå Hockeys A-lag, utsattes för en så kallad inkilning, en förnedrande invigningsritual som drabbade nykomlingar i laget. I omklädningsrummet fick han ögonen förbundna av lagkamrater, trycktes ner på en bänk, kläddes av och blev rakad på huvudet och hela kroppen. Runt könsorganet bands ett skridskosnöre som de  kunde dra i om han försökte göra motstånd.

– Jag låg stilla men lämnade kroppen mentalt. Efteråt var jag avstängd, kände inte vattnet mot min kropp i duschen. Min blick i spegeln var helt tom, minns Erik.

Ny tränare satte stopp för traditionen

Några år senare fick laget en ny tränare som satte stopp för den destruktiva traditionen. Inkilningar har inom hockeyn ibland tagit formen av helkroppsrakningar, men det har inte förekommit i alla klubbar och de har numera försvunnit från de seniorlag på elitnivå som höll på med dem förut.

Erik hade hört hur det brukade gå till, ändå blev händelsen ett trauma som han reagerade på med förträngning. Minnena och känslorna hamnade bakom en ”låst källardörr”. Att spela hockey på elitnivå var trots allt det han alltid drömt om. Livet gick vidare.

Fast något skavde. Som målvakt behövde Erik ha nerverna på helspänn. Nu fick han svårt att slappna av utanför rinken. Han gick med ständig oro, hans goda studieresultat sjönk. Han blev också en ”pleaser”, en person som roar, behagar och gör tjänster åt dem högre upp i laghierarkin.

Missbruk och självmordstankar

– Jag sökte lindring från ångesten på sätt som dövade den för stunden, med alkohol och flyktiga relationer. Det gick så långt att jag fick självmordstankar. ”Hoppas planet störtar” kunde jag tänka när vi var ute och flög med laget, berättar Erik.

Han brände sitt ljus i båda ändar för att klara både idrotten och ångesthanteringen. När han till slut insåg att festandet – eller snarare missbruket –  bara var ett bedövningsmedel, gjorde han helt om och satsade i stället på ett inre sökande. Han läste självhjälpsböcker och började i terapi. 26 år gammal lämnade han hockeykarriären för att jobba med sin personliga utveckling på heltid.

– Jag är en sådan som går all in, vad det än gäller. Så var det med hockeyn, studierna, festandet. Nu satsade jag allt på det här, i en desperat jakt på hjälp. För jag längtade efter mig själv, jag hade totalt tappat kontakten med delar av mig själv.

AA-möten och terapi

Han gick på AA-möten i Älvsbyn, på kurs i självkännedom i Holland, åkte till Indien och mediterade och checkade in på dyra terapivistelser på en kursgård i Östergötland.

Efter två år av intensivt sökande och hundratusentals kronor fattigare, återvände han till ishockeyn för en målvaktssejour i Skånelaget Rögle men framförallt som målvaktstränare och videocoach. 

Erik Granqvist landade med tiden i en lugnare medelålder, träffade Yvonne, fick en son, blev expertkommentator i tv och slog sig till ro. Allt var bra. Eller?

Brandtal mot tystnadskulturen inom idrotten

Boken ”Inkilad” börjar med att Erik oväntat bryter ihop på en parkeringsplats för ett drygt år sedan. Han sitter i bilen och ser en video på mobilen där den kanadensiske hockeyspelaren Kyle Beach berättar om de sexuella övergrepp han utsatts för av en tränare. Hans klubb, Chicago Blackhawks, gjorde allt för att tysta ner saken.

– Jag börjar gråta där jag sitter i bilen, berättar Erik.

Sedan går det fort. Två dar senare håller han ett brandtal i Viaplays NHL-studio, för Kyle Beach och mot tystnadskulturen inom idrotten där mobbning, övergrepp och andra bedrövliga beteenden kan frodas om ledarskapet brister. En tystnadskultur som skyddar förövare och sviker offren.

– Jag får nästan inte luft när jag ska prata och undrar varför jag reagerar så starkt. Efteråt får jag massor av positiva reaktioner på sociala medier. Men också vittnesmål om idrottens baksidor. Det blir en chock för mig att övergreppsliknande inkilningar fortfarande sker.

Förvirrad av sina egna känslor lägger Erik ett pussel med händelser och beteenden i sitt liv och det går upp för honom att han själv var ett offer. Så har han aldrig sett det. Men nu förstår han att det är inkilningen för 30 år sedan som fått honom att må så dåligt och söka efter självförståelse över halva jordklotet. 

– Nu väller allt upp. Jag funderar på att gå ut med min egen historia men inser att jag kommer att få hån och mothugg. Dessutom – idrotten har ju stått för så mycket positivt. Jag har mött så många fantastiska kamrater och ledare både i Luleå och andra klubbar. Kommer jag att hamna utanför den gemenskapen?

”Vi måste jobba med strukturer, ledarskap och kultur”

Fem dagar efter känslostormen på parkeringsplatsen och tre dagar efter NHL-sändningen, berättar Erik Granqvist till sist sin personliga historia i Viaplays hockeypodcast. Allt som varit inlåst i källaren, inkapslat i skam, väller upp. Hans insikter kommer nästan i realtid medan han pratar i tv och i podden. 

– Det fortsätter att strömma in reaktioner. I tusental. Några tycker jag svärtar ner sporten men 95 procent är positiva och stöttande. De som bidrar med egna upplevelser vill berätta men inte träda fram.

Så kan det inte fortsätta, menar Erik. När han lämnar ut sin egen smärta är det för att bidra till att öka medvetenheten och kunskapen om dessa frågor. Idrottsrörelsen är en stark och viktig kraft i samhället och mycket har blivit bättre sedan han själv var ung. Men missförhållanden kvarstår på vissa håll.

– Vi måste jobba med strukturer, ledarskap och kultur. Om unga lämnas ensamma i omklädningsrummen kan det utvecklas hundra nyanser av våld och mobbning. Det är så individuellt var gränserna går, vad som kan bli en grogrund för psykisk hälsa hos någon. Det som en kan skaka av sig blir för en annan ett djupt sår. Därför måste det finnas tydliga regler och riktlinjer, vuxennärvaro, öppenhet och stöd om någon drabbas, säger Erik Granqvist.

– En ung person med en stark idrottsdröm är ofta beredd att betala ett högt pris för att få vara med i gemenskapen. Det får inte utnyttjas av maktmissbrukare.

Reportaget publicerades först hos Icakuriren