• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Måns Möller: Viggo är inte som andra barn

    När han skämtar om sin utvecklingsstörde son får pajasen plötsligt tårar i ögonen. Måns Möller är tv-komikern som en dag fick äta upp sina egna skämt. Nu gör han en show om ett barn som inte blev som andra.

    Bild 1283289

     

    Han skojade en gång om att tjäna lätta pengar genom att sälja falska Pokemonkort på särskolor och efteråt kom brev från arga föräldrar som hoppades han själv skulle få en utvecklingsstörd son.

     

    Sen föddes Viggo.

     

    Under 18 månader var han pappa Måns Möllers stora glädje. En linhårig, snäll och söt grabb som aldrig gjorde något väsen av sig. Ett A-barn, en praktpojke, ett litet underverk som tålmodigt tycktes betrakta världen med sina klarblå ögon.

    – Jag var så otroligt stolt över att Viggo alltid skötte sig så bra. Under möten med banken låg han tyst under konferensbordet. På krogen sov han som en prins. Men sen kom den där 1,5-årskontrollen och de där jäkla klossarna...

     

    Han säger att falluckan öppnade sig gradvis. Först en lite gnagande känsla att allting inte stod rätt till. För varför kunde inte Viggo stapla träbitar som de andra barnen? Och varför gick han så ofta på tå? Hade svårt att fästa blicken? Viftade som en fågel med armarna?

    – Men det var ju mitt första barn. Jag visste inte när Viggo borde börja prata. Men jag började i alla fall googla runt på nätet. Insåg snart att den där sköna tystnaden i själva verket kunde vara en varningsflagga.

     

    Det kändes som en evighet innan han ens lyckades få till stånd en diagnos. Så fort han lyckades komma fram i telefonen till enhetschefen på barnpsyk, blev han bortkopplad. Det skylldes på långa köer, hårt tryck, stora behov.

    – Jag ringde mig blå. Först efter nio månader fick Viggo klartecken till utredning. Är det något man vet om autister, är det att den intensiva träningen måste sätta igång så tidigt som möjlig. Det är under de första sex levnadsåren som man har chans att styra om beteenden. Vi hade alltså tappat ett helt år.

     

    Blev helt knäckt

    Det är ingen helt lätt intervju, det ska sägas direkt. På ytan ett vanligt uppsnack inför en ståuppshow som snart ska ha premiär. På ett djupare plan en resa ner i en avgrund.

     

    För mitt i berättelsen blir tv-komikerns röst plötsligt grumlig. I ögonvrån glimmar tårar. Måns harklar sig och rättar lite tafatt till slipsen som redan sitter som ett utropstecken i ulltröjans v-ringning. Sträcker sig efter mobiltelefonen och knappar fram en bild på den älskade sonen, han som inte blev riktigt som andra barn.

    – Söt kille, va? Underbar grabb. Men fan vad hemskt jag mådde i början. Såg framför mig en "rain man" som bara räknade tandpetare. Jag skulle vilja säga att jag bara kavlade upp ärmarna och tog nya tag, men i själva verket var jag helt knäckt. Kände skuld och skam. Såg mig som en misslyckad förälder.

     

    Fram till dess hade Måns jobbat som en galning på sin karriär. Nu var det bara att lägga ner planerade tv-program. Viggo krävde 35 timmars träning i veckan.

    – Lyckligtvis hade jag pengar nog att anlita privat hjälp. Men jag tänkte mycket på de föräldrar som har vanliga nio till fem-jobb och inga pengar över. På dem ställs orimliga krav.

     

    Att relationen med Viggos mamma omsider sprack, menar Måns var naturlig följd av sonens autism.

    – När Viggo blev 3 år blev han också mycket intensivare. En av hans egenheter var att gunga på allt som fanns i lägenheten. Till slut ägde vi inte en hel garderobsdörr. Även förhållandet tog stryk. När vi slutligen flyttade isär och tog en vecka var med Viggo, var det för att helt enkelt få chans att andas en stund.

     

    Så gör vi ett lappkast i intervjun. Vänder blicken mot Måns egen barndom. Funderar en stund på hur olika ödets lotter kan falla.

    – Jag har aldrig kunnat säga att jag har haft det tufft. Växte upp i kedjehus i Hässelby. Typisk svensk medelklass. Mamma slog mig inte, pappa var inte alkoholist och jag blev aldrig mobbad. Mitt största trauma var väl att jag hamnade i en kör. Inget man sa till polarna i fotbollslaget direkt. Men det var också det som avgjorde mitt yrkesval. Tio år gammal fick jag en pytteliten roll i "Carmen". Föstes efteråt ut att ensam ta emot applåderna. Känslan var otroligt häftigt. Där såddes ett frö.

    Bild 1283290

    När förstod du att du var rolig?

    – Någon gång på mellanstadiet. Jag gjorde en bejublad imitation av en lärare som just hade gått ut i korridoren. Efteråt svarade jag alltid "komiker", när någon undrade vad jag tänkte bli när jag blev stor.

     

    Vilka var dina förebilder?

    – Det var de första standupparna i "Släng dig i brunnen"-gänget. De behövde ingen rekvisita, inga roliga hattar. Jag minns hur Lennie Norman bara stod där och rökte och snackade bland folk som drack öl och skrattade. Hur jäkla häftig jag tyckte han var.

     

    Din främsta drivkraft?

    – Applåderna, kanske? Att jag älskar att få folk att skratta? Ett sjukligt bekräftelsebehov? Nej, jag vet inte. Jag har gått på många psykologiutredningar med Viggo, men aldrig analyserat mig själv.

     

    Imponera på tjejer, kanske?

    – Möjligen. Jag har läst en undersökning att humor är en av de viktigaste egenskaperna när kvinnor väljer vem de vill para sig med. Men tyvärr har jag aldrig märkt det. Som min kollega Johan Glans brukar säga ironiskt: "Ja, Helan och Halvan fick ju ligga mycket..."

     

    Men du var ändå en av killarna i "Ladies night"?

    – Ja, och jag plockades knappast in för att jag är någon hunk, det är sant. Väcker Brolle kvinnors sexlust, så väcker jag deras moderskänslor.

     

    Vissa forskare hävdar att humor är en sorts försvarsmekanism. Håller du med?

    – Ja, först kom lejonet och våra förfäder flydde skräckslagna upp i träden. Sedan var faran över och de skrattade av lättnad. När det gäller min reaktion på beskedet om Viggos autism, stämmer tesen också otäckt bra. Det enda jag kunde tänka på var vilken löjlig pageklippning den där barnpsykologen hade. Det var som om jag inte ville ta in sanningen om min son. Jag skrev om det i min show: "Hon sa: Har ni några frågor? Diagnosen är alltså autistiskt syndrom. Jag tänkte: Pagen är ju för fan spikrak. Använder frisören vattenpass?…"

     

    Och så är vi där igen. Tillbaka hos ett litet ljushårigt, 6-årigt yrväder vid namn Viggo. Snart föremål för en ståuppshow som släpar ut både fördomar, rädslor och svagheter i ljuset. Måns hävdar visserligen bestämt att han inte skrev "Jävla pajas" som terapi. Men samtidigt erkänner han att det har inneburit en sorts inre lättnad att kunna skämta om Viggos handikapp.

    – Jag provkörde en del av showen i Lund och efteråt kom det fram föräldrar och sa att det hade varit en befrielse att någon vågade skoja om deras barns handikapp. Någon berättade om sin autistiske son som älskade att städa och därför blev den populäraste snubben på lägret. Som belöning fick han varje kväll göra en tur i kanot. När föräldrarna frågade hur han hade haft det, svarade han: "Jo, allt var jättebra. Förutom att de tvingade mig att paddla varje kväll."

     

    Vad skrattar Viggo själv åt?

    – Han är inte killen man drar en vits för. Länge kunde han inte skilja på skratt och gråt. Om en kompis hade slagit sig, kunde han komma fram och gapskratta. Han trodde att han var snäll genom att göra så.

     

    Kan han uppskatta humor på tv?

    – Den dagen han sitter still en kvart och kolla "Barnkanalen" blir jag överlycklig, tro mig. Nej, där är vi inte på länge, är jag rädd. Det Viggo gillar mest av allt är bilar. Jag minns hur folk gapade när Viggo bara var tre och pekade på en bil och sa: "Toyota Hilux!" Häromdagen hörde vi ett välbekant ljud på stan. Men när jag trodde han skulle säga "Glassbilen!", sa han istället: "Mercedes Benz Sprinter 315 CD! Diesel!" Bilmärken är hans variant av "rain man".

     

    Det gör dig orolig?

    – Nej, det gör mig glad. Tänk om han istället hade snöat in på skidliftar eller busstidtabeller? Okej, det kan vara ett helvete att komma iväg efter att ha stannat och tankat. Då skriker han och spänner sig. Vägrar gå in i bilen. Men å andra sidan är det betydligt billigare att traska runt i olika p-garage än att gå på Gröna Lund...

     

    För det gäller att se humorn och de små ljusglimtarna, menar Måns. Häromdagen ringde han en snickare och bad honom byta ut alla de trasiga dörrarna i lägenheten.

    – Det kändes symboliskt. Viggo är förbi det stadiet nu.

     

    Och pappa förbi skammen och skulden. I dag finns en ny kvinna i Måns Möllers liv. En ny show. Ett nytt hopp.

     

    Ett av Måns bästa ögonblick var när Viggo häromdagen för första gången tog sin kompis Robin i handen och sa: "Jag vill leka!" och de försvann tillsammans in i ett rum.

     

    Innan Måns fick barn såg han det som livets stora mardröm att få en utvecklingsstörd son. I dag är Viggo det finaste han har, säger han.

    – Jag vet att Viggo aldrig kommer att bli vd för ABB, men han ska ta mig tusan bli Sveriges gladaste autist. Och få åka så många häftiga bilar det någonsin är möjligt.

    Bild 1283291

    Personligt

    NAMN: Måns Gustav Möller.

    FÖDD: 27 januari 1975.

    FAMILJ: Sonen Viggo, 6, flickvännen Olivia Secher, 26, som jobbar med digital kommunikation.

    BOR: Lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm.

    YRKE: Komiker och civilekonom.

    AKTUELL: Med enmansshowen Jävla pajas – det här skojar du inte bort, premiär den 6 mars på Cirkus i Stockholm.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!