Jenny växte upp inom Jehovas vittnen: “Jag har fortfarande svårt att förlåta mina föräldrar”

Den grävande journalisten Jenny Küttim växte upp inom Jehovas vittnen. Det var en barndom full av övergrepp från pappan. En sorglig tillfällighet, trodde Jenny – tills hon en dag fick en anonym försändelse med avslöjande dokument om organisationen hon varit en del av.

Jenny Küttim

Ålder: 39 år.
Familj: Maken Alex, 42, och döttrarna Nova, 8, och Vega, 7.
Bor: I Stockholm.
Gör: Journalist och grävchef på SVT Nyheter.
Aktuell: Med boken Sanningsbärarna (Mondial förlag).

Många av oss har läst otaliga romaner där huvudkaraktären snubblar över ett brev som visar sig utgöra en viktig länk till det förgångna. Men man behöver inte gå till fiktionen för att hitta berättelser om oväntade brev som får personer att omvärdera hela sin livshistoria. Det är Jenny Küttim ett levande exempel på.

I Jennys fall handlade det inte bara om ett brev utan om en hel arkivlåda som senvåren 2017 trillade ner i hennes brevlåda. Försändelsen var adresserad till “journalisten Jenny Küttim” och saknade avsändaradress.

– Det tog ett tag innan jag öppnade den. Eftersom jag nyligen granskat Sydafrikaspåret i Palmemordet var jag orolig för att lådan kunde innehålla något farligt. När jag till slut lyfte på locket och såg vad som fanns däri uppfattade jag det först som att det var någon som ville håna mig. Budskapet jag läste in var: “Vem tror du att du är? En grävande journalist som inte ens har gjort upp med sitt eget förflutna.”

I lådan låg hundratals brev från Jehovas vittnens avdelningskontor i Skandinavien som skickats till ledarna i rörelsens svenska församlingar. Genomgången av den hemliga informationen skulle få Jenny att se sin uppväxt inom Jehovas vittnen med helt nya ögon. Fram till dess hade hon alltid betraktat sin barndom med en förtryckande pappa och föräldrarnas medlemskap i Jehovas vittnen som två isolerade företeelser.

– När jag som tonåring bröt mig ur sekten tänkte jag att min tid som Jehovas vittne var den positiva delen av mitt liv eftersom den hade gett mig oanade styrkor som gjorde att jag kunde börja om, förklarar hon.

Föddes in i sekten

Jennys mamma var bara 18 år när hon öppnade dörren för ett missionärspar från Jehovas vittnen som lyckades övertyga henne om att deras tro var den rätta. Snart hade hon skrivit under ett livstidskontrakt som förband henne att tjäna guden Jehova livet ut.

Jennys pappa hade redan som 12-åring skrivit på ett likadant kontrakt, men efter att ha låtit sig lockas av tonårstidens frestelser var han inte längre önskvärd som medlem. Hustruns inträde i Jehovas vittnen blev hans väg tillbaka in i samfundet.

Paret slog sig så småningom ner i värmländska Grums, där rörelsen hade ett starkt fäste. Tillsammans fick de nio barn. Jenny, som är nummer sex i syskonskaran, fick tidigt lära sig att relationen till Gud stod över alla andra relationer.

– När jag som 3-åring sa till min nyfödda lillasyster Jane att jag älskade henne över allt annat i världen fick jag en tillrättavisning av min mamma. “Så får du inte säga”, menade hon. “Först ska du älska Jehova, sedan ska du älska din familj.”

Från att hon var spädbarn följde Jenny med sina föräldrar på bibelstudier i Rikets sal tre kvällar i veckan. När hon var 6 år gammal utnämndes hon till förkunnare i församlingen och började gå ut och knacka dörr. Den brådmogna 6-åringen predikade entusiastiskt rörelsens budskap till alla som valde att släppa in henne i sina hem.

– Jag tyckte att det jag gjorde var jätteviktigt. Som jag såg det var det ett sätt att rädda människor. Jag betraktade inte mig själv som en sektmedlem, utan som en sanningsbärare, säger Jenny.

Jenny växte upp inom Jehovas vittnen:
En tre och ett halvt år gammal Jenny har klätt sig fint. Bilden togs strax innan familjen flyttade från Årjäng till Grums.
Foto: Privat

Vill berätta sanningen

Sanningsbärarna är också titeln på Jennys nyutkomna bok, där hon varvar en journalistisk granskning av Jehovas vittnen med tillbakablickar på sin egen uppväxt inom rörelsen.

Att hon blev det hängivnaste vittnet av de nio syskonen tillskriver hon sin personlighet.

– Jag är exakt likadan idag: oerhört dedikerad i det jag gör, uppfyller högt uppsatta mål och har som min mission att berätta sanningen. Den stora skillnaden är att jag inte längre lever i en filterbubbla av propaganda.

I sin bok skildrar Jenny en otrygg barndom i ständig fruktan för den oberäknelige, alkoholmissbrukande pappan som lättvindigt hittade på ursäkter för att bestraffa sina barn.

– Han kallade det för att tukta oss. Om man hade en annan åsikt än pappa eller inte åt upp sin mat slog han en med en svångrem eller björkris. Ibland var han så sadistisk att han beordrade oss barn att hämta björkriset som han skulle bestraffa något av de andra syskonen med. På det viset blev vi hans medbrottslingar. Det som får mig att må mest dåligt idag är inte det som jag råkade ut för själv, utan det som jag, på pappas order, var med och utsatte mina syskon för.

Med en suck konstaterar Jenny att misshandeln bara var ett trauma i högen av alla trauman – så som att bevittna hur storebror David blev inlåst i jordkällaren över natten eller att själv utsättas för sexuella övergrepp av pappan.

– I de perioder pappa var som mest deprimerad gav han sig på mig oftare. Som barn tänkte jag att övergreppen var mitt fel. Pappa utnyttjade min starka gudstro och utmålade mig som en syndare, vilket medförde att jag tog på mig hela skulden.

Ett modigt steg

Jenny tror att en av anledningarna till att hon inte förstod att pappan gjorde något fel var att alla synder jämställdes med varandra. Frånvaron av en rangordning av olika förseelser blev extra märkbar då hon som 6-åring bevittnade hur två av hennes äldre systrar hamnade i onåd hos fadern som misshandlade dem. Han ansåg att döttrarna hade vanhedrat familjen genom att rymma hemifrån för att gå på fest med andra tonåringar.

Den ena systern togs till nåder efter att ha erkänt det hon gjort. Den andra systern vägrade erkänna och kastades ut från hemmet. Alla foton av henne plockades ner och hennes namn fick inte längre nämnas.

– Jag var så indoktrinerad att jag tyckte att det var rätt beslut. Jag var bara tacksam över att min syster var borta så att hon inte kunde kasta skam över familjen mer. Idag är det jättejobbigt att tänka på att det var så jag resonerade.

Pappans fördrivning av Jennys syster resulterade i att hon lämnade Jehovas vittnen.

– På senare tid har jag kommit till insikt om hur modigt det var av henne att ta det steget – hon var bara 15 år – och hur viktigt det var att hon visade mig att det gick att frigöra sig från sekten. Om inte min syster hade lämnat Jehovas vittnen hade jag nog inte heller vågat göra det, säger Jenny.

Än skulle det dock dröja flera år innan Jennys hundraprocentiga lojalitet med Jehovas vittnen började luckras upp. För att undkomma pappans övergrepp hade hon börjat kissa på sig. Mamman trodde att det var något kroppsligt fel på henne och tog henne till läkare, varpå en lång utredning drog igång.

I 11-årsåldern tillbringade Jenny långa perioder på sjukhus. Mellan undersökningarna vistades hon i sjukhusbiblioteket. Det var första gången hon läste litteratur som inte var producerad inom samfundet.

– Sjukhustiden gjorde mig starkare. Efter att jag kommit hem hade jag ett samtal med min mamma där jag försökte förmå henne att flytta ifrån pappa. Jag sa till henne att vi inte längre kunde låta oss bli utslängda av honom flera gånger om året utan vare sig kläder eller skor.

Jenny växte upp inom Jehovas vittnen:
Idag kan Jenny se ett samband mellan sin uppväxt och sitt val av yrke, där hon ständigt får granska fakta.

Lämnade samfundet

Till slut hörsammade Jennys mamma sin dotters uppmaning och bröt upp från fadern till sina nio barn.

– När vi lämnade pappa trodde jag inte att jag också skulle överge religionen. Tvärtom tänkte jag att jag skulle bli en fulländad sanningsbärare nu när han inte längre stod i vägen för det. Jag hade inte räknat med att allting skulle fortsätta på samma sätt som tidigare. Trots att vi lämnat mannen som förstörde våra liv befann vi oss fortfarande i församlingens kontroll. När pappa inte längre fanns där för att bestraffa oss lät mamma min bror utdela straffen istället. Det gjorde mig rasande!

Desillusionerad började Jenny umgås med skolkompisar som inte tillhörde Jehovas vittnen och dricka öl i parken med de andra ungdomarna.

Hennes upproriska beteende nådde snart fram till äldstebröderna i församlingen, som ställde henne till svars för hur hon agerade. En uteslutning ur Jehovas vittnen var bara en tidsfråga. Därför valde Jenny, 13 år gammal, att självmant lämna samfundet.

Eftersom hon inte hunnit döpa sig behövde inte hennes mamma bryta kontakten med sin avhoppade dotter, vilket Jehovas vittnens regler annars föreskriver. Fram tills Jenny blev myndig bodde de under samma tak.

– Villkoret för det var att jag inte ifrågasatte varför vi levde under Jehovas vittnens regler. Det var väldigt tyst hemma hos oss. Mamma och jag fick inte prata om religion utan bara om vardagliga saker.

Prestigefyllda priser

Så här i efterhand kan Jenny konstatera att hon hade behövt få hjälp att avprogrammera rörelsens tankesätt, som satt djupt inetsat i hennes hjärnbark. Idag ser hon en tydlig koppling mellan sin bakgrund i Jehovas vittnen och sitt yrkesval.

– Jag förälskade mig direkt i journalistiken. Eftersom faktakoll är ryggraden i all journalistik såg jag min yrkestillhörighet som ett löfte om att inte behöva bli vilseledd igen. Att ha blivit lurad är den värsta känsla som finns.

Jenny medger villigt att hennes bakgrund inom Jehovas vittnen har kommit henne till nytta i rollen som grävande journalist. De långdragna och tålamodsprövande bibelstudierna har gett henne uthålligheten att ta sig igenom de oändliga mängder dokument som en undersökande reporter ständigt har på sitt skrivbord.

– Men framför allt har jag lärt mig att kunna se saker från den motsatta sidan. Det hade jag aldrig haft med mig om jag inte hade vuxit upp i en livslögn där verkligheten kan förändras totalt beroende på vem som regisserar den, säger Jenny.

Yrkesskickligheten har gett henne stora framgångar och en uppsjö prestigefyllda priser. Tillsammans med två journalistkollegor avslöjade Jenny rättsskandalen kring Thomas Quicks falska erkännanden av åtta mord som han – trots avsaknad av teknisk bevisning – fälldes för.

Deras granskning visade att Säters sjukhus, där Thomas Quick vårdades, hade fungerat som en sluten sekt som styrts av psykoanalytikern Margit Norell. Men även om Jenny gärna undersökte andra slutna rörelser hade hon lovat sig själv att hon aldrig någonsin skulle granska Jehovas vittnen.

– Jag vågade helt enkelt inte det. Även om jag lämnat rörelsen hade jag fortfarande svårt att kritisera den. Jag hade precis kommit till ett läge i mitt liv där jag kunde tänka själv och dra egna slutsatser. Risken att tappa fotfästet igen var för stor.

Jenny växte upp inom Jehovas vittnen:
En 16-årig Jenny går medie-programmet i Borås. Vid det här laget hade hon lämnat Jehovas vittnen och var vilsen i tillvaron.
Foto: Privat

Blev bestört

Några år gick och 2017 damp den där arkivlådan som nämndes i inledningen ner i knäet på Jenny.

– Vissa av breven i lådan, som exempelvis handlade om att man ska ge bort sina pengar och att man blir bestraffad om ens familj inte är exemplarisk, förvånade mig inte. Det var ju så vi hade levt. Andra brev blev jag bestört över. Trots att jag egentligen var förtrogen med de levnadsreglerna kändes de inte längre acceptabla när de gjorde sig påminda i mitt nuvarande, välordnade liv.

– Det som chockade mig mest var insikten om att Jehovas vittnen har ett eget internt rättssystem och att det måste finnas minst två vittnen till ett övergrepp för att den drabbade ska bli trodd. Jag kände att det vore tjänstefel av mig att inte agera på de där breven.

Den egna bakgrunden inom Jehovas vittnen visade sig vara en avgörande faktor för att vinna människors förtroende. Sammanlagt intervjuade Jenny 150 avhoppare och ett 50-tal tvivlare som fortfarande är kvar i samfundet. Hon gick också igenom i runda slängar 30 000 dokument.

Hennes granskning avslöjade att Jehovas vittnens ledning i många års tid skyddat pedofiler och andra sexförövare inom rörelsen, bland annat genom att avstå från att anmäla brotten och avråda de drabbade från att vittna i den svenska rätten. Upptäckten gav Jenny en ny syn på sina föräldrar.

– Jag har fortfarande svårt att förlåta dem. Däremot kan jag förstå hur det som hände oss kunde hända, med tanke på miljön vi levde i. Från att tidigare ha betraktat min pappa som en enskild tyrann kan jag nu se att han ingick i ett system där hans beteende var sanktionerat.

Båda föräldrarna, liksom en av Jennys systrar, är alltjämt Jehovas vittnen. Huruvida personen som skickade henne arkivlådan och ytterligare sex försändelser med graverande material om Jehovas vittnen också finns kvar inom samfundet är däremot höljt i dunkel. Än idag är Jenny ovetande om vem som skickat henne breven.

– Jag har släppt tanken på att få någonsin få veta det. Det viktigaste för mig idag är att min mamma och mitt syskonbarn, som fortfarande är kvar i sekten, läser min bok, vilket det inte är någon självklarhet att de tillåts göra. Jag önskar att jag själv hade hittat en sådan bok i sjukhusbiblioteket när jag var 11 år. Om jag hade gjort det hade jag kanske fått ett enklare liv.

Jenny växte upp inom Jehovas vittnen:
Fortfarande vet Jenny inte vem som skickade arkivlådan med graverande innehåll från Jehovas vittnens avdelningskontor för Skandinavien.

Jenny: Därför vill jag berätta min historia

I sin bok, och i den här intervjun, för Jenny fram allvarliga anklagelser mot sin pappa. Både pappan och mamman har fått möjlighet att läsa boken och har getts chansen att kommentera. Så här skriver Jenny om beslutet att publicera:

“Det har varit ett svårt beslut för mig att gå ut med min egen historia, men samtidigt kunde jag inte göra denna berättelse utan att vara transparent med allt inom min familj. Det var i mötet med andra avhoppare som jag verkligen förstod vidden av det systematiska förtrycket. Hur vi i min familj inte var ensamma, utan att vi delade liknande skärvor av förtryck, misshandel och övergrepp och det tragiska i att alla blivit intalade av sekten att de var ensamma om att råka ha ‘rötägg’ i sin närhet.

Min pappa är dömd för en del av brotten i vår familj, men andra brott är han inte dömd för. Jag tvekade länge inför att blotta även de sexuella övergrepp som pappa utsatte mig för eftersom jag inte ville att det skulle överskugga alla andras berättelser – de som, till skillnad från mig, faktiskt berättade för äldstebröderna och aldrig blev tagna på allvar. Men som jag skriver i boken var jag tvungen att vara så transparent som möjligt med mitt eget liv. För om inte jag vågade, hur skulle jag då kunna be andra att dela med sig av sin skam?

I boken söker jag upp båda mina föräldrar och de bereds möjlighet att svara. Min mamma har erbjudits att läsa boken men har avböjt detta.”

Scroll to Top