Agatha Christies enda olösta deckargåta: Sitt eget försvinnande

Iförd jättelika mustascher klev Kenneth Branagh nyligen åter in i rollen som Hercule Poirot. När Döden på Nilen hade premiär hamnade världens populäraste författare än en gång på filmduken

Ty hon dör aldrig, Agatha Christie.

Fast under elva dramatiska dagar 1926 var det nära.

Åtminstone om man ska tro nya rön, signerade den brittiske levnadstecknaren Andrew Norman, som forskat i det enda mysterium som deckardrottningen aldrig gav en lösning:

Klockan 9.45 på morgonen den 2 december 1926 klev den då 36-åriga Agatha in till sin sovande lilla dotter Rosalind, gav sjuåringen en kyss, försvann ner för trapporna, startade sin Morris Cowley och körde ut genom grinden.

Därefter upphörde alla spår.

LÄS ÄVEN: Amelia Earhearts mystiska försvinnande: Var finns förklaringen?

Till sin sekreterare hade författarinnan visserligen lämnat ett brev att hon skulle till Yorkshire. Men när Agathas bil hittades övergiven, med strålkastarna påslagna, högt upp på en klippa vid ett kalkbrott vid Newland Corner, en populär picknickplats strax sydväst om London, utbröt förvirring.

I bilen låg hennes utgångna körkort, en påse kläder och en päls.

Inget mer.

Det var inte likt henne, konstaterade polisen som snabbt kallades in. Agatha var inte bara en superkändis, utan också något av en nationalklenod.

Idag räknas Bibeln och Shakespeares dramer till historiens mest lästa, spridda och översatta verk. Men trea ligger Agatha Mary Clarissa Christie. Någon har räknat ut att hennes böcker har sålt över två miljarder exemplar, vilket motsvarar – håll i er nu – en bokhylla som skulle räcka ett och ett halvt varv runt jordklotet.

Lägg därtill översättningar till minst 103 språk och världens i särklass mest seglivade teaterföreställning – The Mousetrap på Ambassadors Theatre i London, som spelats 25 000 gånger oavbrutet sedan 1952 – och vi talar mer om ett fenomen än om en kvinna av kött och blod.

Komplicerad uppväxt

Inte illa jobbat av en flicka som aldrig fick gå till skolan, miste sin far när hon var elva år och vars debutroman En dos stryknin refuserades av flera förläggare.

– Till slut fann jag en som var intresserad men bara om jag skrev om slutet. Jag är denne förläggare evigt tacksam, för historien hade verkligen ingen bra final alls, erkände Agatha, vars uppväxt också komplicerades av att mamman Clara var starkt intresserad av spiritism och enligt egen utsago synsk. Hon hade egensinniga idéer om utbildning, föredrog privatlärare och förbjöd sin dotter att börja läsa innan hon fyllde åtta.

Det sistnämnda brydde sig dock lilla Agatha inte om, utan lärde sig själv sätta ihop bokstäver till ord. Tio år gammal skrev hon sin första egna dikt, “Gullvivor”, men visade sig också vara musikalisk och lärde sig tidigt spela både piano och mandolin.

Däremot var hon ett mycket ensamt barn. Bästa vännen var en hund som hon kallade George Washington – förmodligen påverkad av sin amerikanska pappa Frederick Alvah Miller, som var börsmäklare.

LÄS ÄVEN: Mannen som sköt John Lennon: “Numera är jag helt ofarlig att släppa ut”

Så länge pappan var vid liv tycks lilla Agatha ha levt ett bekymmersfritt och lyckligt liv i familjens lyxvilla i
Torquay. Men efter faderns död efter en serie hjärtattacker hårdnade tillvaron.

Agatha skickades till internatskolor i Paris och det var först när hon fyllde 20 år som hon på allvar återsåg sin mor. På grund av vacklande hälsa sökte sig Clara till Kairo och dottern fick följa med.

Den som här vill söka rötterna till Agathas senare intresse för egyptologi i romaner som Döden på Nilen har säkert mycket att hämta – precis som man idag kan snoka igenom hennes rum på spionhotellet Pera Palace i Istanbul för att hitta ledtrådar till Mordet på Orientexpressen.

Flera älskare

Själv var hon dock mest på jakt efter en make, erkände hon senare. Kairo var strax före första världskriget en tummelplats för unga välbärgade britter. Agatha ska enligt egen utsago ha hunnit med fem älskare, innan hon väl hemkommen föll i armarna på den blivande officeren Archibald Christie, son till en domare som tjänstgjort i Indien.

När kriget kom skickades Archie till Frankrike, medan Agatha frivilligt och utan ersättning tog tjänst på ett sjukhus i Torquay som tog emot krigsoffer.

– Jag gjorde inte bara 3 400 timmar utan lön. Jag lärde mig också allt som fanns att veta om mediciner, droger och gifter. Det skulle jag ha förskräckligt mycket nytta av senare i min karriär, berättade hon i intervjuer.

LÄS ÄVEN: Terracottaarmén upptäcktes av en slump – ingen kände till jättemonumentet

I en av sina böcker beskrev hon ett fall där ett offer förgiftats med tallium, ett ämne som användes för att bekämpa råttor och ohyra, vilket hjälpte polisen att lösa en riktig mordgåta.

På sjukhuset vårdades även belgiska flyktingar och det var de som gav henne idén att skapa en romanfigur som i grunden var belgisk polisman men numera frilansade som skarpsinnig detektiv.

Hercules Poirot, alltså.

Flintskallen med de magnifika mustascherna dök upp redan i debutdeckaren 1920 och skulle därefter bli Agathas i särklass flitigaste hjälte.

– Fast mot slutet kom jag att hata hans besserwisserattityd. Det fanns skäl att han omsider fick konkurrens av den rara och vänliga miss Marple.

Spion i huset?

Om Agatha Christies liv och författarskap kan sägas mycket, bland annat att hon vid ett tillfälle orsakade pa
nik inom underrättelsetjänsten MI5.

I romanen N eller M förekommer en karaktär vid namn major Bletchley – samma namn som platsen där den brittiska kodknäckarenheten låg. Det misstänktes ett tag att Agatha hade en spion i huset.

Intressant är också att hon skapade en karaktär som hette James Bond tjugo år innan Ian Fleming skrev sin första roman.

Att hon hämtade fyra av sina boktitlar från Shakespeare, tre från Bibeln och sex från storheter som T S Eliot, William Blake och lord Alfred Tennyson.

Att hon är en av personerna på omslaget till Beatles Sgt Pepper-platta.

Eller att hon för kollegan Brian Aldiss avslöjade att “jag bestämmer inte vem som är mördaren förrän jag nått fram till det sista kapitlet”.

Elva långa dagar

Men tillbaka till deckargåtan som aldrig löstes. Vintern 1926 stod alltså för dörren när England drabbades av nyheten att deras favoritförfattare försvunnit utan ett spår.

Det gick som en stöt genom hela nationen.

Första reaktionen tycks visserligen ha varit en viss munterhet. Många betraktade den övergivna bilen vid kalkbrottet som ett pr-trick. Men snart insåg man att ingen, inte ens hennes make och lilla dotter, hade den minsta aning om vart Agatha tagit vägen.

LÄS ÄVEN: 75 år efter det sensationella fyndet: Dödahavsrullarna fortsätter att förbrylla

Hade hon råkat ut för ett brott?

Hade hon kidnappats av en galen stalker, ett rubbat “number one-fan”, som senare skulle bli fallet med Stephen Kings romanfigur i Lida?

Hade hon rent av begått självmord?

I elva dagar var Agatha Christie löpsedelsstoff i England – ja, hennes försvinnande hamnade till och med på förstasidan av New York Times. Över tusen poliser och 15 000 frivilliga deltog i sökandet. Så ock ett stort antal hundar och flygplan.

Till de mest engagerade hörde kollegorna Dorothy L Sayers och Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes skapare. Doyle gav till och med en av Agathas handskar till ett medium för att denna skulle kunna återfinna den saknade.

Svartsjuk och deprimerad

Till slut – när många accepterat att deras idol förmodligen var lika död som sina romanoffer – återfanns hon plötsligt, nästan som av en slump, på ett spahotell i Harrogate, Yorkshire.

Hon hade skrivit in sig som “mrs Teresa Neele”. Varför förstod ingen. Och Agatha vägrade att svara. Hon tycktes snarare irriterad, eller rent av sorgsen, över att hon hittats. När man bad henne om en förklaring, skyllde hon på minnesförlust:

– Jag har just vaknat upp ur en angenäm dröm där jag nyligen återvände från en resa till Sydafrika, glad och nöjd.

Det skulle dröja 90 år innan gåtan fann sin lösning. Om den nu gjorde det … Levnadstecknaren Andrew Norman, en före detta läkare, hävdar hur som helst att Agathas depression i högsta grad var äkta och dels berodde på att hennes mor dött samma år, dels på att äktenskapet med Archie var i gungning.

Maken hade just avslöjat att han hade en affär med en yngre kvinna, Nancy Neele. De kom senare att gifta sig och det var knappast någon slump att det var älskarinnans efternamn som Agatha använde som täcknamn på spahotellet. En ledtråd fullt i klass med dem hon brukade strössla ut i sina deckare, alltså.

– Jag tror hon var självmordsbenägen. Hon mådde extremt dåligt psykiskt och visade alla symtom på det
vi kallar ett flykttillstånd; ett ovanligt slags minnesförlust där den drabbade reser iväg och skapar en ny persona för att fly från sina problem, har Norman sagt.

Var det hämnd?

Normans teori har dock inte fått stå oemotsagd. Vissa litteraturforskare hävdar istället att Agatha arrangerade sitt eget försvinnande som en hämnd på den otrogne maken.

Archie skulle oroa sig och lida, var tanken. Ja, kanske rent av bli anklagad för hennes försvinnande. Och om inte han hamnade i polisförhör, så varför inte Nancy Neele som ju knappast heller saknade motiv?

Älskarinnan var förstås mycket intresserad av att hennes rival röjdes ur vägen.

Resten är tystnad, som det heter hos Shakespeare. 1928 for en betydligt stabilare Agatha tillbaka till Istanbul med Orientexpressen och vidare till det Mellanöstern hon kommit att älska.

På en utgrävningsplats utanför Bagdad blev hon bekant med en 14 år yngre arkeolog, Max Mallowan. De gifte sig i september 1930 och tycks ha levt lyckliga fram tills deckardrottningen avled den 12 januari 1976, 85 år gammal.

En naturlig död – till skillnad från de drygt 300 mord hon själv utfört med sin penna.

Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier

Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier