– Vi håller inte inne när vi mår dåligt, utan låter tårarna komma när de kommer, säger Anders Gyhlenius och får medhåll från hustrun Karin.
Samtidigt finns glädjen också där, större och djupare än de tidigare kunnat föreställa sig.
Trettio mil på cykel i regn och kyla, mörker och motvind. Ändan svider, benen domnar, hjärtat skriker efter vila. För vissa är Vätternrundan en utdragen mardröm.
Men 60-årige Anders Gyhlenius är lycklig.
– Det känns varmt i hela kroppen. Ingenting gör ont just nu, säger han när han passerat mållinjen.
Under sensommaren har tv-tittarna kunnat följa honom i serien En klassiker. Tillsammans med några betydligt yngre och friskare deltagare har han kämpat sig igenom fyra av Sveriges tuffaste långlopp.
För Anders Gyhlenius är varje idrottsprestation en bonus, något han enligt läkarna inte borde kunna göra. Hans kropp är härjad av långt framskriden cancer.
Det syns inte utanpå, men han uppmanar oss att glänta på köksskåpet hemma i fyrarummaren i Solna. Hyllplanen är belamrade av burkar, flaskor och paket med mediciner.
Det går långsamt utför, konstaterar han sakligt. Sedan några månader tillbaka åker han regelbundet till sjukhuset för att få cellgifter intravenöst. Behandlingen gör att magen är i olag, kroppen svullnar upp och den tjocka kalufsen har tunnats ut betydligt.
– Men jag slipper åtminstone smärtorna.
– Ja, det har varit den värsta delen, när Anders haft ont, säger hustrun Karin.
Chockbeskedet
De sitter tätt ihop i soffan, Anders hand vilar lätt på Karins arm. Ibland makar de sig ännu närmare varandra.
Anders Gyhlenius berättar om den där förmiddagen, hösten 2010. Hur han stod framför kollegerna i styrelserummet med en liten plastburk i handen. Han skakade och det skramlade. Burken innehöll de gallstenar han just opererat bort.
– Ja, så barnslig jag var. Typiskt manligt beteende, säger han och ler.
Värken som han känt i ryggen den gångna veckan skulle nu försvinna och allt skulle bli som vanligt igen. Trodde han.
Men allt var inte som vanligt. Några dagar senare tog han sig till akuten, kallsvettig och med svåra smärtor i ryggen. Själv misstänkte han att han fått amöbor i kroppen, då han nyligen rest till Tanzania. En mängd prover togs under helgen.
På söndagskvällen kom läkaren med beskedet. De hade funnit tumörer på lymfkörtlarna.
– Jag blev alldeles iskall. Jag hörde och förstod vad läkaren sa, men känslorna hängde inte med. Cancer fanns inte i min tankevärld! Jag hade alltid varit så hälsosam, rört på mig och aldrig rökt eller druckit alkohol.
Anders åkte hem och klev in mitt i söndagsmyset. Karin frågade glatt: “Hur gick det?” Och Anders svarade: “Jag har cancer”.
Under de påföljande veckorna höll familjen fast vid hoppet. Kanske var det inte så farligt, trots allt. Läkarna skulle säkert fixa det. Men beskedet, som kom två dagar före julafton, var obevekligt: Anders har prostatacancer, som spritt sig till skelettet. Det går inte att bota.
Anders och Karin beskriver en tid av chock, osäkerhet och förvirring.
– Men efter att ha tumlat runt fick jag tag i mig själv. Jag lade upp en strategi: Oavsett vad som händer ska jag leva ett normalt liv. Jag ska gå till jobbet varje dag, jag ska fortsätta tävla och jag ska bara fokusera på de saker vi faktiskt kan göra.
Hittills har han klarat målen även om han, vid något tillfälle, släpat sig till jobbet med hög feber för att sedan sitta fyra timmar i kontorsstolen och stirra in i datorn.
– Ja, det var den mest ineffektiva dagen i mitt arbetsliv. Men jag gick dit i alla fall, säger han med ett skratt.
Anders kör Vasaloppet.
Kämpaglöd
Själv är han övertygad om att kämpaglöden tändes under hans allra första levnadsdag. Anders föddes med hopvuxen magmun, vilket fortfarande var en allvarlig åkomma i början 1950-talet.
– Jag nöddöptes i en kuvös innan läkarna skar upp magen. Redan där och då förstod nog min kropp att det gällde att kämpa hårt för att kunna hänga med.
Som 13-åring trampade han på en rostig spik och drabbades av benröta, som sedan blev blodförgiftning och riskerade leda till för amputation. Även denna upplevelse satte en djup prägel på hans tillvaro.
– De är vid de där vägskälen i livet, när man har turen att välja rätt, som motgångarna förvandlas till styrka som man tar med sig. Jag var egentligen inte bäst på något – medioker i skolan, halvdan på idrott. Så jag var tvungen att kämpa.
Som 20-åring åkte han sitt första Vasalopp. Sedan dess kan han lägga åtskilliga långlopp till sin meritlista. Och så klassikern, som han avverkat 35 gånger.
Det har inte alltid gått hans väg. Men även när han, under ett triathlonlopp, cyklade in i en lyktstolpe och bröt fyra revben, envisades han med att trampa resterande kilometer och därefter springa en mil. Och när han skrapade upp benet i ett rullskidelopp reste han sig från båren och stakade vidare med ambulanspersonal i hasorna och blodet rinnande längs benet.
– Men jag har banne mig aldrig brutit något lopp. Jag skulle hellre dö, slår han fast.
Karin himlar med ögonen. Jo, envis har han alltid varit. Hans tjurskallighet kan göra henne förbannad och frustrerad. Samtidigt vet hon att Anders känner sig själv bäst, och vet vad kroppen klarar av.
Sedan han blev sjuk har den styva nacken dock mjuknat en aning. Någon gång, kanske ganska snart, kommer han att tvingas revidera sina planer.
– Det gör mig lite skraj, att jag en dag måste bryta några av mina målsättningar.
För någonstans därframme finns det oundvikliga slutet. I början pratade Anders mycket om döden.
– Men jag vill inte gå runt och älta. Risken finns att oron liksom fräter fast i kroppen. Därför har jag skrivit dagbok, från första dagen efter sjukbeskedet.
Livsbejakande
Anders plockar fram några av sina tättskrivna anteckningsböcker. Sida efter sida har fyllts med texter och dikter i alla nyanser. Från ljust och livsbejakande till mörkt och ångestfyllt.
– Jag har skrivit som en galning. Oavsett hur svart det varit, så har jag alltid försökt hitta guldkornen. Att jag fått en kram av Karin, att ett av barnen ringt. Detta har jag läst för mig själv, om och om igen. Till slut har jag liksom hjärntvättat mig själv med positiva saker. På så sätt behöver jag inte jobba så hårt när jag behöver hitta det ljusa.
Planen är att en del av dikterna ska sättas samman till en liten bok som ska spridas på platser där sjukdomsdrabbade och anhöriga befinner sig.
– Kanske kan någon som läser dem få inspiration, och känna att det både finns glädje och sorg och att bägge är okej.
Och Karin kan bläddra och läsa när hon vill – dagböckerna ligger framme på ett soffbord i vardagsrummet.
– Jag har läst dem ibland och det känns fint, men jobbigt. Man blir ju påmind om att tiden är begränsad. Men böckerna kommer att vara värdefulla att ha i framtiden, säger hon.
Karin har också en chefsbefattning på möbelvaruhuset, och ända sedan de träffades för tretton år sedan har de gjort mycket tillsammans. Arbetat, rest, skrattat och gråtit.
– Det är klart att jag är rädd för den tomhet som kommer att komma, säger Karin. I början ville jag inte alls prata om det, och samtidigt är man tvungen, eftersom det är ett faktum. Man måste ta tag i praktiska frågor, som testamente, boende… Men vi försöker hitta en vardag där vi tar en stund i taget.
Både hon och Anders menar att dessa ögonblick, som tidigare passerat obemärkt, har fått en helt ny lyster.
– Som att cykla ut i skogen och plocka en korg full med kantareller eller vilda smultron. Lukterna, smakerna och harmonin.
Med sjukdomsbeskedet ställdes livet på ända. Efter några omtumlande första veckor bestämde sig Anders Gyhlenius ändå för att fortsätta arbeta och träna.
– Men jag har nog blivit lite mer ödmjuk. Tidigare var jag grabbig och det var hela tiden full fart framåt.
Många kramar
För Anders tvekar inte att kalla sig lycklig. Rentav lyckligare än någonsin.
– De senaste åren har jag fått så oerhört mycket kärlek och värme. Så många kramar, så fina ord. Brev, mejl och samtal från kända och okända – sådana ömhetsbetygelser som annars bara sägs på begravningar. Dem har jag fått uppleva här och nu.
Och han fortsätter samla bonusar. Framöver ska han snöra på sig löparskorna och ta sig an ännu ett lopp – en tuff utmaning på tre mil genom kuperad terräng. Förmodligen blir han omsprungen av de flesta andra deltagarna, troligtvis kommer han vara helt utpumpad när han närmar sig upploppet. Men redan nu vet han, att han kommer att passera mållinjen med ett leende.
Dagboken har hjälpt Anders att sätta ord på sorgen, men också plocka upp guldkornen ur vardagen.
