Maud Olofsson ville inte alls bli partiledare. Hon sov tillfälligt på en madrass på golvet i dåvarande kanslichef Åsa-Britt Karlssons lägenhet i Stockholm när frågan blev akut. Lennart Daléus hade plötsligt avgått som partiledare och medlemmarnas förväntningar på Maud, som var vice partiordförande, var stora.
– Men jag ville verkligen inte. Jag hade följt Thorbjörn Fälldin på nära håll och visste vad det innebar. Jag var också tröttkörd efter att ha slitits mellan mitt jobb som VD för Hushållningssällskapet och Västerbotten och partiarbetet i Stockholm. Jag ville fokusera på VD-jobbet. Men jag förstod snart att jag betraktades som en av huvudkandidaterena av medlemmarna och det gjorde mig väldigt olycklig. Då journalisterna frågade mig om jag kandiderade svarade jag lite kryptiskt. Jag menade nej, men de tolkade det som ett ja…
Till slut tröttnade Åsa-Britt Karlsson på Mauds klagande och jämmer.
– Jag låg på madrassen och ältade och fick mer och ont i magen. Då fick hon nog och sa: “Men Maud, försök att vara lite mer möjlighetsinriktad!”. Det var komiskt att hon behövde säga det till mig, som verkligen försöker se möjligheterna i allt. Från det ögonblicket började jag se mig själv i rollen som partiledare från ett nytt håll.
Svenskt rekord
Idag har Maud Olofsson svenskt rekord i kvinnligt partiledarskap. I nästan elva år höll hon i taktpinnen för centerpartiet, under en turbulent tid i Sverige. Nu har hon gett ut en självbiografi.
– Kvinnor måste skriva sin historia. Det finns fullt med karlar i historieböckerna, kvinnor måste ta sin plats. Det här handlar inte bara om mig, jag vill hjälpa fram andra kvinnor. Jag var ingen självklar ledare, ändå kom jag så långt. Det kan andra också göra, säger hon.
Vi har rest en halvtimme med bil från Umeå och svängde till vänster i avfarten efter skylten mot Högfors. Snön faller i stora flingor när vi ser två Västerbottensgårdar bredvid varandra. Maud och hennes make Rolf bor i den ena, sonen Per i den andra. Hon välkomnar och dukar fram kaffe och smörgåsar i köket. Hennes omtalade mortelsamling pryder hyllorna. Genom fönstret över diskhon ser vi långt över landskapet, en betagande syn.
– Diskhon var där borta innan, visar hon och pekar.
– Men hur roligt är det att stå och titta in i kaklet när man diskar? Jag vill kunna titta ut. Det är så vackert och det händer inte sällan att det kommer något djur och visar sig.
Borgeligt partiledarmöte hemma hos Maud Olofsson i Högsbyn i augusti 2004, två år före valet. Här planterar Göran Hägglund, Lars Leijonborg och Fredrik Reinfeldt tallplantor.
En kär gäst
I Högfors är tystnaden det enda som hörs. Det är så besökare brukar säga, men hör ni hur tyst det är? En lisa för själen!
Hemmet var en fredad plats för Maud de hektiska åren. Hit kunde hon åka efter slitiga arbetsveckor på nittiofem timmar, gå i skogen, plocka svamp, träffa familjen.
– Redan när jag steg på flyget till Umeå var det som att ta av en tung ryggsäck. Här kunde jag vara mig själv, människorna i bygden brydde sig inom om att jag ledde ett parti.
Vilket är ditt starkaste minne från partiledaråren?
– Oj, det finns många. Men dagen då jag blev vald, vid en extrastämma i mars 2001, är definitivt en. Jag bar en blårandig sidendräkt, som jag kände mig bekväm och säker i. Rolf och mina barn Per, Eva och Jan satt på första parkett i Folkets hus i Stockholm, liksom mina syskon, mina svärgerskor, min bästa vän Eva och hennes dotter Maria.
Förre partiordföranden Thorbjörn Fälldin hade många år tidigare sparkats från posten och aldrig förlåtit partiet. Men den här dagen hade han bestämt sig för att komma och vara ett stöd för Maud.
– När alla hade bänkat sig i Folkets hus efter lunch, trädde Thorbjörn in i lokalen, tillsammans med sin hustru Solweig. Han gick i sakta mak nerför trapporna, rak som en fura, och nickade igenkännande till flera av ombudet. Det blev så tyst i rummet att man faktiskt hade kunnat höra en knappnål falla, berättar Maud.
– Folk stod som förstenade, inte minst journalisterna. Stämningen var magiskt, jag såg hur tårarna började trilla nerför kinderna på många som var där. Tills slut fann folk sig. Ombuden applåderade och journalister rusade fram.
– Det är klart man måste vara här, när Haralds jänta blir partiledare, förklarade Thorbjörn Fälldin senare.
– Han förstod hur stolt min far var i sin himmel och hur gärna jag hade velat ha honom där. Nu kom Thorbjörn istället. En bättre start kunde jag inte fått.
-Jag tycker mortlar har en fantastisk vacker form och så är de kvinnliga bruksföremål med lång historia. Jag har väl ett 50-tal sammanlagt.
Berömda badet
Ett annat starkt minne är självklart bildandet av Alliansen, hösten 2004, ett samarbete mellan moderater, folkpartister, centern och kristdemokraterna.
– Det började med att jag sa till Fredrik (Reinfeldt), Lars (Lejonborg) och Göran (Hägglund) att: “Ni kan väl komma hem till mig, så kan vi sitta i lugn och ro och diskutera”.
Det var vår, det var två år till valet och Maud kände att det krävdes en samling för att det skulle bli ett borgerligt samarbete. De andra tre tyckte det lät bra och man beslöt att tänka vidare.
På sommaren behövde Fredrik Reinfeldt en nyhet i sitt traditionella sommartal. Han sände ett brev till övriga borgerliga partiledare och föreslog en allians för maktskifte. De kunde ju träffas hos Maud. Journalisterna gick igång och Maud beslöt för att smida medan järnet var varmt.
– När de ringde började jag prata om skogsutflykter, hembakat bröd och badtunna. En bild på Rolf och dammsugaren fyllde ett helt uppslag i Aftonbladet. Samtidigt ökade förväntningarna, nu gällde det att vi kunde leverera också.
Sin vana trogen skrev Maud dagbok de här smått kaotiska dagarna.
Måndag 16 augusti: “Anders Öhlund, Rapports Norrlandsreporter, kommer och är överväldigad. Ursmart idé, enligt honom. Jag rådfrågar honom om det går att hålla presskonferens på altanen. Ja, alldeles utmärkt, blir svaret”.
Lördagen 28 augusti: “De ringde från kommunen och berättade att Expressen begärt att få ut ritningarna på huset, för att peka ut i vilka rum partiledarna ska sova. Men det finns inga ritningar på vårt gamla timmerhus”
Måndagen 30 augusti: Solen skiner och allt är perfekt. Media strömmar in. Alla frågar efter badtunnan, som jag utlovat. Tyvärr går inte det. De andra partiledarna är rädda för fotograferna.”
– Dalahästar symboliserar bland annat svensk landsbygd för mig. Som centerpartiets ledare fick jag många dalahästar som gåvor. Jag tycker de är vackra och pryder sin plats här på mitt skåp.
Tung som bly
Det blev en allians och den politiska kartan skulle förändras. Valvakan 2006 tillbringade Maud i ett slutet rum på hotell Anglais i Stockholm, tillsammans med sina närmaste medarbetare. Då det stod klart att centerpartiet blivit det tredje största partiet och ett maktskifte väntade, lade sig Maud nervositet och hon gick ut till partimedlemmarna utanför rummet som börjat hälla upp champagne.
– Jublet visste inga gränser. Till slut fick jag upp min papperslapp och kunde hålla segertalet. Alla partiledarna samlades på Nalen, vi höll flera, små tal och viftade med våra blomsterkvastar. Minnet av den känslan är outplånlig. Dagen efter var kroppen som bly. Det var då det riktiga arbetet började.
Mauds självbiografiska bok är fylld med politisk vardag, men också stora milstolpar. Saab och SAS är med, liksom klimatmötet i Köpenhamn, Vattenfall och kärnkraften.
– Jag har i alla år försökt förklara pedagogiskt om och om igen att statens pengar är medborgarnas pengar. Jag tror det budskapet har gått fram. Det har hänt att folk kommit fram till mig på gatan och tackat för att jag är rädd om deras pengar.
Hela tiden har veteranerna Thorbjörn Fälldin, Karin Söder och Nils G Åsling i bakgrunden, som bollplank och stöd. Idag händer det inte sällan att partiledare Annie Lööf slår Maud en signal.
– Vi pratade faktiskt innan idag, innan ni kom.
Maud beskriver sin politiska personlighet som “antingen ett eller nolla, antingen on eller off”. Hon är plikttrogen och ansvarfull – men vill också ha roligt på jobbet.
– I början tyckte Fredrik, Lars och Göran det var lite löjligt när jag slutade mina tal med “roligast vinner”. Men det spelade roll att vi hade roligt. Ingen vill vara med en surkart, och den som surade mest var Göran Persson.
Med blicken i backspegeln är Maud nöjd med de elva åren. Den 23 september 2011 lämnade hon ledarskapet.
– Som min far brukade säga, har man inte gjort fel, så har man gjort för lite! Elva år som partiledare har sitt pris, men jag ångrar inte en sekund. Men idag äger jag min egen tid och det är oändligt skönt.
Ingen längtan tillbaka till hetluften?
– Jag saknar det inte. Där jag är, där är jag. Men jag kan sakna kamratskapen och möjligheten att bestämma.
Lever vidare
Hon kom att gå långt, Haralds och Ingegerds flicka från Högbyn utanför Örnsköldsvik. Hon gick ut gymnasiet med medelmåttiga betyg, men fick redan som 18-åring erbjudandet att bli ombudsman för CUF, Centerns ungdomsförbund.
– Jag har en storebror Dan och en lillebror, Lars. Att vara mellanbarn till två pojkar har gjort mig till en bra förhandlare, jag har lärt mig kompromissa. Jag har lärt mig männens värld sedan barndomen, känner igen de mest subtila signaler. Det har jag haft god hjälp av i politiken, konstaterar Maud med ett leende.
Inom CUF träffade hon Rolf och varvade under tio år föräldraledighet med kortvariga arbeten, innan hon blev politisk sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet i början av 1990-talet. Idag är Maud aktiv i sex bolagsstyrelse och engagerade i kvinnoprojekt i Sydafrika. Det blir åtminstone någon resa till Stockholm varje vecka. För övrigt njuter hon av klockan inte längre styr. Fast allra mest gläds hon åt sitt lilla barnbarn Elsa, 1,5 år.
– Då vi träffas tar jag hemskt gärna “morgonpasset”. Det finns inget bättre än när vi sitter tillsammans i soffan och Elsa lägger armarna om min hals. När hon skrattar så härligt hör jag min mammas skratt inuti mig. Jag ser hur jag håller på samma sätt som mamma höll, vi har likadana händer. Plötsligt kan jag höra låtar hon sjöng för mig och mina barn. De tidigare generationerna lever vidare i oss, det känns tryggt.
Mortlarna symboliserar kvinnokraft
Då Maud fyllde 30 år uppvaktade hennes man Rolf med en mortel av glas. Hon blev överraskad, men uppskattade gåvan mycket och köpte sen själv ett par när hon var ute på resor.
– Någon frågade mig efter det om jag samlade på något och jag frågade – hur många ska man ha för att vara samlare? Tre, blev svaret. Då samlar jag på mortlar, svarade jag. Det var bara att fortsätta, berättar hon med glimten i ögat.
Idag finns ett 50-tal mortlar på hyllorna i Mauds kök, både gåvor och inköpta. Några har införskaffats i Sydafrika, dit Maud rest en del.
– Jag tycker mortlar har en väldigt vacker form. Jag uppskattar dem som bruksföremål som kvinnor använt i många år. Mortlar är ett redskap som förenar kvinnor i många länder. Materialet spelar mindre roll, jag har flera av keramik och de är lika fina. Jag använder inte mina själv, de sprider enbart hemtrevnad.
Personligt
Namn: Maud Elisabeth Olofsson.
Ålder: 58 år.
Familj: Maken Rolf och barnen Per, Eva och Jan. Barnbarnet Elsa.
Bor: I Högfors utanför Robertsfors.
Yrke: Företagare.
Aktuell: Med självbiografin Jag är den jag är (Wahlström & Widstrand) i samarbete med journalisten Catharina Håkansson Boman.
