Den 24 juli 1897 föds i Atchison, Kansas, en liten flicka som snart ska visa sig inte vara som andra. Amelia Mary Earhart är dotter till en advokat, som ofta befinner sig på resande fot, och Amelia och hennes lillasyster mer eller mindre dumpas hos sina morföräldrar.
Kanske är det just denna omständighet som gör henne mer brådmogen och äventyrslysten än sina tjejkompisar. Amelia utmärker sig tidigt genom att klättra högst i alla träd, jaga råttor med gevär och trimma sin kälke så den går snabbast nerför backarna. I smyg samlar hon dessutom tidningsklipp över kvinnliga bragder av olika slag; det kan vara såväl upptäcktsresande som uppfinnare eller företagsledare.
Egentligen vill hon bli läkare, och 20 år gammal söker hon sig till ett militärsjukhus som frivillig sjukvårdare. Det är också där hon första gången kommer i kontakt med flygkonsten. Flera av patienterna är piloter som har kraschat med sina plan. Deras berättelser borde egentligen verka avskräckande, men istället rycks Amelia med och minns plötsligt att hon som tioåring tagits till en stuntflygning:
– Jag mindes hur ett litet rött plan kom svepande ner från skyn och hur jag tyckte det nästan snuddade vid mitt hår. När det landade fann jag det däremot ganska ointressant; mest brädor och rostiga vajrar.
Två år senare får hon uppleva det hon senare skulle kalla för sin “frälsning”. En pilot, Frank Hawks, tar med henne upp i sitt lilla propellerplan. Flygturen förändrar hennes liv.
– Redan när vi nådde 100 meters höjd visste jag att jag var tvungen att bli pilot.
Dramatisk flygning
Hon klipper sitt hår kort, skaffar skinnjacka och börjar spara till ett eget plan. 24 år gammal är hon stolt ägare till en Kinner Airster, som hon raskt döper till “Kanariefågeln” på grund av dess illgula färg.
Att Amelia Earhart ska bli den första kvinna som flyger över Atlanten, känns dock osannolikt. Den titeln tänker nämligen hennes landsmaninna, den stenrika Amy Guest, lägga beslag på. Hon har redan lovats en plats som passagerare på en Fokker, som i juni 1928 ska starta från Newfoundland med Irland som mål. Men Guests familj protesterar och motvilligt går hon med på att lämna över sin stol till den då okända Amelia Earhart. Det är journalisten George P Putnam, som letat upp Amelia, och som nu ser chansen till en bra story.
Blodad tand
Flygningen blir dramatisk. Efter 20 timmar och 40 minuter landar piloten Wilmer Stultz, men inte på Irland som planerat, utan i tät dimma på ett fält i Wales.
Men Amelia Earhart har fått blodad tand. Fyra år senare ska hon bli första kvinna att flyga ensam över Atlanten. På dagen fem år efter Charles Lindbergh lyfter hon med Paris som mål, men starka nordanvindar, is och tekniska problem tvingar henne att nödlanda på Nordirland.
Resten är flyghistoria, som det brukar heta. Under de följande åren blev hon, tack vare flera rekordflygningar, en världsstjärna. När hon 1935 blir den första pilot, oavsett kön, att flyga maratonsträckan mellan Honolulu och Oakland, är hon redan nationens hjälte.
Dessutom är hon gift. Journalisten Putnam har vunnit det tuffa flygaressets hjärta. Han är nu hennes personliga promotor och tillsammans börjar de planera hennes nästa mål, flygningen som ska göra henne odödlig:
Att flyga ensam runt jorden.
“Jag har en känsla av att det finns en till bra flygning i min kropp”, skriver hon i en av sina flitigt lästa tidningskrönikor våren 1937.
Två månader senare, den 1 juni, lyfter hon och navigatören Fred Noonan i en tvåmotorig Lockheed Electra från Miami.
Världsomflygningen planeras ta ungefär sex veckor, där 28 mellanlandningar för tankning och proviantering är inplanerade. Amelia Earhart är tydlig med vari den största svårigheten ligger:
– Under en av de allra sista etapperna, på väg från Papua Nya Guinea, måste vi gå ner på Howlandön. Den kan bli ganska svår att hitta.
En underdrift, utan tvekan. Att försöka lokalisera en två kilometer långsmal ö mitt i Stilla havet är nästan som att finna den berömda nålen i höstacken.
Det är nu som Amelia Earhart gör sitt stora misstag. I cockpit sitter en toppmodern radiokompass som ska kommunicera med kustbevakningsfartyget Itasca, som har ankrat utanför Howlandön för att hjälpa till med navigeringen. Apparaten är irriterande stor och tung, och skymmer dessutom delvis sikten, och inför den sista kritiska etappen beslutar Amelia sig för att dumpa kompassen och enbart lita på sin radiosändare. Dock utan att kontrollera att denna verkligen klarar av de frekvenser som navigatören Noonan och Itascas radiokillar kommit överens om.
Vilket den inte gör.
Höljt i dunkel
Sista timmarna av Amelia Earharts sista flygning blir därför en både förvirrad, gåtfull och mytomspunnen historia. Knappt åtta timmar efter avfärden fångar flygledningen på ön Nauro upp ett meddelande där hon säger sig ligga exakt på kursen och att hon ser ett fartyg nedanför sig. Sedan är det knäpp tyst i närmare tolv timmar. Vid det här laget borde hon redan ha nått Howlandön och Itasca gör sig redo att söka efter en haveriplats.
Då hörs plötsligt Amelia Earharts röst i radion. Hon tror sig vara nära målet, men kan varken se ön eller fartyget:
– Bränslet börjar ta slut. Har försökt nå er via radio, men inte lyckats. Vi flyger på 1 000 fot.
Att hon nästan är framme är otvetydigt, menar experterna. Annars skulle hennes anrop aldrig ha kunnat uppfattas av Itasca. Problemet är att det bara är envägskommunikation. De hör henne, men hon hör inte dem.
En timme senare knäpper det åter till i Itascas radio:
– Vi är i linje med position 157–337. Vi flyger norr och söder.
Därefter tystnad …
Amelia Earharts jordenruntflygning slutade i en dramatisk dödsstörtning rakt ner i Stilla havet. Trots ett massivt räddningspådrag, personligen beordrat av president Roosevelt, återfanns varken Amelia eller hennes plan. Två år senare dödförklarades hon officiellt. En kortklippt hjältinna i skinnpaj hade offrat sitt liv för äran och äventyret.
Konspirationsteorier
Vad som egentligen hände har gett upphov till allsköns historieskrivningar, till och med konspirationsteorier, där anledningen till Amelia Earharts försvinnande ska ha berott på att hon antingen …
… a) flugit vilse och gripits av panik eftersom bränslet tagit slut.
… b) avrättats av japaner eftersom flygningen i själva verket var ett hemligt spionuppdrag för USA:s militär.
… c) fyllekraschat på grund av ett dolt, men gravt, alkoholmissbruk.
Alla tre teorier tycks dock vara helt tagna ur luften, åtminstone om man ska tro föreningen TIGHAR, The International Group for Historic Aircraft Recovery, som ända sedan 1980-talet försökt finna gåtans lösning.
– Amelia Earhart var ett superproffs som aldrig skulle ha flugit berusad eller haft ett annat syfte än att just runda jordklotet, menar ordföranden Richard Gillespie.
Han tror istället att hon och Noonan lyckades ta sig till den obebodda atollen Nikumaroro i ögruppen Phoenixöarna, som ligger i linje med 157–337.
Planet ska ha nödlandat på sandrevet, som vid ebb täcks av vatten. Vraket har sedan sköljts ner i en djup ravin och därför inte kunnat upptäckas från luften – trots att nio fartyg och 66 flygplan omedelbart sattes in i sökandet.
Brant stup
Bevisen, då? Jo, när TIGHAR sommaren 2007 anordnade en expedition till Nikumaroro fann man bland annat
delar av en fällkniv, plexiglas från en vindruta, en stump av ett blixtlås, en bit av en spegel och en hälsula som skulle kunna komma från Earharts sko.
Man kunde också konstatera att revet stupade brantare mot havsbotten än man föreställt sig, närmare
1 000 meter.
Tre år senare ledde utgrävningarna till att man även fann lite gammalt smink, några plastflaskor, en glasflaska med handkräm och snäckskal som öppnats “på ett västerländskt sätt”. Samt – inte minst – tre små benbitar som skulle kunna härröra från Amelia Earhart.
TIGHAR påstår sig ha spårat upp ett antal människor, som under dagarna efter den förmodade kraschen påstår sig ha fått in Amelia Earharts röst på sina radioapparater.
– Mellan den 2 och 6 juli uppfångades över 100 nödanrop från Earhart. Hon ska tydligen själv endast varit lindrigt skadad, medan läget var värre för Noonan, hävdar Richard Gillespie.
Ett av de märkligaste meddelandena nådde en hemmafru i Texas, som råkade ratta mellan kanalerna på sin radio. Hon skrev ner det hon uppfattade som Earharts röst.
– Anropet verkar mycket förvirrat när man läser det. Flera gånger säger hon något som låter som New York City. Men tänk om hon inte alls var svårt medtagen, utan i själva verket sa Norwich City? Vilket råkar vara namnet på det vrak som ligger uppspolat på stranden på Nikumaroro … säger Richard Gillespie.
Gillespie och hans team behöver mellan 20 och 35 miljoner kronor för att kunna dyka efter Amelia Earharts flygplan.
Här kan du läsa fler artiklar från Historiska Brott & Mysterier
Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier
