Klas vanvårdades som barn: “Mina fosterföräldrar skulle slå ondskan ur kroppen på mig”

På grund av en darrig hand uppsökte Klas Bernhard Johansson i början av 2000-talet en ortoped. En av de första frågorna han fick var om hans pappa hade haft samma symtom. “Jag har ingen aning, han dog när jag var 12 år”, svarade Klas. Då läkaren frågade hur det såg ut på mammans sida blev svaret: “Hon dog när jag var 5 år.”

– När det halvtimmeslånga läkarbesöket var över hade vi pratat 5 minuter om handen och 25 minuter om mitt liv. Innan vi skildes åt sa den sympatiska ortopeden: “Jag tycker att du ska gå hem och skriva en bok”, minns Klas.

Någon bok blev det inte just då. Men efter uppmuntran av såväl familj som utredarna i den av regeringen tillsatta Vanvårdsutredningen som Klas 2010 deltog i bestämde han sig till slut. Under en skrivkurs föddes embryot till den självbiografiska boken Gosse B3275.

Titeln är hämtad från Klas personakt hos barnavårdsnämnden där han, liksom andra omhändertagna barn vid denna tid, reducerades till en nummerbeteckning.

Innan Klas hamnade i aktmapparna hos föregångaren till dagens socialtjänst levde han i en kärnfamilj med en ett år äldre syster och två unga föräldrar.

– Mina första fem år i livet var väldigt lyckliga. En psykoterapeut som jag gick hos för ett tiotal år sedan gjorde analysen att de där åren var min räddning. De präglade mig så mycket att de fick mig att stå ut med all den förnedring och misshandel som därefter kom in i mitt liv. Och så måste det ju vara, slår Klas fast med eftertryck.

Tvingades in i bilen

Det som stjälpte familjen var mammans diabetes. På grund av ett behandlingsmisstag hamnade hon i koma och dog blott 25 år gammal. Lyckligt ovetande om vad som hänt tillbringade 5-årige Klas två harmoniska månader på landet hos sina omtänksamma sommarföräldrar Karin och Stig.

När hösten nalkades anlände två representanter för barnavårdsnämnden till gården i en svart bil. Klas fick förklarat för sig att hans mamma hade somnat och inte skulle vakna upp igen. En stund senare tvingades han skrikande in i den svarta bilen som körde iväg mot en okänd destination.

– Jag blev mer eller mindre kidnappad den dagen. Det var skräckfyllt att hämtas av två personer som jag inte kände och bli insläpad i ett nytt hem. Jag hade aldrig tidigare träffat personerna jag skulle bo med. Kvinnan från barnavårdsnämnden lämnade mig så fort hon fick tillfälle. Mina nya fosterföräldrar låste in mig i köket och sa genom dörren att jag skulle få komma ut när jag slutade gråta och lovade att vara lydig. Det borde vara straffbart att göra så.

Hoppfullt tänkte Klas att hans egen kärleksfulla mamma nog snart skulle komma och hämta honom.

– Jag hade svårt att ta in att hon inte skulle återvända. I min värld levde alla mammor. Jag hade aldrig hört talas om någon mamma som hade dött.

Slog ondskan ur kroppen

Fosterföräldrarnas bryska mottagande var bara en försmak av vad som väntade. De kommande åren led Klas svältbrist på ömhetsbetygelser. När jag undrar om han inte en endaste gång fick en kram eller satt i knät på någon av fosterföräldrarna skakar han avvärjande på huvudet.

– Nej, nej, några famnar, knän att sitta i eller vänliga ord fanns inte. I deras ögon var jag bara en odugling. De hävdade att jag var barn till syndiga människor och att min mammas död var Guds straff. Mina fosterföräldrar var religiösa fanatiker. När jag ibland ifrågasatte deras mantran och klyschor fick jag stryk. Misshandeln rättfärdigades med att de skulle slå ondskan ur kroppen på mig.

Den grymma behandlingen satte sina spår. Klas blev inåtvänd och frånvarande, vätte sängen och kunde inte hålla tätt ens i vaket tillstånd. Fosterföräldrarna slog larm till Barnavårdsnämnden och saluförde teorin att deras fosterson var hjärnskadad för barnpsykologen som kopplades in. Klas genomgick utförliga
undersökningar men inget fel hittades.

Lämnades på barnhem

Trots detta fortsatte fosterföräldrarna att hävda att han var hjärnskadad. När de inte lyckades prygla honom till underkastelse gav de upp och lämnade honom till ett barnhem. Klas hade då varit hos dem i två och ett halvt år. Barnhemsvistelsen blev en välbehövlig andningspaus men var bara en temporär lösning.

Efter ett år där fick Klas veta att han skulle få komma till en ny familj.

– Fosterföräldrarna jag hamnade hos var snälla men jag var så märkt av det jag varit med om att jag inte blev någon större tillgång i den familjen. På nätterna låg jag och skakade, gnisslade tänder och kissade i sängen. Efter en dryg månad bestämde sig mina nya fosterföräldrar för att det var för jobbigt att ha mig kvar, så de reklamerade mig till barnhemmet.

Tillbakalämnandet sänkte hans värde på fosterbarnsmarknaden. Personalen på barnhemmet hade lovat Klas att han aldrig skulle behöva återvända till sitt tidigare fosterhem, men då ingen annan visade intresse för att ta emot honom tog man beslutet att bryta det löftet. När barnavårdsnämndens bil stannade på gatan utanför de före detta fosterföräldrarnas lägenhet förstod Klas att han återigen blivit sviken av vuxenvärlden.

– Vad ska hända nu? frågade jag mig. När man är omhändertagen för samhällsvård kan vad som helst ske. Ingen behöver motivera för barnet varför man gör si eller så. Det fick mig att känna mig väldigt utlämnad.

Finansierade flytt

Klas har aldrig gjort sig någon illusion om att fosterföräldrarna tog tillbaka honom av känslomässiga skäl.

– Jag tror att jag ingick i en ekonomisk kalkyl som gick ut på att mina fosterföräldrar tog emot mig för att kunna bekosta en flytt från Norrköping till Stockholm där det var mycket dyrare att bo. Dessutom behövde min fostermor mig till att springa ärenden och piska mattor. Jag har själv läst ett brev som hon skickade till myndigheterna där hon skrev att hon saknade “sin lilla hjälpreda”.

Då flyttlasset gick till Stockholm kapades också den sista länken till Klas biologiska släkt i Norrköping. Pappan hade missbruksproblem och var därför oförmögen att själv ta hand om sina barn. När Klas var 12 år begick fadern självmord. Varför man särade på Klas och hans syster som växte upp hos mormodern grubblar Klas över än idag. Länge trodde han att hans släkt hade övergivit honom av fri vilja.

– När jag blev äldre ifrågasatte jag varför de inte hade brytt sig om mig. Då fick jag veta att barnavårdsnämnden hade sagt till dem att de inte skulle störa mig i mitt nya hem. Det bästa för mig var att de höll sig borta.

Upptäckte ett annat liv

Förnedringen och misshandeln hos fosterföräldrarna tog vid där den avslutats ett och ett halvt år tidigare. På kvällarna stod Klas i en skogsdunge och kikade in genom fönstren hos familjer som såg ut att ha den där tillgivenheten och samhörighetskänslan som saknades i hans eget hem.

– Det var näring för mig. Jag fick bekräftelse på att det fanns ett annat liv som man själv kunde påverka. Till slut hade jag börjat förstå att det inte var mig det var fel på. Jag bestämde mig för att hitta en plan för att komma ur mina fosterföräldrars grepp.

Klas insåg att hans biljett bort från fosterföräldrarna var att tjäna egna pengar och bygga upp en ekonomisk buffert. Fylld av framtidstillförsikt började han dela ut reklamblad och sälja egenplockade blåbär. Men det enda han fick behålla av lönen var den krona som varje vecka skulle läggas i söndagsskolans kollekt. Resten av pengarna la fostermodern beslag på.

– Hon hävdade att hon och hennes man inte fick någon ekonomisk ersättning för att ta hand om mig och att jag därför stod i skuld till dem. En dag när jag kom hem tidigt från skolan hittade jag en postanvisning från Norrköpings barnavårdsnämnd. Då gick det upp för mig att min fostermor ljugit för mig hela tiden.

Som 13-åring började Klas extraknäcka i det lokala grönsaksståndet. Bekantskapen med torghandlarparet Gun och Gunnar kom att bli en strimma av ljus.

– De gav mig uppskattning och beröm. Det var Gun och Gunnar som byggde upp mitt självförtroende. Hade jag inte träffat dem hade jag nog blivit en väldigt bitter människa. Vårt möte var livsavgörande för mig, konstaterar Klas påtagligt berörd.

Gun och Gunnar uppmanade Klas att inte redovisa alla intjänade pengar för sin fostermor så att han kunde få behålla lite för egen del. De öppnade också sitt hem för honom utan att kräva något i gengäld.

Krävde mer ersättning

Med tiden kom Klas att bo mer eller mindre på heltid hos dem och deras tre barn. Han åkte praktiskt taget bara till fosterhemmet på avlöningsdagarna för att ge fostermodern pengar och byta kläder. Trots att han såväl försörjde sig själv som bidrog till fosterföräldrarnas hushållskassa skrev fostermodern ett brev till barnavårdsdirektören och begärde ökad ersättning med motiveringen:

“På grund av den oerhörda prisstegringen räcker ej det underhåll vi får för vår fosterson Klas-Göran, det är orimligt att 200:- i mån. som vi nu har, skall räcka till allting, eget rum, mat, kläder m.m. För att inte tala om allt arbete som jag har. Han är ju snart 16 år och drar kläder som en vuxen, och beträffande veckopengar tycker jag att en sådan stor pojk bör kunna skaffa sej själv under hela sommarlovet med något lätt arbete, det tror jag inte någon tar skada av, de fordrar sannerligen inte litet i fickpengar.”

– När jag många år senare läste det där brevet och såg hur min fostermor ljugit till sig pengar blev jag arg och kränkt. Det var uppenbart att jag bara hade varit en handelsvara. Jag fick aldrig en krona i veckopeng av mina fosterföräldrar, utbrister Klas upprört.

Återfann släkten

En månad efter att brevet landat i barnavårdsdirektörens postkorg packade Klas sin nyinhandlade resväska och lämnade sina fosterföräldrar med orden: “Nu sticker jag och ska inte besvära er längre. Nu får ni plåga någon annan.”

En stund senare klev han på tåget till barndomsstaden Norrköping.

– Åh, det var så befriande. När jag klev på tåget till Norrköping föddes jag igen. För första gången på tio år var jag inte längre avskärmad från min biologiska släkt utan kunde umgås med dem som jag ville.

I unga år klättrade Klas målmedvetet på karriärstegen. Karriären gick till och med före de två barn som han tidigt fick med olika kvinnor.

– Mitt beteende hade helt klart koppling till min bakgrund. Jag ville bevisa att jag inte var hjärnskadad. I takt med att jag steg i hierarkin blev jag alltmer respekterad, vilket jag hade ett stort behov av, kanske mer än andra.

Fick sin revansch

Under uppväxten lovade Klas sig själv att han en dag skulle stå vid sin fosterfars kista och jubla. När dagen var kommen svängde han efter fem timmars bilkörning in vid Skogskyrkogården i sin nya Chevrolet. Det blev inget jubel vid kistan, men väl ett ljudligt: “Äntligen!”

– Just då kändes det fantastiskt att få min revansch, men idag kan jag tycka synd om mina fosterföräldrar för att de fick ett så begränsat liv. De levde inte på riktigt.

Levt på riktigt har däremot Klas själv i allra högsta grad gjort. Tillsammans med sin fru Eva har han både uppfostrat två gemensamma barn och drivit upp flera framgångsrika företag som sett till att han nu på ålderns höst kan leva gott.

– Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag har fått kompensation i överflöd för min eländiga uppväxt och har definitivt ingenting att klaga på. Det irriterar mig bara att tio år av min barndom stals ifrån mig.

I samband med den så kallade Vanvårdsutredningen fick Klas 250 000 kronor i skadestånd från staten. Tillsammans med hundratals andra personer som vanvårdats i fosterhem eller på barnhem har han nu även stämt de ansvariga kommunerna på pengar.

– Om skadeståndet beviljas skulle det kännas som ett erkännande. Min plånbok behöver inga mer pengar, men min själ och mitt hjärta behöver precis vartenda öre. Det måste kosta samhället att göra fel.

Myndigheterna har nu som då ett ansvar att hitta familjehem där de omhändertagna barnen kan få kärlek. Jag ser inget fel i att kärleksfulla familjehemsföräldrar ska få ekonomisk ersättning för det arbete de lägger ner men huvudsyftet med att ta emot barnen får aldrig vara pengar. 

“Kärleksförklaring till våra föräldrar”

Klas starka band till torghandlarparet Gun och Gunnar Nyström och deras barn Mimmi, Barbro och Kjell skulle komma att bli livslångt. Så här minns Barbro och Kjell Klas inträde i familjen:

– Våra föräldrar gjorde inte någon stor grej av att Klas skulle komma och bo hos oss. Det var bara en tallrik till vid matbordet. Mamma och pappa fick inga pengar för att ta hand om Klas. Det känns skönt att veta att de aldrig hade några ekonomiska motiv eller andra baktankar med att engagera sig i honom. Man får inte glömma att det inte bara var Klas som fick ut något av relationen utan att det också gav mamma och pappa mycket att ha honom i sina liv. Klas bok är en fantastisk kärleksförklaring till våra föräldrar, vilket gör oss ännu mer stolta över dem.