Gomspalten gör att barnen i skolan kastar sten på Joseph

Hur kan någon tycka illa om Joseph?

Med smala ben och glittrande ögon springer han i solen utanför familjens plåtskjul. En liten kille som hittat en trasig boll och trixar och spexar för vår fotograf. Grabben har en förunderlig kontroll på bollen och sneglar på sin pappa för att se om han tittar på. Familjens lillebror. En storögd sexåring med en kantstött plastbil som bästa leksak, och som så tydligt är glad för den.

Ändå är Joseph Mira hatad och avskydd. Det räcker med ett ögonkast och främlingar höjer rösten. Joseph är inte värd ett dugg.

Den flinke lille bolltrillaren föddes med läpp- och gomspalt, vilket på Filippinerna är en enkel biljett rakt ut ur gemenskapen. Det är en katastrof för familjerna som drabbas.

Joseph föddes med läpp- och gomspalt och kallas för det fula namnet “bungi”.

Josephs mamma blev rasande när hon såg honom för första gången, skrek rakt ut att hon inte vill ha honom, att han inte var hennes.

Hans pappa Julito var även han chockad, vred sina händer i förtvivlan. Många sömnlösa nätter skulle han komma att ligga och vrida sig med en stor klump i brösten. Hur blir livet för en pojke som ser ut så här?

Mammans ilska höll i sig. Hon tog avstånd, hårt och bestämt. Hon sa inte Joseph till sin yngsta son, utan “bungi”, ett ord som betyder “klyfta” och är ett hårt öknamn. Tiden gjorde dock att hon mjuknade. Efter några år kallade hon faktiskt sin son vid namn och höll honom hel och ren och gav honom mat. Men hon visade aldrig någon kärlek. För två år sedan dog Josephs mamma i en hjärtattack.

Barnen göms undan
Vi befinner oss i San Remigio, 10 mil norr om den hektiska storstaden Cebu. Här marknadsför myndigheterna de långa, vita sandstränderna och frestar med lyxiga resorter och eldoradon för dykare. Men kontrasterna är enorma, Josephs familj bor i ett slumområde, där barn går hungriga och möjligheterna är få.

Pappa Julito är klädd i rosa tröja och grå långbyxor. Han talar lågt och tittar uttryckslöst bort då han beskriver en tung tillvaro. Julito är bara 39 år, men hopplösheten har fårat hans ansikte och gjort blicken trött.

– Jag blev väldigt orolig när jag såg Joseph som nyfödd. Men jag bestämde mig, där och då, för att acceptera honom som han är. Joseph är Joseph. Jag jämför honom fortfarande med andra barn och frågar varför det hände just honom. Jag har inget svar på det. Det vet bara Gud, säger han så tyst att det knappt hörs.

Med storebror Jayby, 13, och en grannkompis känner Joseph sig trygg.

Vi sitter utanför det grå plåtskjulet med ett rum, som är hem för Julito, styvmamma Brenda, Joseph och hans tre äldre syskon. Barn med läpp- och gomspalt överges ofta av sina biologiska föräldrar, eller så göms de undan för att skammen är för stor. Joseph har tur, hans fars hand stryker honom ömt över håret och sonen sitter tätt intill.

Brenda, 46, har inga egna barn. Hon håller sig en bit ifrån när vi pratar, ägnar sig åt hushållsysslor. Men hon lyssnar noga och inflikar ett och annat. Som styvmamma kan hon höra till familjen och ändå vara lite utanför. Hon stökar med grytor, ordnar med kläder och klappar om barnen med en kärlek så stor att den nästan går att ta på.

Familjen har fått ett nytt problem på senare tid. Det började med att skolkamrater kastade stenar på honom, skrek “bungi” och Joseph var tuff och kastade sten tillbaka. Pappa Jultio gick till skolan och klagade, en gång och flera gånger. Men stenkastningen och hånet bara fortsatte och modet och kamplusten nöttes ner. En dag vägrade den lille kämpen att gå till skolan.

– Det kvittade vad jag sa till lärarna och barnen. Ingen brydde sig, säger Julito och sänker blicken.

Ännu ett nederlag, av många, i hans liv.

När barnen i skolan kastade stenar kastade Joseph tillbaka. Men till slut orkade han inte med de ständiga trakasserierna längre. Han vägrar att gå till skolan. Istället hjälper han familjen att samla skrot som de säljer vidare.

Gratis operation
Julito och Brenda får familjen att överleva genom att samla skrot och sälja vidare. Sedan Joseph slutat gå till skolan följer han med och hjälper till och söker på dammiga vägar i grannskapet. De åker med sina fynd till en man de känner som brukar köpa. Han är bra att ha att göra med.

En bra dag tjänar de 100 pesos, 20 svenska kronor. Det är enda inkomsten och den räcker inte långt.

– Joseph tycker mycket om att äta. Han gillar ris, fisk och grönsaker. Men vi kan inte ge honom tillräckligt med mat, säger styvmamma Brenda bekymrat.

– Det är nästan omöjligt för honom att tugga kött och hård mat. När han ska svälja ris och vatten kommer det ut genom näsan. Det är därför han är så tunn.

Joseph samlar skrot på soptippen för att hjälpa familjen med försörjningen.

En gul och grön plastbit blir en hjälm som Joseph kan bära på huvudet men det mesta som familjen samlar ska säljas för att ge mat på bordet.

Julito känner tillvaron som en matthet i sin kropp. Hungern går inte att göra något åt men Julito har tre önskemål kvar här i livet.

– Att Joseph ska kunna äta normalt. Att andra barn ska sluta plåga honom. Och att han ska skaffa sig en utbildning.

Så kom en utländsk man med hoppet. En främmande man som Julito stötte samman med när han var ute med Joseph. Bara sådär, på gatan, kom främlingen fram och sa att det fanns hjälp att få. Mannen berättade om Operation Smile och att barn kan bli opererade gratis. Kanske Joseph också?

Julito tar inte ut något i förskott. Men han vet att volontärerna nu är på plats i Cebu och alla som vill får ställa sig i kö. Sen återstår att se hur många som blir opererade.

Julito och Joseph ska åka buss till sjukhuset dagen efter vårt besök. Styvmamma Brenda har ordnat med kläder, det blir de finaste, som ska tas på tidigt, tidigt nästa morgon.

Och Joseph, som sprungit i dammet och lekt barfota ute har också fått sig en extra behandling. Så pass att några av volontärerna på sjukhuset i Cebu leende senare slår fast att Joseph måste ha sjukhusets renaste fötter!

Hela artikeln finns att läsa i Hemmets Journal nr 44 2015.

Om två veckor
I Hemmets Journal nr 46 kan du läsa nästa artikel från Filippinerna. Då möter vi några av de svenska volontärerna som under en dryg vecka utför 100 operationer på barn med läpp- och gomspalt!