Sven-Bertil tränar sig på att leva i nuet, men det är inte lätt för en man som alltid haft tankarna på vad som väntar honom på andra sidan hörnet. I dag inser han dock hur priviligierad han är med att ha en älskad hustru och alla sina barn. De är långt viktigare än en grimas på teatern. Men ännu har han inte en tanke på att sluta sjunga och spela teater.
Döda löv dansar tango med hans kvast och det är som om tiden till slut har hunnit ikapp gentlemannen som gav pojkluggen en solbränd panna.
Sven-Bertil Taube fyller 80 nästa år. Inte mycket att bråka om, tycker han själv. Några extra rynkor och gråa strån. Men lämnar han sin engelska garageuppfart för att kasta en blick i senaste rollhäftena är det ett kompakt mörker som möter honom.
I dubbel bemärkelse.
Dels för att synen numera sviker honom:
– Jag skulle läsa en dikt under ett träd när vi spelade in “Stjärnorna på slottet” 2006 och fann att jag plötsligt inte kunde se bokstäverna. Sjukdomen har ett fint namn på latin: maculadegeneration och den handlar om att slaggprodukter fastnar bakom näthinnan.
Dels för att alla de tre senaste rollerna handlar om en man som ligger på dödsbädden:
– Det tycks vara mitt öde nu för tiden. Spela gamla män som dör i slutet av historien. Och själv ägnar jag döden allt fler tankar, ju närmare jag kommer den mörknande horisonten. Jag har aldrig varit rädd för döden men när det ofrånkomliga slutet nu närmar sig känner jag mig ändå lite handfallen.
I den nya boken där han valt ut 50 visor ur sin fars stora produktion, citerar Sven-Bertil mamma Astri när hon tröttnade på Everts gnäll: “Vem har lovat att just du alltid ska ha det så bra?”
– Evert var hypokondriker. Trodde alltid att han var dödssjuk. Mammas utskällning fick honom att skämmas. Några år senare bad man honom skriva ett bidrag till den nya psalmboken. “Nej, jag har redan skrivit min psalm” sa han. Det var visan “Så länge skutan kan gå” som föddes den dagen mamma skällde ut honom.
Början till slutet
Om sin egen död filosoferade Sven-Bertil Taube i sin självbiografi Ord och många visor som utkom 2007. Många överraskades av melankolin hos denne man som annars var känd som estradör och livsnjutare.
– I hemlighet har jag alltid lidit av scenskräck. Känner mig som råttan som närmar sig ormens gap. Och det har tyvärr inte blivit bättre med åren.
Han fingrar på det förstoringsglas som numera alltid hänger i halskedjan, nästan som en talisman. Ögonsjukdomen har gjort honom mera stillasittande, mindre social och mer eftertänksam. Den mesta tiden tillbringar han i sitt hem som bär spår av en lång karriär, även föräldrarnas. Här finns kolteckningar av Evert och textiltryck av Astri. Men också sonen Felix pianonoter, som visar att det Taubska arvet går vidare.
– När jag fick domen av ögonläkaren kändes det som början till slutet. En gnagande känsla av att livet gick in i en ny fas. Jag kallar det inte ångest, men i mellangärdet sitter en klump som jag inte riktigt vet hur jag ska behandla. Sorgearbetet pågår ständigt. Jag försöker vara tacksam så länge jag fortfarande kan sjunga.
I somras stod han på Gröna Lunds scen för 51:a året i rad. En sann glädje, menar han.
– Hela mitt liv har jag haft uppgifter framför mig: en skiva, en pjäs, en film, en föreställning. Det har alltid funnits en bergknalle att besegra och så fort du nått toppen måste du ner i svackan igen. Prestationsdjävulen har följt mig genom livet. Den har fört mig till nya platser, nya sammanhang, nya erfarenheter.
Nu då?
– Jag är inte van att ta det lugnt och acceptera att det inte finns ständigt nya projekt. En pensionerad sjökapten odlar sina rosor, men jag tror fortfarande att jag måste upp på kommandobryggan.
Vad får det för effekt?
– Mitt stora problem har alltid varit att inse att evigheten är nu och inte bakom nästa hörn. Det retar mig att jag inte behärskar denna konst bättre; att glädjas fullt ut åt min älskade fru och mina fantastiska barn. Att de är viktigare än en lyckad grimas på scenen.
Han berättar med stolthet om 19-årige sonen Felix som i dag studerar i USA och visat talang när det gäller både musik och tennis.
– Redan som liten kunde han sitta i badkaret och ställa djupsinniga frågor om livets mening och Gud. Som sjuåring beställde han sitt eget dop. Min egen gudstro är däremot klen. Innerst inne misstänker jag att Gud är skapad av människan, inte tvärtom. Men samtidigt anar jag också att det kanske måste finnas något som är större än jag i detta … obegripliga. Livet är ett mysterium, så ock Gud. Så varför skulle just j a g kunna sätta fingret på det?
Så vad är meningen med livet för dig?
– Evert sa en gång: “Meningen med livet är att bli poesi.” Kanske är det precis så enkelt och så svårt, att vi lever för att bli en visa, en tavla, en berättelse, kanske en bok.
I köket hänger ett gammalt original av Albert Engström, som var vän med Sven-Bertils morfar, Herman Bergman. Texten lyder: “Kaffe med punsch”. Sven-Bertil skrattar åt den ibland. Men inte alltid. För några år sedan gick han ut offentligt med sina alkoholproblem. I dag är han alltid nykter.
– Det finns de som klarar av att dricka konstant, ett helt liv, utan att ta till synes minsta skada. Andra är förstörda redan som 21-åringar. För min egen del dröjde det ända upp i 60-årsåldern innan jag insåg att jag inte längre hade full kontroll över mitt drickande.
Hur löste du problemet?
– Jag satte mig ner med min fru Mikaela och gick igenom alltsammans, men det går inte att sluta av egen kraft. Det krävs samvaro, samtal och självrannsakan.
Som läkardotter har Mikaela också sett till att Sven-Bertil fått snabb behandling, dels för ett dåligt hjärta, dels för lungor som numera bara går för halv maskin.
– Rökningens fel. Hemskt dum last. Nu har jag gått med på att inte ens röka i smyg. Min kropp håller på att falla sönder. Jag hoppar inte lika lätt i eller ur båtar. Och jag kan inte längre rida eller köra motorcykel.
Det gjorde han en gång på en galapremiär i London – med smoking under skinnstället. Till meriterna hör också att ha ensamseglat över Atlanten, ägt en fiskestuga utanför Malaga, pryat som FBI-agent, sjungit solo till världens största kör, varit beriden grisjägare (!) i Kungliga Skånes Feodaldragoner, åkt i en baklucka genom New York med dirigenten Sixten Ehrling, tappat en servis i knät på Pär Lagerkvist, blivit brädad av Frank Sinatra och utsetts till Sveriges mest välklädde man.
– Trots att jag i själva verket alltid haft den minsta garderob man kan tänka sig. När jag skulle fotograferas för titeln var jag tvungen att springa in en klädbutik och låna en kostym. Och när jag väl köpte en egen fick den hänga med i åratal med fransiga och skodda ärmar.
Men du är fortfarande en gentleman?
– En sann gentleman skulle aldrig säga att han själv är en gentleman. Dessutom har det inget med kläder att göra utan hur man behandlar andra. En sann gentleman kan lika gärna vara bosatt i Calcuttas slum.
Hur behandlar en gentleman en dam?
– Låter henne gå på insidan på trottoaren för att skydda henne mot stänk. Sätter henne till höger i baksätet så att hon slipper hasa runt bilen. Och alltsammans med en glimt i ögat och ett horn i pannan…
Klart att himlen måste ge sig till tåls för en sådan man.
Sven-Bertil Gunnar Evert Taube.
FÖDD: 24 november 1934 i Stockholm.
FAMILJ: Hustrun Mikaela, barnen Jesper, 53 (med fotomodellen Inger Åhman), Sasha, 34, (med skådespelerskan Ann Zacharias) och Felix, 19 (med Mikaela).
BOSTAD: Villa i London.
ÄTER: Senast ankbröst.
DRICKER: Äppeljuice.
LYSSNAR PÅ: Radio och ljudböcker.
LÄSER: Ingenting.
AKTUELL: Som skådespelare i norska Jag etter vind (Jaga efter vind), engelska teveserien Holby city och en svensk film av Johan Brisinger som ännu saknar namn. På skiva med Göteborg Wind Orchestra, samt med nya boken Evert Taube: 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube (Max Ström förlag.)
