Jan Eliasson fruktade för sitt liv: ”Jag skrev ett avskedsbrev till min fru”

Under sitt långa yrkesliv har Jan Eliasson rest kors och tvärs över jordklotet och besökt sammanlagt 104 länder. Sedan coronapandemins utbrott har det dock bara blivit en ynka utlandsresa till Finland för denna världsmedborgare av rang.

Den sammanhållna tiden på hemmaplan blev ett ypperligt tillfälle för det som förläggaren Albert Bonnier i många år bett Jan om: att sammanfatta sin yrkesgärning i en bok. Efter att ha gått igenom 30 tätskrivna dagböcker med anteckningar från åren i den världspolitiska hetluften skred han till verket.

I memoarboken Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst får läsarna följa Jans arbete i krigshärdar, under naturkatastrofer och hungersnöd, likväl som i förhandlingsrummen med maktfullkomliga potentater.

– Jag hoppas att unga människor som är intresserade av världen utanför Sverige läser min bok. Men det vore inte så dumt om boken också läses av riksdagsledamöter och andra politiker, säger han med ett leende när vi träffas på förlaget.

Enkla förhållanden

Att arbetarsonen, som växte upp i en enrumslägenhet i Göteborgsstadsdelen Kålltorp med två föräldrar som förälskat sig i varandra på en strumpfabrik, skulle bli toppdiplomat var egentligen mot alla odds. Trots de ogynnsamma yttre förutsättningarna anser Jan att han drog en vinstlott i föräldralotteriet.

– Mamma och pappa var fantastiska, konstaterar han med ömhet i rösten. Båda två var väldigt begåvade, men ingen av dem fick någonsin chansen att förverkliga sina yrkesdrömmar. Istället satsade de allt på att jag och min bror Roger skulle få de möjligheter som de själva saknat. Jag hade ett förväntanstryck på mig att göra något meningsfullt av mitt liv.

Jan har ett starkt minne av hur han som 5-åring blev upplyft i knät av pappa John som visade honom tidningsbilder på koncentrationslägrens utmärglade krigsfångar som antingen var döda eller döende. Allt medan mamma Karin högljutt protesterade: “Jonne, du får inte visa pojken de där ruskiga fotona. Det kommer att märka honom för livet.”

– “Det är precis det jag vill”, svarade pappa. Och så blev det också. När jag senare har besökt flyktingläger och sett torterade människor har de där bilderna återkommit för mitt inre. Jag visste tidigt att jag ville göra största möjliga nytta för andra människor och arbeta i den anda som mamma och pappa önskade.

Jans höga betyg gav honom som 11-åring en plats på det ansedda läroverket Hvitfeldtska. Som arbetarbarn tillhörde han den minoritet elever som beviljades gratis lunch i skolan. Subventionen gick inte obemärkt förbi. Aldrig har Jan glömt förödmjukelsen han kände då en lärare beordrade honom att tvinga i sig en oaptitlig portion makaronipudding med orden: “Nu ska du äta upp, du som inte ens har betalat för maten.”

– Gissa om det efter den händelsen blev viktigt för mig att kämpa mot orättvisor. Senare i livet har det varit en stor tillgång för mig att vara uppvuxen under enkla förhållanden. Jag behöver inte mobilisera medkänsla, utan den finns där naturligt. Dessutom kan jag associera till människor i alla samhällsskikt.

Möte med Kennedy

När Suezkrisen och den sovjetiska inmarschen i Ungern inträffade med bara några dagars mellanrum hösten 1956, ökade Jans medvetenhet om världen utanför Sverige. Han ansökte om stipendium för att studera ett år på high school i USA och placerades slumpmässigt i en småstad i delstaten Indiana i den amerikanska Mellanvästern.

Pappan i värdfamiljen var ordförande för det lokala demokratiska partiet. I söndagsnumret av New York Times läste 17-årige Jan om en ung, nytänkande senator vid namn John F Kennedy som siktade in sig på presidentposten.

Entusiastiskt föreslog han att värdfadern skulle bjuda in Kennedy till en annalkande insamlingsmiddag för det
demokratiska partiet. Värdpappan bemötte förslaget med skepsis, men som den gode förhandlare Jan var redan på den tiden fick han honom att lova att ha Kennedy som reservalternativ ifall den senator som var påtänkt som gäst mot förmodan inte fanns tillgänglig.

Den tilltänkta gästen visade sig mycket riktigt vara förhindrad att komma på besök, vilket resulterade i att Jan fick sin önskan uppfylld. John F Kennedy hälsades välkommen till staden med frasen: “Ni hade aldrig varit här om det inte vore för en svensk utbytesstudent som är med oss här ikväll.” Under applåder kallades Jan fram till honnörsbordet för att hälsa på mannen som tre och ett halvt år senare skulle utnämnas till USA:s 35:e president och bli ett namn på allas läppar.

Han fick en kort pratstund med Kennedy, som på baksidan av ett inbjudningskort skrev en personlig hälsning till honom.

– I hela mitt liv har jag haft det där kortet liggande bland mina papper. Som FN-ambassadör i New York träffade jag många år senare Kennedys talskrivare Ted Sorensen, som hade varit med honom i Indiana. När jag berättade om händelsen utbrast han förvånat: “Var det du?” Ännu mer rörande var att Ted Sorensens fru Gillan efter sin makes död skickade mig talet som John F Kennedy hade hållit den där kvällen 1957.

Hotfull situation

Vistelsen i USA blev ett betydelsefullt trappsteg mot den kommande karriären.

Ett annat avgörande ögonblick infann sig den 18 september 1961. Jan, som dagen innan fyllt 21 år, befann sig på en militärövning då han på en knastrig radio fick höra att hans stora förebild, FN:s general-sekreterare Dag Hammarskjöld, hade omkommit i en flygkrasch.

– Jag blev så tagen, både av händelsen i sig och av att den skedde i samband med min 21-årsdag när skulle jag möta vuxenlivet. Det fick mig att säga till mig själv: Att jobba för FN eller UD är vad jag måste göra.

Efter tre år på Handelshögskolan i Göteborg kom Jan i hård konkurrens in på UD:s aspirantutbildning. Därefter följde stationeringar i Paris, Bonn, Washington DC och Harare. Nyligen hemkommen till Sverige fick han 1980 erbjudande om att bistå den dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme som FN-
medlare i kriget mellan Iran och Irak.

De kommande fem åren reste radarparet Palme och Eliasson i skytteltrafik mellan de stridande länderna. Att försöka förmå Iraks president och diktator Saddam Hussein att lägga ner vapnen var långtifrån riskfritt. Vid ett tillfälle uppstod en hotfull situation som fick Jan att frukta för sitt liv.

– Jag hade lagt fram utkastet till en överenskommelse med en olycklig formulering som antydde att jag lade skulden för krigsutbrottet på Irak. Efteråt kände jag hur stämningen i rummet bara sjönk. När jag kom till mitt hotellrum började det knastra i väggarna. Jag förstod att ljudet kom från avlyssningsutrustning.

Jan befarade att Saddam Hussein inte skulle nöja sig med att spionera på honom utan planerade att röja honom ur vägen i samband med nästkommande dags helikopterresa till en frontlinje.

– Jag visste att den mannen var kapabel till sådant. Att låta helikoptern störta var Saddams Husseins klassiska sätt att göra sig av med sina motståndare. Han var grymheten personifierad. För den händelse att jag inte skulle komma hem igen skrev jag ett avskedsbrev till min fru Kerstin.

Lyckligtvis var Jan tillbaka i familjen Eliassons dåvarande hemstad New York innan brevet anlände.

Chockerande mord

För Olof Palmes del visade det sig vara farligare att gå på bio hemma i Stockholm än att befinna sig i en krigshärd. På sin väg till vårt möte på Bonnierförlagen på Sveavägen har Jan gått förbi mordplatsen. Från soffan där han sitter kan han skymta Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård mittemot förlagshuset.

– Ser du? Det är den runda stenen rakt framför oss. Tyvärr har några sabotörer skurit ner vårdträdet som brukade stå bredvid graven, säger han med en suck.

De långa flygresorna på tu man hand skapade ett starkt vänskapsband mellan Jan och Olof Palme, som även umgicks privat. Palmes död efterlämnade ett stort tomrum hos Jan.

– Det tog över en vecka innan jag orkade skriva något om mordet i min dagbok. Fortfarande kan jag inte komma över att Olof tilläts gå på bio utan livvaktsskydd. I min bok har jag försökt bredda bilden av honom. Många såg honom som hetsig och temperamentsfull, men han var också oerhört tålmodig. Han kunde sitta timvis och lyssna på motparten utan att avbryta.

Förmodligen nickade Olof Palme gillande i sin himmel då Göran Persson 2006 utsåg Jan till utrikesminister.

– När jag stod på stora valmöten kunde jag tänka: Det här skulle pappa se. Både pappa och mamma levde när jag blev FN-ambassadör och när jag medlade i kriget mellan Iran och Irak. De var väldigt stolta, det märkte jag ju. Däremot fick de aldrig uppleva att jag blev utrikesminister eller vice generalsekreterare i FN. Men det räckte, för de hade fått se mig göra det som de själva kanske hade velat göra i sina liv.

Sejouren som utrikesminister blev bara sex månader lång eftersom Socialdemokraterna senare samma år förlorade valet. Kort därefter kom ett telefonsamtal från FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan, som bad Jan att bli FN:s särskilda sändebud för Darfur. Arbetet med att medla i konflikter och bekämpa fattigdom fortsatte.

 

Bekymrad optimist

Under sina år inom FN har Jan bevittnat horribla scener av misär och mänskligt lidande som aldrig går att sudda bort från näthinnan. Något av det värsta han har upplevt var svältkatastrofen i Somalia 1992.

– Vi plockade upp döende barn längs vägarna. Många av dem klarade sig inte. Utanför sjukhuslägren låg säckar i olika storlekar – de stora var för de vuxna dödsoffren och de små för barnen. Tre av mina medarbetare blev så deprimerade att de var tvungna att åka hem. Då sa en av läkarna som fanns på plats något till mig som jag tog fasta på: “Vrede är en bättre känsla än förtvivlan. Låt det bli din motor.”

Jan kallade sig tidigare optimist, men de senaste årens världskonflikter har fått honom att övergå till att benämna sig själv som en bekymrad optimist. För honom, som vigt sitt liv åt diplomati och samtal, har Rysslands oprovocerade invasion av broderlandet Ukraina varit frustrerande att beskåda.

– Var ser man exempel på att krig lönar sig? Det enda man får är förödelse och åter förödelse och därefter årtionden av försoningsarbete. Det är fullständigt otroligt att man väljer en sådan primitiv metod för att lösa problem, utbrister han.

Hustruns stora stöd

Kriget i Ukraina fick Jan att i sista stund göra vissa tillägg i sina memoarer. Hela boken har han skrivit för hand med blyertspenna. Hustrun Kerstin – som, utöver att hon är Jans före detta sekreterare på UD, är den enda som kan tyda hans handstil – har sedan skrivit ut manuset på dator.

Jan kan inte nog understryka vilket stort stöd han haft i Kerstin under hela sitt yrkesliv. Kerstin har inte bara varit “mrs Eliasson” utan också gjort egen karriär som bland annat statssekreterare och
departementsråd på Regeringskansliet.

– Det har varit jätteviktigt för mig att hon kunde ha sin egen yrkesidentitet. Jag kommer så väl ihåg när Kerstin kom in på mitt kontor i Washington, där jag då var ambassadör, och berättade att hon hade fått erbjudande om att bli statssekreterare. Min omedelbara respons var: “Go for it! Det ska du ta!” Jag kunde inte leva med tanken på att jag skulle be henne stanna kvar i Washington för att i egenskap av ambassadörsfru hjälpa till med representationen.

Lika uppmuntrande var Kerstin då Jan vid 71 års ålder blev erbjuden posten som vice generalsekreterare i FN med stationering i New York – trots att det innebar att de än en gång skulle ha Atlanten emellan sig. Jan har räknat ut att han bott utomlands i sammanlagt 23 år, varav sju år utan sin familj.

– Man måste nog säga att familjen har fått betala ett pris för min karriär. Visst hade jag dåligt samvete gentemot barnen när de var små, men de påstår att jag har kompenserat dem för min frånvaro genom att jag är så närvarande och bra med barnbarnen.

Ringsignalen från mobiltelefonen i innerfickan påkallar Jans uppmärksamhet. Det är gamle vännen Leif Pagrotsky som hör av sig. Jan förslår att de ska talas vid när han hunnit komma hem, men helst före kvällens fotbollsmatch på tv. Nu när Jans vardagar inte längre är så hårt inrutade njuter han att få hänge sig åt sitt stora idrottsintresse.

– Jag spelade tennis igår och jag ska spela tennis igen imorgon bitti. Mitt liv har bestått av jobb, jobb, jobb. Nu vill jag absorbera allt jag har fått vara med om och ge stafettpinnen vidare till nästa generation.