En kriminalassistents vardag: “Det kanske låter läskigt, men jag är sällan rädd”

Jag kan få ett samtal mitt i natten och bli kallad till en brottsplats. När jag kommer fram handlar det om att säkra bevis. Vi undersöker brottsplatsen tillsammans med polisens kriminaltekniker, och eventuella gärningsvapen – en kniv, en pistol, ett slagvapen – säkras.

Dessutom säkrar vi eventuella spår av blod och saliv och använder bomullspinnar för att torka av ytor som gärningspersonen kan ha vidrört. Det kan också finnas tappade eller lämnade föremål. Det hela läggs i dna-påsar som sedan skickas till den rättsmedicinska avdelningen. Dna kan knyta en gärningsperson till brottet och användas som bevis i domstol.

Ofta griper vi en misstänkt gärningsperson på plats. Det är viktigt att skapa en form av förtroende vid det första förhöret, eftersom det är där möjligheten till ett erkännande är som störst. Det kanske låter läskigt att sitta mittemot en potentiell mördare, men jag är sällan rädd. Jag väljer ofta att hålla dessa förhör ensam, eftersom det handlar om förtroende och det kan vara svårt om vi är flera som sitter mittemot den som är anhållen.

LÄS ÄVEN: Agatha Christies enda olösta deckargåta: Hennes eget försvinnande

Utredningen fortsätter, vi förhör vittnen och samlar in bevismaterial. Vi måste lägga pusslet och förbereda oss för rättegång. Jag är noggrann eftersom jag inte vill att försvarsadvokaten senare frågar exempelvis varför vi inte kontaktade ett visst vittne.

Jag går in i ett särskilt ”mode” på en brottsplats. Det är ett jobb och jag är van vid det – men det var lite tuffare när jag var helt ny. Och vissa fall påverkar en mer än andra. Om offret är mycket ungt eller ett barn kan det vara svårt att komma till en brottsplats. Jag hade ett fall med en 9-årig tjej och ett med en ung man som dödade sin bror, sin pappa och sin mamma. Det var våldsamt och svårt att sluta tänka på.

Blir stressad ibland

Jag minns tydligt mitt första mordfall. Jag var inte alls förberedd på det jag kallades ut till. Vi misstänkte narkotika i en bil, men när vi grep personerna och öppnade bagageluckan var det inte knark vi hittade – det var en kropp. Vi blev förvånade men kontrollerade att personen verkligen var död, stängde bagageluckan och inväntade läkaren. Jag hade precis blivit kriminalassistent på den tiden.

Jag blir inte känslomässigt påverkad, även om det handlar om mord. Men ibland kan jag bli stressad, för ju snabbare jag jobbar, desto snabbare kan fallet lösas. Om jag tar med mig datorn hem kan jag ha svårt att släppa fallet. Det hjälper att komma ut och få lite frisk luft, träffa mina barnbarn och umgås med familjen. Det får mig att släppa jobbet för en stund.

LÄS ÄVEN: Per Lasson om Tunna blå linjen: ”Jag var helt slut efter inspelningen av andra säsongen”

Jag träffar en psykolog minst en gång om året. Det erbjuds via jobbet, och om något utöver det vanliga händer kan jag alltid söka hjälp. Det är dock inget jag använder mig av så ofta.

Jag var bara 20 när jag fick idén att söka till polisen. Jag pratade med en studievägledare som inte trodde att det var möjligt eftersom jag var kvinna. Men av en slump träffade jag en tjänsteman som gick på Polishögskolan och som berättade att det också fanns kvinnor där.

Jag klarade antagningsprovet och gjorde min praktik på Glostrups polisstation. Det hände mycket i det området och jag fick mycket erfarenhet. Nu har jag varit kriminalassistent i snart 25 år, och även om jag saknar att vara ingripandepolis brinner jag verkligen för utredningar och att samla bevis i till exempel mordfall.

Översättning: Weronica Andersson