De stolta föräldrarna Anneli och Henrik Söderman känner sig lugnare nu. Moa föddes 15 veckor för tidigt och under hennes första år slets de länge mellan hopp och förtvivlan.
Ögonen är pigga och hon tittar sig nyfiket omkring. Så ser hon någonting som får hela hennes ansikte att spricka upp i ett härligt leende.
Moa, drygt ett år, är en riktig solstråle och hennes föräldrar Anneli och Henrik Söderman kan inte se sig mätta på henne.
– Hon är pappas lilla guldklimp, säger Henrik, 38, när han lägger upp Moa på skötbordet för att byta blöja på henne.
En stund senare är det mamma Anneli, 35, som tar över när Moa ska äta sin puré. Det började hon med i augusti, fram till dess var det sondmatning som gällde.
Moa föddes 15 veckor för tidigt och under hennes första år i livet har föräldrarna slitits mellan hopp och förtvivlan.
Vi slår oss ned i soffan i vardagsrummet i familjens trerumslägenhet i Halmstad. I vardagsrummet står en lekställning och på golvet ligger leksaker utspridda. Det var den här bilden som Anneli och Henrik drömde om i tio år, innan det äntligen visade sig att det skulle bli verklighet. Men då var det andra komplikationer som kom emellan och var nära att beröva dem lyckan.
Den för tidiga förlossningen innebar att Moas lungor aldrig utvecklades och syrgas behövdes under lång tid för att hon skulle syresätta blodet.
– Hon kommer aldrig att kunna bli en elitidrottskvinna, men i övrigt ska hon få ett helt normalt liv, säger Anneli som redan börjat se fram emot att Moa ska växa till sig och bli en stor flicka.
Två tvillingsjälar
Anneli och Henrik träffades för elva år sedan och man kan verkligen säga att det sa klick direkt. De flyttade ihop och var gifta inom ett år.
– Det kändes som om vi var två tvillingsjälar som tyckte, gjorde och till och med tänkte likadant. Vi längtade båda efter barn men hur mycket vi än försökte så hände ingenting. Vi väntade och hoppades varje månad och så höll det på år efter år. Någonstans intalade vi oss själva att förr eller senare skulle det nog bli någonting. I själva verket var vi båda rädda för sanningen, att det fanns en orsak till den uteblivna graviditeten.
Det hann gå åtta år innan de bestämde sig för att göra en utredning kring barnlösheten. De fick ett svar ganska omgående.
– Jag har alltid varit mullig och min övervikt gjorde att ägglossningen uteblev. Jag bestämde mig omgående för att göra en magsäcksoperation för att gå ner i vikt, berättar Anneli.
Efter operationen tappade hon 37 kilo i vikt. Hon ordinerades hormontabletter, men dessa behövde hon aldrig ta.
– I februari 2008 gjorde vi ett graviditetstest och det var positivt! Vi trodde inte det var sant! Vår glädje visste inga gränser när vi äntligen kunde berätta för våra föräldrar att de skulle få ett barnbarn.
Vid en undersökning i vecka 18 upptäcktes dock att Anneli hade äggvita i urinen och dessutom var hennes blodtryck onormalt högt, 180 genom 100, så hon fick blodtrycksmedicin.
Men medicinen stoppade samtidigt tillförseln av näring till fostret och en mätning i vecka 24 visade att barnet bara vägde 477 gram i magen!
– Jag skulle omedelbart till Lund för specialistvård. Vi förstod att det var allvarligt, berättar Anneli. I Lund tog de bort blodtryckstabletterna och satte in kortison för att fostrets lungor skulle utvecklas snabbare.
Blodtrycket skenade
– Utan blodtrycktabletter skenade mitt blodtryck och i vecka 25 var det uppe i 245 genom 138! Det var fara för både mitt eget liv och fostrets! Läkaren beordrade akut kejsarsnitt.
Henrik fick byta om till sterila kläder i hissen ned till operation. Han fick sitta i ett rum jämte operationssalen där han såg läkarna ta ut det pyttelilla fostret, som var en flicka.
– Hon gav till ett skrik. De kom in med henne i rummet där jag satt och jag såg hur de arbetade med henne. Låt henne leva, tänkte jag för mig själv.
| Efter en stund fick Moa komma upp på neonatalavdelningen, medan Anneli kördes till intensivvårdsavdelningen.
– Läkarna kunde inte lämna några besked, utan tog varje minut som ett framsteg. De ville dock att jag skulle vara med hela tiden och jag fick bland annat byta blöja på henne, säger Henrik och visar en pytteliten blöja, inte mycket större än en mobiltelefon.
|
Fotavtrycket tors strax efter födelsen och visar att Moas fötter var ynka fyra centimeter långa. Hon vägde bara 595 gram.
|
Anneli fick stanna på intensiven över natten och fick komma ned till Moa dagen efter.
– Det var fantastiskt att få se och känna på henne. Men jag förstod att hennes liv fortfarande var skört.
Och snart lägrade sig åter mörka moln. Ductus, pulsådergången mellan lungartären och aorta som är en öppen förbindelse under fostertiden, sluts normalt inom några dygn efter födseln. Men på Moa var den fortfarande öppen. Operation var nödvändigt och med tanke på hur liten Moa var kändes det ovisst hur hon skulle klara ingreppet.
– Jag fick säga adjö till henne i hissen ned till operationssalen. Sedan fick vi gå tillbaka till vårt rum på patienthotellet och vänta.
Lång ovisshet
– Operationen skulle ta två timmar och det var den längsta väntan i mitt liv, säger Anneli. Vi satt där tysta och spända, sa nästan ingenting till varandra utan bara väntade på det ovissa beskedet. Det var en stor lättnad när de ringde och sa ett det hade gått bra. När vi kom ned till avdelningen var Moa också ovanligt pigg.
Efter en månad i Lund var Moa tillräckligt stark för att flyttas till sjukhuset i Halmstad. Men det var ännu en bra bit kvar tills hon skulle kunna åka hem.
– Eftersom lungorna inte hunnit utvecklas tillräckligt så var hon tvungen att få syrgas för att klara syresättningen av blodet. Vi såg bara fram emot den dag hon skulle få komma hem.
Men det dröjde. Och dröjde.
– Vid ett par tillfällen var allt klart för hemfärd, men så förändrades värdena och Moa måste stanna. Det var en jobbig tid men vi fick bra stöd av personalen.
Men den 3 mars förra året var det äntligen dags att åka hem. Det var en lyckans dag som föräldrarna längtat efter så länge. Moa var till viss del fortfarande beroende av syrgas och sondmatades. Men det kunde de själva sköta med hjälp av utrustning de fått låna.
Moa har varit inne på en del återbesök och mår bra även om hon fortfarande ligger några månader efter i utvecklingen.
– Hon har fortfarande sin peg kvar på magen, eftersom vi ibland kompletterar med sondmatning för att hon ska få i sig rätt mängd näring. Vi får också hjälp av sjukgymnaster med rehabilitering för att hon snabbare ska komma ifatt sina jämngamla kamrater i utvecklingen. Nyligen var vi på ettårskontroll och det enda var att hon minskat något i vikt, men annars var allt helt normalt, sett till hennes utvecklingskurva.
Anneli smeker Moa på kinden och säger:
– Hon ska få ett bra liv, det ska vi se till…
– Ännu så länge ligger Moa fyra månader efter sina jämngamla, säger Anneli. Men hon gör snabba framsteg och när hon fick sin första tand kändes det fantastiskt.
