Det är svårt att tänka sig det svenska 60-talet utan Monica Zetterlund. Hennes röst var igenkänd av alla.
Det var Tage Danielsson som träffande beskrev Monica Zetterlund som ett lingonris i ett cocktailglas. Hon var mötet mellan det ursvenska och det amerikanska, mellan Värmlands vida, melankoliska skogar och New Yorks heta och hippa jazzklubbar. En artist som kunde smälta in i minglet i de finaste salongerna men som också kunde dra en fräckis från hembygden som fick även de mest luttrade i turnébussen att rodna.
Kanske var det därför hon var så älskad. Inget var för fint eller fult för att inte Monica skulle kunna förgylla den. Hon var folklig i ordets allra finaste bemärkelse och det var många som föll för hennes enastående talang: den amerikanske jazzstjärnan Bill Evans gav henne en internationell scen, Beppe Wolgers gjorde henne till uttolkare av det svenska vemodet, Hasseåtage förstod snabbt hur rolig hon kunde vara och Jan Troell hur allvarlig.
Vem kunde ana vilken stjärna hon skulle bli? Inte många hemma i Hagfors i alla fall. Visserligen visade hon tidigt sin musikalitet – ärvd av pappa “Sik-Bengt” som var en lokalt känd musiker när han inte var målare. Men det var just det, en hobby – det var inte många som kunde försörja sig på sin musik i dessa trakter. Inte heller Monica till en början. Det var arbetet som växeltelefonist som gav henne en inkomst och en möjlighet att försörja sig och dottern Eva-Lena. Att vara ensamstående mamma på 1950-talet var inte alltid en dans på rosor.
Kallad till Nalen
Via en lokal orkester fick hon möjlighet att framträda i Köpenhamn. Ryktet om den unga svenskan nådde Stockholm där den legendariske Topsy Lindblom drev danspalatset Nalen, själva navet för svenskt musikliv på den tiden.
– Dompan, åk ner hämta den där Värmlandsjäntan, beordrade han jazzstjärnan, orkesterledaren och vännen Arne Domnerus.
Och Dompan gjorde som han blev tillsagd. 21 år gammal stod Monica Z på Nalens scen framför hans orkester och sjöng för storstadens danslystna ungdomar. Och Stockholm tog henne till sitt hjärta. På kort tid blev hon snackisen i jazzkretsarna och det dröjde inte länge förrän dåtidens verkliga storheter som Beppe Wolgers, Povel Ramel och Hasseåtage ställt in sig i beundrarledet. Alla kom med erbjudande och Monica förvaltade dem väl.
Efter genombrottet som jazzsångerska väntade nya utmaningar och nya succéer. 25 år gammal jublade publiken åt henne i Gröna Hund, Hasseåtages första revy. Året därpå vann hon den svenska uttagningen till Eurovisionschlagerfestivalen med låten En gång i Stockholm. På bara några år hade hon gått från att sjunga i pappas lokala orkester i Värmland till att representera Sverige ute i Europa. Väl i finalen gick det sådär: Medan Danmark triumferade med Dansevise hamnade övriga nordiska länder på delad sistaplats. Inte en enda poäng delades ut till Sverige, Finland och Norge. Men det misslyckandet blev bara ett litet hack i den uppåtstigande karriären.
Åren runt 1970 syntes Monica överallt – i revyer, i både dramer och komedier på bio och, som här i TV. Malin i Söderkåkar var bara en av många framgångar för “lantlollan” från Värmland. Till höger en annan av dåtidens storheter, SUne Mangs.
Succé med Evans
Redan året därpå, 1964, spelade hon in den skiva som många i jazzvärlden fortfarande ser som hennes bästa, Waltz for Debby. Ryktet om den svala svenska jazzsångerskan hade nått den världsberömde och hyllade pianisten Bill Evans på andra sidan Atlanten. Efter att ha lyssnat på och bedårats av låten Monicas vals, en av Evans kompositioner med text av Beppe Wolgers, skrev han ett brev och bad om ett samarbete. På eftermiddagen den 24 augusti 1964 träffades de i en studio i Stockholm och fyra timmar senare hade de skrivit svensk jazzhistoria i tio låtar. Bland dem utmärktes folkvisan Jag vet en dejlig rosa, som blev en av Monikas Z signaturmelodier.
Väl etablerad på scen väntade nästan steg i karriären: Film. 1965 spelade gänget runt Hassåtage in succékomedin Att angöra en brygga med Monica i en bärande roll, några år senare spelade hon med i samma gängs Äppelkriget. Runt 1970 tog hon steget över i en rent dramatisk produktion då hon fick rollen som Ulrika i Jan Troells filmatiseringar av Vilhelm Mobergs epos Utvandrarna och Nybyggarna. För det belönades hon med en Guldbagge. Ungefär samtidigt spelade hon Malin i Söderkåkar som sändes på TV. Dessa år, runt 1970, syntes inget omöjligt för jäntan från Värmland…¨
Men utanför strålkastarljuset var inte allt lika ljust. För Monica Z, kvinnan som hade allt, fattades ändå en viktig pusselbit: Hon saknade bekräftelse från en person som stod henne nära. Sin pappa. I en intervju i slutet av sitt liv berättade hon:
– Inget dög för min pappa, han var aldrig nöjd. Jag var en firad stjärna på scen men han tyckte inte att jag var något speciellt. Det ledde till att jag förlorade min självkänsla.
Ryggsmärtor
Kanske spelade detta in i hennes förhållande till spriten som var problematiskt under långa tider. Hon drack för mycket, kände att hon behövde alkohol för att fungera. Under vissa perioder nyktrade hon till med hjälp av antabus. Dessutom hade hon ryggproblem under hela sitt liv. Den medfödda skoliosen förvärrades eventuellt efter att hon som liten fallit ner från ett träd då hon sin vana trogen skulle gå längre och vara djärvare än sina kamrater. Med åren blev smärtorna allt mer plågsamma och i slutet av sitt liv hade hon svårt för att gå och röra sig obehindrat.
Den 12 maj 2005 omkom Monica Z efter en brand i lägenheten på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Ett halvår senare sluts cirkeln när hon gravsätts bredvid sina föräldrar på Kyrkogården i Hagfors. En hel artistvärld vittnar om hennes betydelse och ett land sörjer sitt jazzgeni,
Men musiken lever vidare.
