Karins man försökte ta sitt liv efter Yaras död: “Jag fortsätter leva på rena viljan”

Rektorn Johan Johansson fick skulden för åttaåriga Yaras död, trots att han gjort allt rätt. I djupaste förtvivlan försökte han begå självmord men överlevde, svårt skadad. Nu kämpar hans hustru Karin för att ge sin man återupprättelse, samtidigt som livsglädjen sakta återvänder. Foto: Frida Funemyr och privata bilder

Det är fredag eftermiddag och Karin Johansson hjälper Cornelia och Amalia att komma iväg. Farfar står i dörröppningen och väntar. Han ska ta med dem till stallet för att rida och sköta om hästarna en stund.

– Hästarna har varit familjens räddning sedan olyckan, säger Karin efter att sagt hej då till sina döttrar.

Medan hon senare dukar fram lite färskt bröd och te berättar hon om ett liv före och ett annat liv efter den 20 juni 2014.

– Vi var som vilken Svensson-familj som helst, både Johan och jag jobbade i skolvärlden och en hel del tid gick åt till tjejerna och deras olika aktiviteter. Sedan vi köpte häst för fyra år sedan har det blivit en hel del tid i stallet, säger Karin.

Johan, som tidigare varit hockeyspelare, lade en hel del tid på golf.

– Vi var en väldigt aktiv familj, gick ofta på konserter och reste mycket. Johan var oerhört mån om sina barn och var väldigt tillåtande som pappa. Otroligt snäll, omtänksam och en mycket inkännande person. I sin yrkesroll som rektor var han en duktig ledare och en förebild för många. Han var den typen av rektor som kunde namnen på alla barnen. Han var den mest stabila person man kan tänka sig.

Karin berättar att hennes man ibland kunde förklara att det fanns olika barn på skolan som hade mer problem än andra. Tiden innan mordet på Yara hade Johan berättat för Karin om speciellt en tjej, utan att nämna Yaras namn.

– Johan berättade att flickan kunde dyka upp sommarklädd mitt i vintern eller att det förekom snatteri på Willys. Sådana saker.

Åttaåriga Yara kunde dyka upp på skolan med blåmärken och det var inte svårt att förstå att hon inte hade det så bra hemma. Grannar flaggade tidigt till socialen för att saker och ting inte stod rätt till med Yara. Flera anmälningar gjordes, både av Johan och av polisen. 

Karins man försökte ta sitt liv efter Yaras död:
Karins man Johan pekades ut som den som hade missat att något inte stod rätt till med flickan.

Johan tog skulden

På valborgsmässoafton 2014 befinner sig Karin och Johan med döttrarna på hopptävling i Karlskrona när telefonen ringer. Det är polisen.

– Johan sätter sig i bilen för att tala ostört och jag ser på hans ansiktsuttryck att något allvarligt hänt. Han kommer ut igen och säger att han måste åka till polisstationen. Man har då hittat Yara livlös hemma hos sin morbror och hans fru, säger Karin.

Mordet på åttaåriga Yara fick stora rubriker i svensk media och mitt i mediestormen fanns Johan. Han pekades ut som den som hade missat att något inte stod rätt till med flickan. Trots att han hade larmat muntligt, enligt då rådande rutiner.

– Såväl interna som externa utredningar visar att socialförvaltning, skola och polis har brustit i sina rutiner kring flickans välmående. Men det var Johan som hamnade i skottgluggen och ensam fick ta ansvaret för bristerna i hanteringen.

– Johan tog på sig all skuld för flickans död och blev deprimerad. Jag har läst hans dagbok där det med stora bokstäver står “HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!”, berättar Karin.

Dagarna gick och Johan frågade gång på gång: “Vad kunde jag gjort annorlunda?”

– Jag fick kolla av vad som skrevs om honom i media. Han blev misstänksam mot allt och alla, även mig. Han tyckte att alla var emot honom. Han gick ner i vikt och han såg sig själv som en belastning.

I sin dagbok berättar Karin att Johan hade skrivit upp fyra låtar han ville ha på sin begravning.

– Han skrev saker som “nu är det inte långt kvar till den stora katastrofen”. Inför döttrarna kunde han dölja hur dåligt han mådde, men jag såg hur allt accelererade. Jag fick med honom till psykiatrimottagningen och förklarade att han var på väg att ta sitt liv. Men han skickades hem igen med orden: “Att han berättar att han inte vill leva är ett rop på hjälp. Det är bra, då kommer han inte genomföra det.”

På midsommarafton, två dagar efter att de sökt hjälp, ska hela familjen åka en sväng till hästarna och sedan vidare på fest och fira med vänner.

– När vi gör oss i ordning ropar barnen plötsligt på mig att jag ska komma för att pappa beter sig konstigt. Jag kommer nedför trappan och ser att han hyperventilerar, håller sig om huvudet och upprepar: “Jag har inte gjort fel!”

I bilen på väg till stallet är Johan tyst. Han öppnar bildörren och försöker kasta sig ut i farten, men Karin lyckas dra in honom igen. Framme vid stallet går det inte att lugna honom och Karin säger att hon ska ringa på hjälp. Men då rycker han nycklarna ifrån henne, kastar sig in i bilen och drar i väg med en rivstart med gasen i botten. Karin ringer larmnumret, men vid det här laget har Johan kört rakt ut i skogen.

Tårarna rinner nedför Karins kinder när hon berättar. Hon berättar att Johans ansikte blev helt demolerat vid frontalkrocken med trädet och att en fot slets av.

– Den bilden, när jag fick se min man första gången efter olyckan, vill jag inte ens att min värsta fiende ska få uppleva.

Efter tre veckor slog Johan upp ögonen för första gången sedan olyckan. Av smällen fick han svåra hjärnskador.

– När han först fick syn på mig kom en tår i hans öga.

Nu har det gått två och halvt år sedan olyckan och livet i familjen Johanssons hus är på många sätt som det var, med skola, jobb och barnens aktiviteter. Samtidigt är allt helt annorlunda. Efter 370 dagar på sjukhus flyttades Johan till en lägenhet i Ronneby centrum där han har assistenter som hjälper honom dygnets alla timmar.

– Jag bestämde rätt tidigt att vi inte kunde ha Johan kvar hemma hos oss. Jag vill att tjejerna ska kunna leva så normalt liv som möjligt. Dessutom behöver Johan mycket vila och tysthet, vilket hade gjort att tjejerna och deras kompisar skulle behöva tassa på tå om han bodde kvar hemma.

Karins man försökte ta sitt liv efter Yaras död:
Hästarna har varit viktiga för familjen, både före och efter olyckan.

Ska ha bästa vården

Karin berättar att man inte vet hur medveten hennes man är och det är svårt att veta hur han tänker och känner.

– Läkarna säger att han har låg medvetandegrad. Han kan inte göra något alls själv. Han blir sondmatad och han får hjälp med sin personliga hygien och alla andra behov.

Karin kämpar för sin mans rättigheter och det är ett heltidsjobb att se till så att Johan får den bästa hjälpen.

– Jag vill att Johan ska ha den bästa vård som går, det tar både kraft och energi.

Karin har anlitat en proffstränare för den här typen av rehabilitering. Men allt kostar och just därför har Karins granne och Johans vän, Bengt-Åke Claesson, startat en särskild stödfond för Johans väg tillbaka.

– Fonden har fått enormt gensvar och man kan se att fallet och Johan har engagerat många.

Hela tiden har Karin varit ärlig med sina döttrar om hur deras pappa mår.

– I början frågade de ofta om Johan skulle överleva och jag svarade att jag inte visste. Jag har aldrig kunnat lova. Men från början sa jag till dem att vi skulle vara “de tre musketörerna” och tillsammans skulle vi fixa detta.

– Deras pappa är en annan pappa idag. De kände inte igen honom efter olyckan och var chockade första gången de såg honom.

Familjen har gråtit en hel del tillsammans och pratar mycket.

– Cornelia och Amalia har alltid varit väldigt tajta, men efter olyckan har de varit oskiljaktiga. Hela första året lade de beslag på vår dubbelsäng och sov där tillsammans.

Karin erkänner att hon blivit som en tigrinna som vakar över sina döttrar.

– Jag överbeskyddar dem och vill att de aldrig ska behöva stå till svars för vad deras pappa gått igenom.

Karins högsta önskan är att Johan ska kunna kommunicera så att deras barn kan få dela sina liv med sin pappa igen.

– Jag hoppas att de åter ska kunna föra en dialog om vad som händer i deras liv. Just nu är det en monolog. Jag åker till Johan tre gånger i veckan och då sitter jag där någon timme. Jag berättar vad som hänt i familjens liv och ibland läser jag högt ur en bok så han kanske kan känna igen min röst.

– Det är hemskt att inte få någon respons eller bekräftelse alls. Det är svårt att se honom, det är ju inte min Johan. Det jag saknar mest är hans röst och någon att dela mina tankar och ansvar med. Det är svårt att ensam ta alla beslut.

– Vid något tillfälle har Johan gjort tummen upp, det var ett stort framsteg och jag kan se att han kan tillgodogöra sig mer idag än för två år sedan, men man får inte stressa, rehabiliteringen sker långsamt.

Hon erkänner att hon ibland har känt att det hade varit lättare om Johan inte överlevt bilolyckan.

– Ja, både för oss andra och honom själv. Nu känns det som han varken är levande eller död. Jag kan känna mig halv när jag umgås med parvänner eller på föräldramöten till exempel. Men jag kan samtidigt se att jag har förändrats som människa. Jag är mer handlingskraftig och vågar ta mer plats. Kanske har händelsen utvecklat mig, både på gott och ont. Saker som tidigare var viktiga är idag bagateller för mig.

Karins man försökte ta sitt liv efter Yaras död:
Johan och Karin hade ett lyckligt familjeliv som slogs i spillror av den depression Johan drogs ner i efter mordet.

Vad ger dig livsglädje?

– Mina barn. Och stallet, det får ut både mig och tjejerna. Vännerna, närmsta familjen har varit fantastiska och jobbet gör mig glad. Jag kan inte ge upp mitt liv nu strax efter 40! Jag och tjejerna har pratat mycket om att självmord aldrig är en lösning. Deras friska pappa hade aldrig tagit sitt liv. Skuldkänslorna gjorde honom sjuk och det är den sjuka pappan som försökte ta sitt liv.

– Den tragedi som vi upplevt och fortfarande lever i är inget vi ska skämmas över utan något som vi lärt oss leva med. Jag kommer aldrig acceptera vad som hänt, men jag måste lära mig hantera situationen. Jag fortsätter leva på rena rama viljan. Det känns som jag har slagit i botten flera gånger men alltid lyckats hålla näsan över vattenytan. Från och med nu tänker jag hålla hela huvudet över vattenytan.

Karins man försökte ta sitt liv efter Yaras död:
Åttaåriga Yara misshandlades till döds på valborgsmässoafton 2014.

Yaras öde chockade Sverige

♥ Åttaåriga Yara skickades till Sverige för att komma över traumat från krigets Gaza.
♥ Hon kom till Karlskrona i februari 2013 där hon fick bo hos sin morbror Rami Ashour och hans fru Amani Madi.
♥ Redan en månad efter att Yara kommit till Sverige, i mars 2013, lämnades en så kallad orosanmälan in till Karlskrona kommun. Någon anade att flickan for illa.
♥ Därefter kom allt fler anmälningar in från flera olika håll – från grannar, från skolpersonal, från polis.
♥ Trots det utsågs Yaras morbror i december 2013 till Yaras vårdnadshavare.
♥ Året därpå, den 30 april, säger Yara till en lärare i skolan att hon inte vill gå hem.
♥ Några timmar senare hittas Yara svårt skadad i lägenheten efter att Amani Madi ringt 112.
♥ Ambulansmännen kan inte rädda den svårt misshandlade flickan.
♥ Efter mordet hängs rektor Johan Johansson ut av Karlskronas kommunledning, trots att han agerat helt enligt dåvarande riktlinjer.
♥ Av tingsrätten döms Yaras morbror för grov misshandel och grovt vållande till annans död och hans hustru för mord. I maj 2015 skärper hovrätten domen och båda döms för mord till 14 år respektive livstids fängelse

Scroll to Top